Kategori: 1928

Inkomna fartyg: motorskon. Gustaf, Olsson, från Gävle, tom; motorskon. Ete, Backman, från Stockholm, styckegods.
Avgånget fartyg: motorskon. Verona, Johansson, till Norrtälje, cement.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 November 1928
N:r 265

Stadsfiskal Remén har på vår för frågan meddelat, att han såsom man kunde vänta kommer att hos Svea hovrätt anföra besvär över rådhusrättens frikännande utslag i målet mot slaktaren H. Uhlin som bekant tilltalad för uppenbar grymhet vid en improviserad tjurslakt vid hamnen härstädes.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 November 1928
N:r 265

För Gotlands Allehanda av fil. d:r Hans Wåhlin.
Enligt vad som ryktesvis berättats har drätselkammaren i Visby beslutat att föranstalta en utredning angående det sedan länge aktuella förslaget att bygga teater m. m. vid sidan av Stora torget. Drätselkammarens steg måste hälsas med livlig tillfredsställelse; det kan icke vara annat än nyttigt, att diskussionen får klara begrepp och bestämda Projekt att röra sig om.
Visby behöver verkligen en teater, somt både på scenen och i salongen erbjuder bättre utrymmen och större trevnad än Arbetareföreningens sal och som kan bjuda på rimiliga scentekniska resurser. Stadsbibliobeket, som också skulle inrymmas i den tilltänkta byggnaden, är en institution av den största betydelse för samhällets andliga liv. Det förtjänar att få centralt belägna, tekniskt tillfredsställande lokaler, där publiken kan trivas och finna arbetsro.
Det byggnadsförslag, sent drätselkammaren nu fört fram, är alltså otvivelaktigt ägnat att fylla verkliga och viktiga behov. Man får också antaga, att de ekonomiska förutsättningarna, för förslagets realiserande kunna ordnas, och man kan därför vänta, att ett definitivt beslut kan komma att fattas ganska snart.
Innan detta beslut kommer till stånd, måst emellertid vissa betänkligheter mot en detalj i förslaget uttalas. Det skall för fullständig tydlighets skull påpekas, att därmed ingen opposition riktas mot förslagets kärna, mot stadens önskan att bereda värdigt husrum åt högst angelägna kulturella institutvaner. Denna öraskan är både lovlig och lovvärd, och ingen förnuftig människa kan vilja motarbeta den. Men det måste ses till, att den realiseras utan alltför stora uppoffringar.
Det skulle verkligen innebära ett mycket stort offer att förlägga den tilltänkta nybyggnaden till den hittills avsedda platsen vid Stora targets norra sida. Möjligen skulle en mycket skicklig, mycket pietetsfull arkitekt kunna utforma byggnaden så, att den går in i torgets helhetsbild på ett harmoniskt och vackert sätt — men det är, uppriktigt talat, föga sannolikt. De stora höjdmått, som en teater kräver, själva scenbyggnadens behov att växa upp over åskådarrummnete och andra kringliggande utrymmens yttertak, den monumentala Doch representativa arkitektur, på vilken en teaterbyggnad har rättmätiga anspråk, allt samverkar till att framtvinga den tanken, att en teater på denna plats måste bli för stor, för främmande i miljön, mera orolig i konturerna än platsens helhetsbild tål, alltför anspråksfull för att icke bryta Sankta Katarinas dominerande ,makt över de pittoreska grupperna av profanbyggnader kring torget framför hennas fasad. Skall teatern sedan också sammanbyggas med biblioteket och med de ifrågasatta affärslokalerna (vilka väl behövas för att finansiera förslaget), så växer ytterligare faran för att den planerade komplexen blir för stor, för splittrad, för tung och störande för targets nu så lugna och vackra helhet.
Visserligen kunna dessa farhågor endast framställas under formen av en sannolik gissning, så länge man icke har sett byggnadsprojektet skisserat på papperet. Men gissningen ligger för en gångs skull så nära fullständig visshet, att det må vara tillåtet att redan på grund av vad som uförts rekommendera ett övervägande av tanken, om icke en annan byggnadsplats vore lämpligare.
Det finns starkare skäl, som tala för den tanken. Husen vid Stora torgets norra sida höra till de vackraste och mest karaktäristiska av den gamla visbyarkitekturen. Att riva dem, av vilket skäl det vara må, är att ådraga staden en oersättlig förlust.
Undertecknad hade för några månader sedan glädjen att tillbringa en tid i Visby. Redan då var det planerade teater- och biblieteksbygget på tal, och hos många omdömesgilla män förspordes en viss opposition, inspirerad av de gamla husens skönhetsvärde. En herre, som vistats största delen av ett långt liv i Visby, fick höra frågan disk teras och ytrade ungefär: Jaså, är de husen verkligen så vackra? Det har jag aldrig märkt — jag måste gå dit och se efter!
Den skönhet, som inte faller i ögonen, är inte att förakta. Det är anspråkslöshetens och trevnadens iskönhet, det enklas och värdigas skörhet. Och det är den, som passar Visby bäst. Redan under stadens storhetstid, under 1200-talets sagolika tid av makt och rikedom, hade visbyarkitekturen det förnäma draget av enkelhet och värdighet, av lugnt och vilande allvar. Se på kyrkoruinernas manligt kärva linjer, på gamla apotekets fasad, så monumental och så osmyckad, på stadsmurens stränga och kärva storhet! Där ligger roten till visbyarkitekturens bästa traditioner, till den enkla och förnämt, karaktär, som den bibehöll också under motgångarnas och fattigdomens århundraden och fram till en tid, som icke ligger mer än ett par mansåldrar bakom oss.
