Dag: 1 maj 2020

i Lefvide den 9 dennes, hvartill södra häradets riksdagsfullmägtig, kontraktsprosten dr Anton Lyth inbjudit sina komitenter, försiggick på utsatt dag och var talrikt besökt, särdeles af husbönder från kringliggande trakten, men älven af flera ståndspersoner, hvaribland några här å landet bosatta tyska gårds-tigare. Till och med ett par damer hedrade mötet med sin närvaro. Sjelfva mötet hölls dock ej å Burge utan i tingssalen på det bredvid Burge liggande Skogs.
Klockan 11 f. m. öppnades mötet af hr Lyth, som framstälde anledningen till den inbjudning han utfärdat och visade hvad nytta det medförde att medborgarna fingo med hvarandra utbyta tankar och åsigter i frågor, som äro af vigt för samhället, hvarefter han uppmanade mötet att utse en ordförande att leda dagens öfverläggningar och föreslog dertill konsuln L. Cramér.
Hr Cramér deremot föreslog hr Lyth till ordförande, hvaruti en hel mängd röster hördes instämma. Hr L. tackade för förtroendet, men önskade att hellre få deltaga i de blifvande diskussionerna hvilket han ansåg ej vara rätt passande för en ordförande, hvars åliggande är att leda diskussionerna, ej att inblanda sig i dem; men då flera af deltagarna i mötet förklarade att mötet skulle med tacksamhet om hr L., änskönt ordförande, ville deltaga i öfverläggningarna, antog han ordförandeskapet.
Till mötets sekreterare utsågs skolläraren A. Th. Snöbohm.
Ordföranden hade såsom öfverläggningsämnen uppställt:
Det nya Härordningsförslaget och det i sammanhang dermed stående förslaget att afskaffa grundskatterna och indelningsverket — skjutsningsskyldigheten och frågan om ny lag för utdikningar samt slutligen om husbondeföreningara inrättande.
Förstnämda fråga företogs Först och inleddes af ordföranden med en längre och värderik framställning, som redogjorde för det sammanhang härordningsförslaget och grundskatternas borttagande samt indelningsverkets afskaffande hade med hvarandra samt härordningsförslagets fördelar och olägenheter, hvarvid framhölls hurusom rikets indelning i särskilda militärdistriktet och härens fördelning i sjelfständiga arméfördelningar vore af största vigt för arméns hastiga mobilisering när behofvet påkallade densamma, men äfven påpekade förslagets svagare och mindre hållbara punkter.
Sedan ordföranden sålunda redogjort för förslagets hufvudgrunder öfverlemna de han frågan till diskussion. Denna blef både långvarig och liflig, fördes med skicklighet och åhördes med stort intresse af alla närvarande, att dömma af den spända uppmärksamhet, hvarmed den följdes och det bifallssorlen och annan talares ord framkallade. Diskussionen i ämnet räckte öfver 1 1/2 timme. Den öppnades af
kapten G. F. Duse, som ansåg, att de föreslagna 2:ne sista vapenöfningar borde borttagas, emedan de beväringsskyldige då vanligen voro gifta män och husfäder, för hvilka dessa öfningar då blefve för besvärliga.
Sedan handlanden J. Broander anmärkt att förre talaren ej riktigt uppfattat förslaget, erhöll
skolläraren J. Booberq ordet. I ett längre föredrag granskade han förslagets hufvudgrunder och gick temligen hårdt åt åtskilliga af dem. De långvariga öfningarna, som skulle blifva för tryckande och bidraga till utflyttningar för att undgå dem, de högst beta duga kontnader förslaget medförde, det kasernlif till hvilket vår ungdom skulle blifva dömd och som skulle medföra att ynglingarne återvände försämrade i sedligt hänseende samt den militardispotism vårt folk derigenom skulle blifva underkastadt, vore enligt talarens åsigt mer än tillräckliga skäl att vägra antagandet at samma förslag, som vore en imitation efter preusiska militärorganisationen, den talaren ansåg utgöra en olycka för Preusens folk. Önskade att var gotländska national-beväring måtte fortfara. Gotlands försvar blefve alltid beroende af om moderlandets flotta eller en fiendtlig beherskade Östersjön. Utan hjelp från modern Svea kunde Gotland blott försvara sig mot ett tillfälligt angrepp af en mindre styrka och för att kunna försvara ön erfordrades dessutom att den ägde en befästad punkt.
