Dag: 2 maj 2020

Ännu i denna dag utvisa de många ruinerne omkring Visby, ett staden i fordomtimma varit utmärkt för både sin prakt och sin storhet. Hamnen var då så djup och stor, att der beständigt kunde ligga en ansenlig mängd af fartyg. I början af trettonde århundradet hade Visby uppnått höjden af sitt anseende. Under det inbördes krig rasade i Sverige, Norge och Danmark, låg Gotland såsom en tillflyktort för de fredliga handelsmännen, försvaradt af starka murar och Östersjöns vågor. Dit strömmade skepp nästan från alla då kända trakter af jorden. Ryssar, danskar, pieus sare, engelsmän, skottar, flamendare, vender, saxare och spanjorer egde hvarje nation särskilda gator och qvarter der deras packhus och salubodar voro belägna. Visbyboernas egen handel var så vidsträckt, att de icke egde tillräckligt folk för att bemanna sina egna fartyg, utan derföre förhyrde mycket manskap från främmande länder. De hade icke blott handelsförbindelser utrikes, utan till och med stundom privilegier, såsom i Novgorod, hvarigenom en mängd ryska och asiatiska produkter ginge till det vestra och södra Europa. Visby var den förnämsta handelsplatsen i norden. Inom stadens murar bodde 12,000 borgare, oberäknade guldsmeder och bagare. Alla andra handtverkare fingo blott bo i förstäderna. Inom staden tunnos 16 kyrkor och i förstäderna tvenne.
Med rätta borde sålunda Visby blifvit ansedt såsom en juvel i Sveriges krona. Men den tidens regeringskonst var icke särdeles utvecklad, då deremot de rike köpmännens sjelfförtroende var det desto mer. Väl erkände Gotland Sveriges öfvervälde, men Visbyboerna, som räknade sin stad till Hansestäderna, ansågo sig såsom fria handels borgare och ville icke gerna erkänna något välde öfver sig.
Under Magnus Smeks regering i Sverige hade Waldemar Atlerdag i Danmark begagnat tillfället vid misshälligheterna mellan dem båda, att hastigt öfverfalla och sköfla Öland, som var oförberedt på hans fiendtliga besök. Men Gotlands rikedomar voro ännu mer lockande i den danske kungens ögon. Han beslöt att också hemsöka detta landskap.
Ehuru Magnus Smek icke särdeles älskade de dryge köpmännen, skickade han dem likväl underrättelse om danskarnes förehafvande och varnade dem att icke låta öfverraska sig. Visbyboerna beredde sig väl att emottaga fienden, men de voro i sitt öfvermod fullt och fast öfvertygade, att danskarne skulle blifva slagne och straffade för sitt företag. Man vidtog icke tillräckliga försigtighetsmått mot en fiende som man föraktade.
Enligt en tradition, som till och med finnes upptagen i en gammal krönika från den tiden, skall kung Waldemar, förklädd, förut hafva besökt Gotland och af en ung flicka, som han gifvit en dyrbar skänk, erhållit många vigtiga underrättelser om staden Visby och dess stälningar. Huru härmed må vara, så anlände Danska flottan under konungens eget befäl och verkställde sin landstigning, hvilken Gotländingarne förgäfves sökte hindra. Waldemar med sina öfvade krigare slog landtfolket vid Mästerby, så att han obehindradt kunde framtränga till staden.
Underrättelsen om nederlaget vid Mästerby hann till Wisby och satte borgerskapet genast i verksamhet. En del af förstäderna nedrefs för att lemna rum åt ett väldigt slag, hvarigenom de tänkte tillintetgöra danskarne. Så snart desse blefvo synliga, ryckte Wisbyboerna ut till ett allmänt utfall. Men Waldemars bättre disciplinerade krigare drefvo dem, med en förlust af 1,800 man, tillbaka. Då föll köpmännes med på en gång. så att de dagtingade och uppgåfvo staden.
Waldemar lät då nedbryta en del af stadsmuren och inryckte i full slagtordning i det rika Visby. För att förskonas från plundring, måste staden erlägga en dryg brandskatt, men alla kyrkor och kloster beröfvades sina dyrbarheter.
Då Waldemar förklarade Gotland för sin tillhörighet, och sålunda älven staden Visby skulle lyda under honom blef det fråga om stadens privilegier. Den sluge konungen yttrade då. att om trenne de största ölkar i staden, hvilka ställdes på ett torg, inom trenne timmar fylldes med siltver, skulle Visby få behålla sina privilegier. Utan svårighet het denna fordran uppfyld, Waldemar stadfäste derföre de gamla privilegierna och förunnade dertill staden nya.
Sedan han tillsatt fogdar öfeer hela landet och inskeppat sitt omätliga byte, återvände han till sitt eget rike. Men just det skepp, som förde det dyrbaraste bytet, gick förloradt. Det sjönk vid Carlsöarne, på öns vestra kust.(?) Gotländska fiskare hafva ännu den sägen, att vraket vid klart vatten skall synas på hafsbottnen. Det vore, om så är, i sanning en skatt att hitta på för våra dykare!
Efter kung Waldemars besök förlorade Visby, oaktadt de dyrköpta privilegierna sitt anseende och sin handel alltmera, så att det slutligen gick ur Hanseförbundet. Gotland förblef icke heller länge under Danska väldet, utan återtogs snart af Sverige, då dess hufvudstad icke ansågs annorlunda äu andra rikets städer.
Både staden och ön blefvo sedermera åtskilliga gånger intagne af Danskar och äfventyrare. Sednast gjorde ryssarne, under 1808 års krig, en kort landstigning härstädes.

Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Maj 1875
N:r 38.

Kyrkan S:t Maria, med hvars bild vi pryda detta nummers första blad, började troligen byggas mot slutet af 1100:talet af Tyskarne (Lybeckarne) i Wisby*, samt idet år 1225 den 6 Aug. af Linköpingsbiskopen Bengt den 1:e högtidligen invigd jungfru Maria till ära. Ursprungligen ämmnad till ett monument i byzautinsk stil, blef kyrkan dock dels under fortgången af arbetet, dels snart efter dess fullbordan ändrad och tillbygd i spetsbågig och annan stil. På pelare, murar och hvalf ser man mycket som är påbörjadt, men afbrutet och öfvergifvet, i följd hvaraf något tungt, otympligt och gåtlikt gör sig här och der gällande. — Hela kyrkans inre längd är 88 alnar, dess största bredd 37 ½, dess minsta 35 alnar. Hela kyrkans grundplan, murarve inberäknade, innehåller 4,700 qv.-alnar.
Wisby domkyrka har trende torn, Treenighetens symbolen Syskontornen äro helgjutna konststycken af beundransvärd skönhet. Utsigten från kyrkans balkong öfver den ålderdomliga medeltidsstaden hvilken med sina många ruiner förekom den store Linné \”såsom sjelfva Rom i modell\”, utsigten öfver både land och haf är angenäm och uppstigandet dit belönar mödan.
Af de trenne kyrkogårdsportarne är den södra, af sandsten, uppförd i s. k. \”renaissancestil\” och rätt vacker. Den norra är äldre, bredare och mcd trappstenformiga pilar, med stenbänkar inuti på sidorna, der kyrkans previlegierade fattige sutto och anropade det förbigående kyrkfolket. Vid golfgallret eller \”kyrkristen\” i denna port fäster sig en gammal munkhistoria så lydande: Anno 1496 skedde ett \”järtecken\” i Wisby. En man, som hade rånat några af Mariakyrkans heliga kärl och apostlar, blef androm till varnagel belagd med kyrkans vrede och bann. Sjelf var han i kyrkan när bannlysningen afkunnades. Förfärad dröjde han qvar till messans slut; men när klockorna ringde och ljusen släcktes, då smög han sig bort. Och när han kom till norra kyrkristen, då förmådde han ej gå längre, utan satte sig ned på den låga stenbänken och hvilade mot gallret sina domnande ben. Men så smallt jernet undan, benen nedsjönko, gallret slöt sig åter som en fotblack kring hans vrister, och der satt syndaren fastlåst, tilldess att kyrkan förbarmade sig öfver honom och presterna kommo med reliker i händerna, med brinnande ljus, med sång och rökelse, och förkunnade honom syndaförlåtelse.
Inom kyrkans murar förvaras åtskilliga ålderdomliga kuriosa. Till dessa höra de s. k. \”Jättebenen\”, hvilka ända till år 1830 voro framlagda i sjelfva kyrkan, der de hade sin plats på en utskjutande pelarlist. De voro, såsom man förr trodde, lemningar af en jättinna, som man tvungit att biträda vid kyrkans uppbyggande. \”Det var vanligt\”, säger en bekant författare, \”att de fromma gummorna vid vandringen i gången nego och signade sig då de gingo förbi dessa hedna reliker. Men redan Linné, vid sitt besök i kyrkan (1741) tillintetgjorde det underbara, hvarmed vantron utstyrt dessa väldiga knotor, genom sin förklaring att \”de voro verkliga hvalfiskben\”. — Äfven \”Domedagsfisken\” må här nämnas: när kyrkans grundval lades, framsprang ur jorden en källa, och i den fångades en underlig fisk, som gret liksom ett barn; vidundret blef i ett tåg upphängdt i storkapellet, och när fisken trenne gånger hade fallit till golfvet, då skulle yttersta dagen stunda. — Strelow berättar härom något annorlunda: \”År 1282 den 28 Febr. blef en fisk fångad, med hufvudet likt ett lejon, och, som gret och skrek som en menniska, så att alla, som det hörde, förundrade sig. Fisken blef upphängd i Vårfru-kyrkan och hänger der än i dag.\” — Denna i folkets ögon så underbara fisk föll emellertid icke blott tre utan väl trettio gånger i golfvet, men då yttersta domen ändock icke lät sig afhöra ledsnade allmänheten småningom vid \”oraklet\” och de stinkande qvarlefvorna kastades afsides i norra sakristians hvalf.

* Några af de i Wisby handlande nationerna hade, liksom eget \”Kauf-Hof\”, eget qvarter, samt egna magasiner, så ock egna kyrkor. Liksom Lybeckarne hade S:t Maria, hade Lifländarne S:t Jacob, Nowgorods-boarne den s. k. Ryska kyrkan och de nederlänske köpmännen S:t Gertrud.

Bihang till
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 Maj 1875
N:r 38.