Gotländska bilder
tecknade af
Osvald Steinö
12.
En historia om talg och rom.
— Sa herrn strandniogshistorier? frågade min gamle pensionerade vän? Jo, lita på att jag varit med om sådana. Jag skulle kunna hålla på att berätta en hel vecka för herrnp, om han bara orkade höra på.
— Ryck i alla fall fram med en eller ett par, så fylla vi på toddarne ett slag.
— Nå, efter som herrn vill så. Har herrn hört talas om fianen och talglasten?
— Nej.
— Den är inte så illa. Men jag faktar allt strupen först. Skål.
Så började han efter en duktig klunk.
— Jag var bara extra ordinarie den tiden. Det var inte så lugnt och fredligt då som na Då kunde det hända, ser herren, inte blott under stormdagar, utan i lugnt och klar väder, att den ena stora skutan basade på efter den andra. Jag mins särskildt en dag, då inte mindre än tre engelsmäd rände på der jag var stationerad, och då jag upplyste en af skepparne derom, svarade han, att det var ingen sanning, för det skulle vara fem. I Baltischport hade de nämligen fem stycken kommit öfver ens om att de skulle känna på den Gotländska kalkstenen. Men två hade misslyckats.
Nå — hvad var det nu jag shulle tala om? Jo det var sant. En höstqväll strandade en stor finnne,scm bland annat var lastad med en hel hop talg. Der skulle bergas i land förstås och tullvaktmästaren kom dit för att öfvervaka att allt gick rätt till. Talgen lades in i ett magasio, som stod alldeles vid hamnen. Den togs upp på loftet genom en lucka och dernedanför stod vaktmästaren. Men se, hvad han inte tänkte på, det var, att på andra ändar af magasinet fans också en lucka, och minst hälften af talgförrådet byfvades in genom den ena luckan, men gick bums ut genom den andra ner på bakgården.
Hvar man sedan gjorde af det? — sa herrn. Jo, strax intill magasinet fans en djup bruon och i den häfde man ner det.
Bäst man höll på med affärderna kom tullinspektoren dit, åkande med en bondskjuts. Bakluckan stängdes genast, förstår herrn, och allt såg så ärligt ut som helst.
Så skulle bonden till och vattna russi och vindade för den skull ner ämbaret i brunnen. Men det kom inte långt, och när han fick opp det igen, var det lika tomt som när det gick ner.
— Hva i helsike ä de i brunnen? — sa’ han.
— Håll mun på dig du, ska da se på roligt — sa bokhållaren. Vill du ha till ljusstöp?
Bonden han förstod genast, hvad det var fråga om.
— Hit met då — sa han. Och så fiskade man upp några duktiga klumpar och lade i kärran åven och han teg nog, för si det var flere pund. Och så la han några gamla säckar öfver bara.
— Jag tror du fått lass — sa inspektoren när han kom tillbaka.
— Ja, det är bara litet kli som jag köpt af handelsmannen — svarade bonden — och vill ’spektorn nu åka hem med mig igen, får han allt beqväma sig till att sitta ofvanp&å säckarna.
Och inspektorn klef opp han och satte sig på talgen och så körde bonden iväg med sitt lass och såg så enfaldig utsom om han rakt inte haft ett dugg i kärran.
Men se ljus det behöfde haninte köpa på mången god dag.
Efter ännuen styrkedryck fortfor gubben.
—- Ja, det var den saken det. Kanske herrn står ut med att höra ännu en historia?
Den handlar också om en strandning. Men den här gången var det inte talg, ntan rom i stället. Se, sådant ha alltid strandborna tyckt bra om, och kunde de på fiourligt vis skaffa sig en eller annan kutting af den starka drycken var det aldrig så noga med hur det gick till.
Det var en evinnerlig hop rom den här gången jag talar om och under bergningen borrades både ett och annat fat Jag skulle sjelf stå vakt vid stranden vär folket gick till och från fartyget. Nu hade de alltid en och annan svagdrickskutting med sig, för de äta ju nä stan ingenting annat än salt mat och dricka fördenskull alldeles oskapligt, Till en början lade jag inte märke till det, men så småningom begynte jag finna det besynnerligt, att de kunde bli så glada af bara svagdricka. Jag sade det också till inspektoren men han var inte alls misstänksam af sig, De talade i alla fall om för mig sedan, att da stulit rom i kuttingarna.Nå, när faten väl kommit i land blef det göra att vakta dem, ska herrn tro.
För de skydde inte att försöka smussla midt för näsan på mig, Ett par daljade jag opp ordentligt. Det hjelpte dock inte, utan man var tvungen att förå bort faten till säkert förvar.
Det var på senhösten det här och vägarna voro oskapligt dåligs, som herrn vet de kunna vara när det regnat duktigt. Nu skulle faten köras bort till ett magasin vid tullbostället, och inspektorep hade tingat samma bonde som skjutsat honom på talgforan.
Han kom med vagnen och faten lassades på, inte just så många, för det gick tungt. Iaspektoren och jag gingo på ena sidan och forbonden på den andra, Hjulen skuro djupt ner i leran och vagnen stjelpte bra ner åt bondens sida. För att stötta den satte han axeln mot faten och höll spjärn med fötterna. Och så gick det i stilla fart ända fram.
— Jag ska hjelpa dig att hålla emot — sa jag.
— Nej, det behöfs inte, håll bara bra i på sin sida, han vaktmästarn.
Så fingo vi ändtligen in faten och allt var godt och vä!, och bonden han for sin väg.
— Hvad du har mycket flaskor i fickorna — sa’ jag.
— Ja, jag köpte mig lite brännevin nere på hamnen — svarade han grinande.
Men när vi började syna faten, så var ett borradt. Det blef ett helsikes lif. Inspektoren lefde som han var splitter galen. Men jag kunde aflägga min salighetsed på att faten voro orörda när de lades på skjutsen.
— Men hur vill du då förklara det här? — sade inspektoren.
Då gick det ett ljus opp för mig.
— Bonden har gjort det — sa’ jag.
— Du är tokig. När skulle det ha skett?
— Såg inspektorn, hur han gick och spjärnade emot faten på vägen. Det var bestämdt bara tillgjordhet och jag ger mig katten på att han under tiden, midt för vår näsa, borrade det der fatet och fylde på sina flaskor.
Inspektoren såg förbluffad ut. Men jag hade rätt, ska herrn veta. Det var som jag trodde. Den filuren hade under det han gått der verkligen tagit bål på romfatet och hunnit fylla fyra flaskor.
Det kan man kalla finurligt, hva’?
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Mars 1893
N:r 35