Ordföranden anmärkte, att en befästning på Gotland blifvit i turslaget upptagen. Förre talarens skildring af kasernlifvet vore temligen öfverdrifven. Gotlands läge, som så lätt blottställer det för fiendtligt angrepp gör till en nödvändighet att det, i likhet med det öfriga riket, får underkasta sig uppoffringar, men dessa uppoffringar afse ej att angripa andra utan att försvara oss sjelfva.
Länsman Ad. Dahlbeck fick nu ordet och gick temligen illa åt vissa af hr Boobergs yttranden, hvilka, efter talarens förmenande, innebure den åsigt, att krigareyrket vore mindre hederligt och att det vore ändamålslöst att vi ville försöka försvara oss. Blefve dylika åsigter vårt folks, så skulle vi komma att dela Polens olyckliga öde. Talaren fann det så mycket ledsammare att sådana åsigter hystes af en man som sjell var krigare och dertill folkskollärare således en person som borde hos de unga inplanta kärlek till fosterlandet och om hvars fosterlandskärlek talaren dittills hyst en hög tanke. Han ville ej lemna sådana åsigter oemotsagda.
Sedan talaren vederlagt hr Boobergs uttalade åsigter, framstälde han såsom sin egen, att, ifall grundskatterna komma att borttagas, jordbrukarens inkomst af sin fastighet borde upptagas och beskattas i likhet med all annan inkomst.
Ordföranden upplyste att, degest grundskatterna affyttades från jordbruket, kommer en ny beskattningsgrund att föreslås.
Hr Booberg fick åter ordet och försvarade tappert men lugnt och sansadt hvad han förut sagt och ådagalade att kasernlifvet har ett skadligt inflytande, hvarur han genom sammanträffande under sin militäriska tjenstgöring med personer, som tillbragt längre tid i kaserner, nogsamt kommit i erfarenhet. Huru Preussens militärväsen är ansedt i Preussen bevisa de talrika utflyttningar, som ske från detta land. Dahlbecks framkastade förebråelser besvarade talaren och upptog ännu en gång förslaget om den nya härordningen samt fästade sig nu i synnerhet vid de ofantliga kostnader detsamma skulle medföra, uppgående till 36 millioner kronor, icke för en gång utan hvarje år. Talaren beklagade att upplysningen ännu vore så ringa att landets must och merg skulle utsugas för att underhålla militärsväsendet som i det hela dock vore att anse för ett menniskoslagtande och som utöfvade ett skadligt inflytande på folket. De fördelar, som förespeglades oss af indelningsverkets upphäfvande torde hvilka obetydliga mot de nya kostnaderna. Våra båtsmanstorp vore nu i ordning, uppodlade och bebygda. Att underhålla dem kostade på långt när ej så mycket som den nya föreslagna hären skulle komma att kosta, hvilken skulle uppsluka våra tillgånger och skatter under det att näringarna och folkupplysningen finge stå tillbaka. Önskade att vår konventionsstadga måtte bibehållas, ty kostnaderna blefvo då vida mindre och med utsträckt öfningstid kunde vår beväring motsvara sitt ändamål.
(Från hemmansegarnes djupa leder hördes mera ön en gång ett sorl af bifall beledsaga talarens lugna och allvarliga ord).
Hr Dahlbeck visade att han haft goda skäl till hvad han yttrat om Booberg. Visade nödvändigheten af en bättre vapenöfning än den nuvarande om vi skola tänka på att försvara oss; ansåg att det ej var förfäran för vapenöfningarna och kasernlifvet, som vållade utflyttningarna från Tyskland, utan det vore förvärfsbegäret.
Nu fick en af ortens anseddare och insigtsfullare odalmän, nämndemannen Pettersson Liffride ordet.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 November 1874
N:r 91