Dag: 23 april 2020

I en föregående artikel hafva vi egnat några ord åt den besynnerliga omständighetea att \”Sofia\” ännu ej anlöper Oskarshamn, oaktadt beslut derom blifvit fattadt och oaktadt inga naturhinder möta. Vi skola i en följande artikel närmare inlåta oss på detta ämne, men anse oss för dagen böra meddela, att enligt till oss i går (tisdag) anländt& telegram från Oskarshamn inga svårigheter föreligga för angöring af Oskarshamn i stället för det så kärt vordna Westervik. \”Ringa ishinder förra gångan; heter det i detta telegram, \”mindre nu enäs rent vatten finnesinom Klubb\”.
Häraf framgår sålunda tydligt, att talet om ishinder vid Oskarshamn blott innebär de obotlärdigas förhinder, med andra ord är en ren osanning, skamlig nog i en så allvarlig fråga som den föreliggande. Ytterligare stöd härför hemta vi nr Oskarshamnsposten för den 6 dennes hvari det beträffande kapten Höggren och Sofias turer heter:
Angående vinterpostföringen mellan Wisby och fastlandet berättar nu äfven Westerviks Veckoblad för i lördags, att kungl. maj:t bifallit gjorda hemställanden om antagande af Oscarshamn till angöringspunkt, i stället för Horns brygga utom Westervik, men samtidigt berättas att, ehuru, enligt tidningens uppgift, den första resan på nya linjen skulle företagas torsdags gjorde ångbåten Sofia likväl sin resa på gamla linien. Tidningen säger att resan icke kunde företagas hit, emedan hamnen härstädes redan på tisdagen skulle vara isbelagd till 7 verktums tjocklek, hvaremot ångaren tidigt på torsdagen inkom till Westervik och afgick i vanlig tid
på fredagsmorgonen.
Den uppgiften, att isförhållanden bär i hamnen hindrat fartyget att gå hit, är fullkomligt oriktig. sanna förhållandet är att intet hinder för färden utom Klubb funnits eller finnes, och att ångaren, om man ej vill lägga till der, lätteligen ännu kan brånga sig till bryggan, ty svårare är ej isskorpan i hamnen. Beträffande uppgiften att fartyget samma dag kande ledigt inkomma till Westervik, så kan sådant ej hafva skett, emedan Westerviks hamn i följd af sitt läge måste förr isbeläggas än hamnen här.
Förmodligen menat tidningen Horns brygga i stället för Westervik, ehuru man ej kan sluta sig till en sådan mening af ordställningen.
Emellertid har Sofia icke ännu hitkommit, och man är med allt skål förvånad deröfver. Har kapten Höggren verkligen erhållit order att hitgå, så innefattar hans uteblifvande ett trots, som förtjenar straff, ty något naturhinder har icke funnits, och om sådant förebäres är det stridande mot sanningen.
Allmänheten afraktar icke utan otålighet meddelande om vederbörandes åtgöranden samt kapten Höggrens förklaring, ock vi skola ej underlåta att följa denna sak med all uppmärksamhet, hvarlör vi snart återkomma till ämnet, då vi och blifva i tillfälle att vederlägga några i Gotlands Tidning förekommande oriktiga uppgifter, som tiden ej tillåter oss att för dagen beröra\”.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 Januari 1875
N:r 3.

