(Rese-äfventyr och skildringar, med osynliga pennteckningar af S…).
Men redan kl. 4 på Morgonen voro vi på benen igen för att vid klar dag se oss omkring. Under det att ingenjören och fyrmästaren hade enhetsbestyr för sig, begaf jag mig, tör att ej med min dunkla närvaro skugga deras lofliga funderingar i ljusets tjenst, ut i det fria, sandiga, för att anställa hvarjehanda forskningar, hvilka blott efter ett godt regn kunna vara ytliga. men eljest alltid bli ganska djupgående, ja ej sällan till knäs. Jag fördjupade mig åter uti den skumma dalen närmast båkgärden samt såg eljest skogen uti öns nordvestra del, hvarest han, liksom flerstädes ännu och oaktadt alla förödelser af stormar, flygsand och yxa, är ganska både hög och vacker. Allestädes är tallen det herrskande skogsträdet; och uti dälderna, hvarest furorna af de höga sandvallarna ha skydd för stormarnas vrede, ser mun ofta tätt stående raka ungträd af tulla 30 alnars höjd samt någon gång resliga storträd :if nära fyra alnars omkrets, hvilka då i morgonbrisen sakta vaggade sina gröna kronor. Men der ibland säges också i dalen, eller uti den D. k. Bredsands-löfskogen vid fyrarna, rätt många tillträd, såsom stora knotiga ekar, aspar med sina ljusa stammar,
och annan mörkgrön idegran samt många ovanligt tjocka hasselträd, m. fl. skogens barn, som der under de stupande sandåsarna njuta ett tillfälligt lugn; ty de hotas livar stund at vädrens nyckfulla våld och sandens smyganda dödsmakt. Också syntes der flerstädes de hvitnade liken af groflemmade träd, som flygsanden förr stigit öfeer och längesedan väft till döds. Derföre ser hela dalen, oaktat all letvande grönska, ut som eu kyrkogård för skogens både unga och gamla; ty många dess jättar stå der döde och förtorkade eller ligga sträckta till marken, småningom ruttnande i den djupa sanden eller öfvervuxna af tätt buskverk, lingonris samt ganska hög både j råkne (ormbunke och graun (ljung), under det att andra storträd, som i fallet sökt stöd af sina grannar, dött i deras armar och sålunda ej ännu fått hylla vid jordens bröst. Sålunda ter sig der för ögat ett besynnerligt virrvarr al mäktiga trädstammar vräkta öiver hvarata dra, solo med deras vidunderligt ledvridna grenarsamt rise och växande småskog, bildat ogenomträngliga bråtar och snår: se der en färgrik skogstafla af växtlif och död, eller solglittrande grönska, murkna stubbar och de djupaste skuggor, hvilket allt vore godt att kunna måla!
Men ändtligen hade jag arbetat mig nr den vildeköna dalen och stod snart på den norra fyrens höga altan, (dit man uppstiger 106 trappsteg), då för blicken utbredda sig en vidsträckt utsigt öiver ön, skogen och hafvet, samt hvarifrån man norrut kunde ana de olycksdigra Kopparatenarna, som ligga goda 2 1/2 sjömil bort, och hvarest halsfruns gryta ständigt kokar öfver tusende lik. Hemkomne från morgonvandringen till fyrmästarens trefliga bostad fick man nu först något i västen och deribland godt kaffe, men, utan grädde — ty de arma matmödrarna på Sandön ha ingen ko!
Nu besågs först riktigt sjelfva gården för hvilken ligger der i dalen mellan fyrarna. Denne har inom staketet i söder en hufvudbygnad af trä af en våning för lyrmästaren samt ett annat boningshus i norr deum, illvensom ett tredje i närheten för de fyra lyrvaktarne med hushåll, allt vackert beskuggadt at höga smärta tallar, samt dessutom nödiga bodar samt uthus, brunn och allt. Och el, söder om lyrnikstarens hus fanns verkligen ock ett litet Sandö-Eden eller en liten trädgård med några buskar och blomster, men hvilka synbarligen saknade \”en ström til att vetna lustgården\”; i stället hade det lilla paradiset ett inbjudande lusthus, naturligtvis med sin höga flaggstång till bruk för glada tillfällen.
