(Forts. från föreg. nr.)
Jag vågar icke förbigå ett misstag, hvartill Stats Utskottet gjort sig skyldigt, då det i motiveringen till betänkandet säger, att staden \”egen hamnen och åtnjuter de inkomster och fördelar i öfrigt, som af densamma beredas.\” Staden får icke sjelf bestämma taxor, ty det gör Kongl. Maj:t, och staden får icke begagna hamnintraderna för allmänna utgifter, utan specielt för ändamål, afseende hamnens underhåll och förbättring. Stadens förmåner af baronen äro således alldeles icke så stora, som de skulle vara om staden egde den. Om staden egde hamnen och finge ensam bestämma öfver dess inkomster, finge den och bestämma ensam om dess byggnadssätt, och den kunde och borde bestämma båda, så att den ej behöfde begära statens mellankomst — åtminstone skulle det gå hårdt på, om jag skulle tala derför.
I öfrigt måste erkännas, att Utskottet väl oeh välvilligt lagt sina ord och t. ex. på ett ställe yttrat det omdömet om Wisby, att det ej vore billigt om staden, \”som redan på sin hamn nedlagt och kommer att nedlägga högst betydliga belopp, ensam måste vidkännas kostnaden för dessa skadors afhjelpande.\” Men trots dylika uttalanden föreslår Stats-Utskottet likväl slutligen, att endast hälften af kostnaden skall af statsverket bestridas. Skälet — det enda framstälda skälet skulle vara att för två år sedan, då Ystad och Cimbrishamn erhöllo understöd för att iståndsätta sina genom storm skadade hamnar, Riksdagen beviljade endast hälften af kostnaden. Jag fäster vördsamt Kammarens uppmärksamhet på att detta skäl är något haltande. Förhållandet med Wisby är icke på långt när det samma som med Ystad. Jag tager mig friheten att med några statistiska uppgifter visa skilnaden. Invånareantalet är ungefärligen lika i de båda städerna, men Ystad är likväl vida mera utveckladt och har en betydligt högre utgiftsstat. År 1871 utgjorde den 122,495 R:dr, såsom jag vid 1874 års riksdag hörde det uppgitvas af en statsutskottsledamot. Wisby utgiftsstat för 1874 uppgick till 82,000 och. för 1875 till 109,000 kronor just till följd af dess högst betydligt ökade omkostnader för hamnen. Ystads skuld uppgick visserligen till 650,000 kronor, men deraf vore 529;000 kronor åsamkade för jernvägsanläggningen vid Eslöf och 90,000 för stadens nya gasverk, således för produktiva ändamål tillsammans 619,000 kronor. Stadens skuld för improduktiva ändamål uppgick sålunda endast till 31,000 kr. Wisby stad deremot häftar ännu af sitt 1858 erhållna statslån för ett belopp af 75,000 kr. och är dessutom skyldig för lån; upptagna till andra improduktivs ändamål, en summa, som jag visserligen icke är i tillfälle att nu angitva, men som dock i alla fall, oberäknadt hamnskulderna, torde uppgå till högre belopp än Ystads hela verkliga skuld. I sammanhang härmed torde böra nämnas, att det är en väsendtlig skilnad mellan de bagge städernas skuld derutinnan, att Ystad fått de 529,000 kronorna såsom lån till en jernvägsanläggning, under det Wisby ej för det ändamålet erhållit någonting. Vidare är Wisby hamn mångdubbelt dyrare än Ystads och långt svårare att underhålla. En annan högst vigtig skilnad ligger deri att, enligt 1873 års Kongl. proposition rörande anslaget till hamnen i Ystad, anslaget skulle användas särskildt till ombyggnad af \”hamnarmarne, bålverken och kajerna i den inre hamnen\”, således till reparation af skadorna äfven å den inre hamnen. Hvad Wisby återigen beträffar, skulle, såsom jag i min motion visat, anslaget endast användas till påbyggnad och förstärkning af vågbrytaren, således för den yttre hamnens iståndsättande; den inre hamnen har nemligen staden sjelf alltid underhållit utan ett enda öres bidrag af statsmedel, och jag har i motionen erinrat, att Wisby under de närmaste åren måste upplåna 225,000 kronor för ordnandet af den inre hamnen. Ystad deremot har, som jag nämnt, för samma ändamål fått statsanslag. Underhållskostnaden af Ystads hamn är vidare betydligt mindre än underhållskostnaden af Wisby hamn, dels derföre att den förra hamnen är mindre och lättare att hålla i stånd, dels derföre att hamnbyggnaden i Wisby icke ännu är på ett tillfredsställande sätt konstruerad. Jag. her i anledning häraf äfven få yttra några få ord. Englands och Frankrikes stora hamnläggningar mot öppna sjön hafva efter åtskilliga försök ändtligen lyckligt och väl blifvit fullbordade, men man har också för dem fått betala ganska grundliga lärpenningar. Då det nu biet fråga om att äfven här i landet vid Wisby bygga en hamn mot öppna sjön, kunde det naturligtvis ej komma i fråga att bygga den på samma sätt och med lika dryga kostnader som hamnarna mot Atlanten, utan man ville bygga den så, att den kunde stå emot stormarna i Östersjön. De svenske byggmästarna försökte, men naturen var dem öfvermäktig. Vågbrytaren måste tid efter annan förstärkas: så äfven nu. Den skall nu icke repareras, utan påbyggas till en höjd af 16 fot, så att den bättre än nu, med en höjd af åtta fot litrar vattenytan, må kunna motstå de våldsamma stormarna, och göras i proportion bredare i vattengången samt muras med s. k. portlands-cement. Wisby har för hamnen redan påkostat 662,000 kr. af egna medel, och ändå återstår, som sagt, den inre hamnen att göra färdig. Staten har visserligen såsom bidrag till den yttre hamnen redan lemnat 384,000 kr.; men denna omständighet bör väl i alla fall icke hindra honom att ställa så till, att vågbrytaren skyddas mot ruin, då staden ensam icke förmår göra det. Då vid 1873 års riksdag det var fråga om statsanslag till Ystads hamn, förklarade stadens dåvarande representant i denna Kammare att, om\’ Riksdagen icke lemnade större understöd än Stats-Utskottet tillstyrkt eller en. tredjedel af kostnaden för hamnens iståndsättande, detta understöd vore så obetydligt, att Ystad icke ville mottaga det, utan hellre kunde bekosta hela hamnbyggnaden sjelft. Jag för min del kan icke säga det samma on Wisby; tvärtom, hvad jag möjligen skulle kunna säga vore, att om Wisby icke får mera än hälften af det erforderliga beloppet, eller i stället för 63,000 kronor endast 31,500, och således sjelft måste anskaffa den andra hälften, för att få hamobyggnaden färdig, så riskerar man att staden icke kan åtaga sig byggnaden, utan hamnen får vara sådan den är, till förlust både för staden och staten.
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 Maj 1875
N:r 34.