En badgäst som för mer än tio år sedan vistades på Gotland och derunder var i tillfälle att göra åtskilliga iakttagelser, skrifver derom, bland annat, följande, som vi hoppas skall intressera våra läsare:
\”Det är vackert\”, säger han\”, att från de norra, nu nästan jemnade, vallarne utanför Wisby, en vacker sommardag, se hafvet utbreda sig bakom staden, eller från de s. k. palissaderna betrakta den glimmande bro af eld, som solen en stund före sin nedgång lägger öiver det gungande blå, eller skåda klipporna, som stupa mot hafvet, och längst bort i söder se Högklint med en bred fot trampa i böljan: Intressanta äro de många kyrkruinerna, samt ett eller annat gammalt hus, som glömt sig qvar sedan fordna, rikare tider. Treflig är också den lilla staden, öfver hvars torg och platser man tyckte sig kunna klifva med ett enda steg. Man glömmer att gatorna äro trånga och illa stenlagda, emedan de äro snygga och rena. På sidorna af gatorna de för det mesta små husen med derbakom uppstickande fruktträd, ty äfven den minsta koja har sin lilla täppa med ett eller flera äpple-, päron- eller kyssebärsträd, och innanför den blanka fönsterrutan saknar man högst sällan en röd fuchsia eller en geranium eller en \”gyllen-lakan\” (lackviol).
Beger man sig från staden ut på landet, skall man ej anse Gotland oförtjent af samma namn af Smaragdön, som man gitvit Irland för dess herrliga grönska; och är det söndag och man kommer till en kyrka, har man framför sig på \”körkvallen\” en befolkning af raska och snyggt klädda karlar, trefliga gummor samt glada flickor med vackra och näpna ansigten, hvar och en med en \”kryddqvast\” af lavendel och \”desmansknopp\” till hälften instucken mellan den hopvikta näsduken, lagd öfver psalmboken. Mången glad och angenäm bild medförde förf. i sitt minne från sin lilla badresa, men han medförde äfven andra minnen i kroppslig form, nämligen en rik samling förstenade musslor, snäckor och koraller af alla slag. \”Slår man sönder en sådan mussla\”, fortfar förf., \”finnes under skalet intet tomrum, ehuru man kunnat vänta sig, att det\” fordna djuret, sedan det dött, blitvit upplöst och urtvättadt af vattnet; utan det hela är en enda kompakt kalkmassa. Huru har nu denna kalk kunnat inkomma inom de slutna skalen?
Kalkvatten, som man kan hemta från apoteket, är en fullkomlig klar vätska och är ingenting annat än s. k. släckt kalk, upplöst i rent vatten. Fyller man dermed ett glas till en tredjedel eller till och med hälften, och så tillsätter helt litet sodavatten, så uppkommer i den klara vätskan en grumling, som består at pulfverforinig kalk. Tillslår man nu mycket sodavatten, så blir vätskan klar igen. Får glaset nu stå, så lägger sig öfeer vätskan en tunn hinna, som efterhand blir allt tjockare och tyngre, så att den ej längre uppbäras af vattnet, utan \’nedfaller. En ny hinna bildas deref ter och nedfaller, och så går det alltjemt. Slutligen bildas ingen hinna mer. Nu ligger den kalk, som fanns i kalkvattnet, på bottnen af glaset. Ännu finnes likväl något litet qvar. Denna afsätter sig först när vattnet fullkomligt borttorkar. Nu till förklaringen kärat. Sodavattnet är ingenting annat, än rent vatten, uti hvilket man inpressat kolsyra. Ren eller s. k. släckt kalk låter till en ringa del upplösa sig i vatten, men kommer denna kalk i beröring med kolsyra, så uppstår en förening mellan båda, och denna, kolsyrad kalk, är så godt som absolut olöslig i rent vatten, men i kolsyrehaltigt vatten deremot upplöses den. Allt vatten innehåller kolsyra, stundom ganska mycket, stundom högst obetydligt, men alltid något. Hafsvattnet innehåller likaledes något kolsyrad kalk i upplöst tillstånd, desslikes äfven några andra kalkföreningar. Denna kalk tillegna sig, tillika med födan, de i hafvet lefvande skaldjuren, afsöndra den ur sin organism under lifvet och bilda deraf de skal, som orngifva dem. Den inre blöta kroppen måste således äfven innehålla något kalk, ehuru denna under djurets lif väl ej förefinnes såsom kolsyrad, utan troligtvis i någon organisk förening. Efter djurets död öfvergår denna kalk till kolsyrad, till följd af den förstörelseprocess, som försiggår uti de organiska delarne. Mera afsätter sig efterhand utur halsvattnet.
Den genom kalken och kalkbildningen föranledda försteningsprocessen har imellertid ej försiggått i ett ögonblick, utan under tider, om hvilkas längd vi ej kunna göra oss något begrepp.

Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 Januari 1875
N:r 2