Den 3:dje september böd allt jemt pä det vackraste väder: klart, ljumt och skönt med laber vind af sydost. Men, som denne ostadige gynnare snart kunde kantra och en hastig afresa bli nödvändig, måste man bruka stunderna för att se sig om och få tala något med öns befolkning. Derföre, då jag, fri som fogeln, var utan bördan af allt tjenstetvång, hade jag snart fått mig en ypperlig vägvisare, nemligen fyrvaktaren Pettersson, som är jägare och väl känner allt på ort och ställe, så att det oförtöfvadt bar af \”söder under ö\”, eller till den gamla s. k. Gården eller Varfvet. Men ingalunda beböfde man så alldeles vandra till fots: hvad för slag, skjuts på Sandön? ja, visst! Väl hur ön blott en enda häst, men Pålle är ej ett vanligt dumt ök, utan i besittning af verkligt snille, åtminstone födsnille, hvilket han i sin enslighet utvecklat i det mått, att, när dörren till hörörrådet är stängd, vrider han helt enkelt med tänderna om nyckeln eller vredet, går in och gör sig ett godt mål; eller då han, spänd för åkdonet, går sin lunk, stannar han på sina vanda ställen eller eljest tvärt för nödig hvila, hvarefter han utan någons påmaning om en stund fortsätter färden, men faller derunder ej sällan i botaniska betraktelser, d. v. s. tillrycker sig i förbifarten en läcker qvist eller ljungtopp. Och ibland vänder han i de sandiga backarna förnumstigt huf vudet om och ser på den beqväme resanden, hvilket vill säga så mycket som: var nu så god och stig af!
Nå, sålunda rustad, eller med käpp och anteckningsbok, gal jag mig at, än gående eller en stund sittande på ett bräde mellan vagnshjulen, ty det var eu s. k. \”lättfärdig\” skjuts. Städse gick tåget i all stillfärdighet fram mellan höga tallar och stupande sandbackar på ett vägspår, som blott sällan var synligt bland ljungen, bilken stundom var så hög att den gick en karl till grens. Först kom man till den s. k. stora for skogen, närmast söder om fyrarna, som nästan helt och hållet består at hasslar, men hvilka stundom äro alnatjocka och ha mycket vida grenkronor; och sedan i söder der-om är man snart i Lilla Löfskogen. Ett sällsynt träd, en temligen stor gran, varsnades i ett tätt skogssnår, och ovanligt stora spindelvälvar lyste som solar i buskarna. Ofta såg man branta sand-kallar och åsar, hvilka, fordomdags bara rinnande sand, för längesedan voro be vuxna med ljung samt annan markgrönska och som nu buro mer än hundraåriga furor; och flerstädes syntes vida fält öfverdragna med renmossa. En och annan liten logel, mest bofinkar och någon träkrypare, skymtade fram, men intet at de vilda fåren syntes till i skogen. Solen baddade redan hett; också stannade Pålle, städse trogen sina grundsatser, tvärt, ty det var der ett vanligt pustställe; eller den s. k. Sandkrogen, hvarest dock var bara sanden, torrt och nyktert, liksom öfverallt rundtom-kring. Det enda märkliga på stället var ödeskepnaden af en af blåst murken tall; men denne hade säkert i lifsfiden varit af ett vresigt lynne, troligen i följe af de envisa vestliga vindarna, hvilka också retat den gamle till döds, ty den halfmultnade stammen låg der vriden som en orm i dödsvåndan och snodd såsom ett tåg: trädet var, som det heter, sol-snoet och det till ytterlighet.
[Och här måste man nu, utan den tråkiga ledningen af en pennteckning, ur egen rik skogsfantasi framlocka skepnaden af den gamle stormbrutne vresige tallen, som, kullvräkt, framställer en sorglig förödelsens bild.]
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 Mars 1874
N:r 21
