LÖRDAGEN den 3 augusti i nådens år 1889 hade finska skonerten \”Kuopio\” för en rykande nordost nått Faludden. För några dygn sedan hade ett tiotal trälastade fartyg lämnat den finska utskeppningshamnen. I enlighet med tidens sed började strax en kappsegling mellan fartygen. Varje skeppare ville visa att hans fartyg var det minsann inte i många som slog, när det gällde att segla.
\”Kuopio\” hade från början hållit sig väl framme och hade vid Faludden endast en svensk skonare jämsides i den goda låringsvinden. De övriga fartygen var mer eller mindre distanserade.
\”Kuopio\” fördes av A. V. Jansson, i tidens seglarkretsar allmänt kallad Vild-Jansson, och han hade ingen större längtan att ge efter för svensken.
När Faludden passerats sattes två höga toppsegel på \”Kuopio\”.
\”Nu var det väl tusan om inte den envise svensken ska bli tvungen att ge sig\”, tänkte Vild-Jansson. \”Kuopio\” krängde hårt över åt styrbord, men farten blev otroligt hög, Den svenska skonaren och hade en något försiktigare skeppare än Vild-Jansson, blev hastigt efter.
ÅSKVÄDER
Allt tycktes gå väl för den snabbt framåtrusande skonerten, men kommen i höjd med Helighotnen sprang vinden med en kraftig, orkanliknande by över åt nordväst, och åskan började hotfullt mullra inne över land. Den plötsliga förändringen blev övermäktig, t. o. m. för den skicklige Vild-Jansson. På ett ögonblick vräkte vinden med våldsam kraft omkull \”Kuopio\”.\’ Besättningen lyckades på något oförklarligt sätt rädda sig i livbåten. Ångfatryget Strassburg kom lyckligtvis till undsättning och kunde ta ombord besättningen. \”Kuopio\” övergavs och A. V. Jansson och hans män landsattes så småningom i Lübeck.
Den svåra stormen vållade besvärligheter för många fartyg i de gotländska farvattnen. Efter stormen uppsöktes många gotländska hamnar av fartyg, vilkas last blivit förskjuten. Till Rone hamn, till exempel inkom danska skonarn \”Heda\”, som hade förlorat övre riggen och fått stormasten bräckt.
Den 4 augusti på morgonen upptäcktes av kustborna den redlöst kringdrivande \”Kuopio\” med kölen uppåt. Nils Olsson, Nore i Vamlingbo, Karl Jakobsson, Vestergårda i Sundre, och lotsförmannen L. G. Holmberg, Faludden, organiserade snabbt bärgningsarbetet. Under natten mellan 4 och 5 augusti lyckades man med hårt arbete inbogsera det kantrade fartyget till det utanför Hamra socken belägna Lillgrundet. Morgonen därpå förtöjdes \”Kuopio\” med hjälp av en vinsch och ankaren, som förts till platsen med en storbåt. De följande dagarna infördes en stor del av fartygets inventarier.
Under natten till den 18 aug. uppkom en ny häftig storm, som ansågs medföra fara för skonerten på det ställe där den låg. Kustborna gav sig ut och började bogsera fartyget mot kusten. Sedan de väl kommit in i Vändburgsviken måste de på grund av stormens tilltagande häftighet överge \”Kuopio\”, som drevs iland av vågorna. Bärgningsarbetet tog därmed hastigt slut.
VÄGRADE BÄRGARLÖN
Skeppare Jansson anlände omsider till Vändburg och tog sitt fartyg i besittning. När bärgarlönen skulle utbetalas visade det sig att skepparen inte alls tänkte utbetala någon sådan. Hans motivering var att fartyget inte blivit bärgat. De tre män som varit ledare för bärgningsföretaget tog då ut stämning på Jansson. Rådstufvurätten i Visby tog upp målet till behandling och genmälde i sitt utslag den 28 oktober att \”käranderne, om de än icke förmått att bringa bergningsföretaget till slut, i allt fall uppenbarligen måste anses hafva räddat fartyget med dess innehafvande last af trävaror undan faran af att redlöst kringdrifva i öppen sjö; alltså pröfvar Rådstufvurätten, i förmågo af 181 par. Sjölagen, rättvist förklara käranderne berättigade, att såsom godtgörelse för den befattning de tagit med bergning af fartyget och lasten, erhålla en tredjedel af värdet å nyss nämnde föremål…\”
Fartyget med inventarier såldes för 528 kronor och lasten värderades till 2526 kronor, vid en besiktning utförd av handlandena J. T. Jakobsson och Viktor Hansen, Burgsvik.
Svaranden i målet ålades alltså att till gotlänningarna betala en tredjedel av fartygets värde. Mannheimer Forsikringsselskab i Köpenhamn, som svarade för trälasten, skulle betala 842 kr. Dessutom skulle A. V. Jansson och försäkringsbolaget tillsammans svara för rättegångskostnaderna.
Suderborna, som återvänt till sina dagliga arbeten, kunde efter många om och men hämta ut ersättningen för det hårda arbete de haft med att bärga finska skonerten \”Kuopio\”.
ROLAND OLSSON
Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 april 1965
N:r 95