Almqvist säger, att det är svenskens adelsmärke bland nationerna, detta att kunna vara fattig. Det är ett mycket djupt liggande drag i vår nationalkaraktär, som han har bestämt med de orden. Det kommerockså fram i vår byggnadskonst, vars styrka det är att kunna varaenkel utan att därför förlora i kraft och värdighet. Vi känna igen det draget i den gamla borgerliga visbyarkitekturen lika väl som i de Stora medeltida byggnadslämningna. Och vi böra akta det lika högt, vare sig vi möta det i något äldre eller något nyare tid, i kyrkor uller borgarhus. Det enklas och värdigas skönhet är vis-byarkitekturens adelsmärke från de äldsta bevarade ruinernas tid till våra farföräldrars, från 1000-talet till 1800-talet. En sådan tradition kräver aktning inte bara för sin ålders skull, för att den burits och hägnats av nutida visbybors fäder i trettio eller fyrtio släktled, utan mest och främst för sitt inneboende värdes skull. Så sant som manligt lugn och allvar, anspråkslöshet och värdighet äro goda ting, så är den gamla lugna och anspråkslösa, allvarliga och värdiga visbyarkitekturen väl värd att till det yttersta törsvaras och bibehållas.
Det kan sägas: vi ha så gott om gamla hus i Visby; tre, fyra mer eller mindre spelar ingen roll! På en sådans invändning kan man svara: ja, men Visby har bara ett, stortorg! Det är inte vad det kunde vara; till och med solen har ju sina fläckar. Ett jämförelsevis nytt hus, som tittar fram i ett hörn, faller både ur skalan och ur stilen, och spritbolaget, som nyligen har gjort en god och förtjänstfull gärning genom att ta bort de små runda hörntornen från utskänkningsställets gavel, har en något för anspråksfull portal och fönsteranordning i behåll på samma hus. I alla andra avseenden, bortsett endast från lättförbättrade detaljer, har torget fått behålla en sällsynt enhetlig, anspråkslös och vacker karaktär. Alit är så väl samstämt, så vackert grupperat, så värdigt och likväl så vänligt, fyllt av trevnad och lugn. Och viktigast av allt, det är den enda större öppna plats i Visby, som har denna karaktär i behåll; det är alltså ett unikt värde, det sista i sitt slag, och man bör tänka sig väl för, innan man spolierar någon sådant.
Man når aldrig det väsentliga i ett estetiskt resonnemang; orden nå inte till sakens botten. Det viktigaste i skönheten är dess stämningsskapande förmåga. Hos två personer kan samma sak kanske aldrig skapa identiskt samma stämning, och det är därför, som människor ha så svårt att förstå varandra i smakfråger. Men det borde inte vara svårt att åstadkomma enighet kring det påståendet, att Stora torget i sin nuvarande gestalt har den stämningsskapande förmågan i hög grad. Och liksom alltid ligger den förmågan i helheten, icke i delarna; och det som återstår efter en genomgripande förändring kan vara lika med noll.
Mot detta tal kan man invända det är inte ett vackert torg vi behöva, utan en teater och ett bibliotek och moderna butiker; det är inte stämning vi behöva, utan kulturella och praktiska nyttigheter. Jag ber att få påminna om att dessa nyttigheter kunna åstadkommas på annan plats utan att lika viktiga värden offras. Ty det är fråga om verkliga värden. Det gäller först och främst stadens egen yttre hållning och stadsbornas egen trevnad; det gäller, när allt kommer omkring, till sist också mycket betydelsefulla ekonomiska värden. Visby har en god del av sitt levebröd av sin ålderdomliga, fridfulla karaktär, icke av enskilda \”sevärdheter\” utan av den skönhet, som endast helheten skapar. Här ligger ett kapital, vars penningvärde kan uppskattas till oerhörda belopp. Beräkna för ro skull hela bruttoavkastningen på ett års turisttrafik och betrakta den som räntan på kapitalet! Det skulle åstadkomma en nybyggnadsverksamheten i Visby, om man betänkte, att varje försyndelse mot stadens gamla goda arkitekturtradition betyder förskingring av en del av stadens rent ekonomiska till gångar.
Naturligtvis betyder detta icke, att man skulle önska se staden absolut stillastående och missunna dess invånare hemtrevnad, modern bostadskultur, tidsenlig hygieniska förhållanden eller sådana kulturella anstalter som man nu tänker bygga. Alla dylika framsteg kunna realiseras inom den gamla helhetens ram. Den största och viktigaste frågan för varje byggnadsföretag i Visby börde vara frågan om det rätta förhållandet mellan gammalt och nytt. Det kan inte besvaras generellt; det fordras mycken smak, mycket klart medvetande om sakens vikt och mycken ansvarskänsla för att finna svaret i varje enskilt fall. Vad som har allmän räckvidd är frågan själv. Må den alltid hållas levande!

Gotlands Allehanda
Lördagen den 10 November 1928
N:r 265