Kategori: 1923 05 Maj

I en härvarande tidning framhåller en insändare på tal om fyndet av älgskelett i Mellings myr, Eksta, att det är mycket vanligt att på stenåldersboplatser på Gotland finna redskap och vapen färfärdigade av älghorn.
Påståendet är felaktigt. Endast på en enda gotländsk boplats från stenåldern har man gjort fynd, som tyda på att älgen funnits på ön, nämligen Gullrum i Näs. Där har man funnit en radius och ett carpalben av älg jämte några redskap, som förfärdigats av älghorn.
Insändaren skriver vidare, att det ej är någon sällsynthet, att man i öns torvmossar påträffar rester av älg. Detta överensstämmer ej med verkligheten. Det är nämligen ytterst sällan man hittar några dylika rester. Prof. Sernander hittade för något år sedan i Vamlingbo ett vänsterhorn av älg, den cervina typen (alltså horn, som saknade den karaktäristiska skovelformen). Så vitt jag vet har man ej gjort några ytterligare fynd av det slaget.
Artikelförfattaren berör slutligen en av honom tidigare uttalad teori, som går ut på att Gotlands fauna invandrat via en landbrygga österut över Dagö, Ösel och Estland. Teorin förefaller mycket osannolik. Som synes av djupkartan över Östersjön äro djupsiffrorna öster om Gotland mycket betydande. Utanför Fårös ostkust är djupet redan 58 m. och endast några mil längre österut inte mindre än 160 m. Närmare Dagö och Ösel har man upplodat djup på ända till 132 och 187 m. Se vi på djupsiffrorna längre söderut, alltså ungefär mitt för Östergarn, finna vi att de äro förvånansvärt höga, ända upp till 249 m. mitt emellan Gotland och fastlandet i öster. Dessa stora, djup representera med all sannolikhet en gammal förkastningssänka, gående i samma riktning, NNV—SSO, som många dylika i Uppland och mellerste Sverige. Då förkastningssänkor av detta slag ära äldre än istiden, är det så gott som otänkbart, att vi efter denna tid skulle ha haft en sammanhängande landtunga, som sträckt sig från Gotland mot Dagö, Ösel och Estland.
I detta sammanhang uttalar insändaren också som en möjlighet, att landförbindelsen sträckt sig västerut mot Öland. Mot sannolikheten av denna teori kan göras samma invändningar som mot den föregående. Havsdjupen väster om Gotland äro ganska betydande, ända upp till 110 m. Vi ha här att göra med en förkastningssänka av samma karaktär som den föregående. Om verkligen en landförbindelse med Öland en gång existerat har det i så fall varit med den sydligaste spetsen av denna ö och via den landbrygga i Sydbalticum, som prof. Munthe talar om. En landförbindelse över den gamla förkastningssänkan kan man svårligen tänka sig. Den torde också vara svår att bevisa.
Prof. Munthes gamla antagande, att en förbindelse funnits söder ut mot Bornholm, norra Tyskland, och sydvästra Sverige (se Beskrivning till kartbladet Burgsvik, Sthlm 1921, sid. 911) ligger inom möjlighetens gränser.
Som jag framhöll i en tidigare artikel i Gotlands Allehanda är ett närmare studium av Östersjöns djupkarta synnerligen givande för denna fråga. Söder och sydväst om Gotland finnas inga förkastningssänkor. Djupen äro ej heller så betydande. Därtill kommer, att vi ned mot Bornholm, som en gång hängt samman med norra Tyskland och haft betydligt större utsträckning än i våra dagar, har tre större grund jämte en del smärre. Strax SO om Gotland ha vi ett stort grund på ett minimidjup av 15 in. samt tea mindre. SV. om detta ha vi Norra Mid-sjöbanken, vars högsta del inte ligger mer än 11 m. under havsytan, och söder därom Södra midsjöbanken, som ligger endast 14 m. under ytan. Det är ganska frestande att tänka sig dessa grund som minnen efter en forntida landförbindelse med Bornholm, helst som man på havspotten utanför denna ö. funnit torvavlagringar, som visa, att stora delar av Östersjöns botten en gång legat ovan vattnet.
Visby den 28 maj 1923.
John Nihlén.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 29 Maj 1923
N:r 121