Ur en nyligen på ett tyskt förslag utkommen bok med titel »Känse och hörsel» af en författare vid namn d:r H. Dekker återgifva vi följande om de företeelser, som stå i sammanhang med organismens jämviktsläge:
Låt oss betrakta några medlemmar af Medusasläktet i ett akvarium! Genomskinliga som glas med underbara blåa och violetta schatteringar simma de lugnt och graciöst genom vattnet, i det de spänna ut och dra ihop sina parasolliknande kroppar, alltid med innersidan nedåt. Deras tyngdpunkt ligger dock icke så, att de utan eget åtgörande kunna simma i detta läge. De små sjöstjärnorna, medusorna, kräftdjuren, molluskerna och hafsmaskarna, ha emellertid alla en tydlig känsla för, hvar vattenytan är och hvar bottnen skall sökas. Vänder man dem på rygg, eller omde af en händelse komma i orätt läge, återtaga de genast det normala läget.
Genom hvilka medel verkar nu tyngdkraften, så att djuren bli i stånd till att rätta sig efter dem? Hvad vetenskapen utrönt låter nästan otroligt. Den har funnit, att djuren ha särskilda organ, som angifva tyngkraftens riktning. Liksom vi med lod och vattenpass bestämma tyngdens riktning, så äga dessa djur sitt lod inom sig, och detta består af en liten blåsa, som innesluter en sten. Vid hvarje rörelse, som djuret gör, rullar denna sten, och på blåsans inre vägg sitta fina nerver med små borstliknande hår, hvilka noga följa stenens rörelser. Trycker stenen mot blåsans undre del, så befinner sig djuret i jämnvikt, men vidrör stenen dess öfriga delar, söker djuret snabbt ändra sitt läge så, att stenen återtager sitt läge på blåsans botten. Denna rörelse gör djuret snabbt och automatiskt.
Detta låter som en saga, men är dock fullt riktig. En forskare har visat detta i fråga om kräftdjuren. I stället för stenar ha dessa emellertid sandkorn, som de själfva föra till blåsan med klorna. På ???? simmande hummeryngel som man efter kläckningen lade i från alla gruskorn rensadt vatten, kunde man se, att de rörde sig alldeles planlöst och rullade rundt samt äfven summo med buken i vädret. Och då man förut hos andra hafsdjur kunnat iakttaga, att aflägsnandet af deras »jämviktsblåsa» beröfvade dem sinnet för jämvikt, så var man det klara med, att man funnit ett organ, som tjänade dem till lod.
På liknande sätt förhåller det sig med människan. Äfven vi ha i hufvudet ett lod. Djupt inbäddadt i brosk ligger det organ, som kallas labyrinten och hvaraf en del, snäckan, är organ för hörseln. Till helt nyligen trodde man, att hela denna inre del af örat endast tjänade hörseländamål. Därom var man så öfvertygad, att man icke ville låta sig öfvertygas, när det för tjugu år sedan visades, att en stor del af labyrinten, förgården och båggården, icke ha något att göra med hörseln, utan tjäna till att upprätthålla jämvikten. Förgården är vår jämviktsblåsa, och i den ligger en liten kalkkristall som motsvarar blötdjurens sten. Hvarje böjning på hufvudet ändrar stenens läge, och därigenom förnimma vi, i hvilket läge i förhållande till jorden vi befinna oss. Nu är det emellertid något helt annat att hålla jämvikten, då kroppen är i rörelse, än då den är i hvila. I senare fallet är det en lätt sak, ty stenen trycker då ostörd nedåt. Men då man rör sig, tillkommer rörelsens lefvande kraft, som verkar störande och gör känslan af stenens läge mindre stark. Denna rubbning registreras af båggården, som är ytterst sinnrikt bygd. På hvarje sida af den finnes tre ihåliga ringar, fylda med blod, hvilka äro anbragta lodrätt på hvarandra. Ringarna äro förbundna med hvarandra så, att de från båda sidor mynna ut i ett vidare rör. I dessa rör finnas nerver, försedda med styfva hår. Vrida vi nu hufvudet t. ex. åt höger, kan blodet i den vågräta båggången icke så hastigt följa med rörelsen, utan trycker mot de håriga nervändarna och från dessa telegraferas till hjärnan: »Hufvudvridning af medelmåttig hastighet åt höger». Och då lilla hjärnan samtidigt erhåller meddelande från den öfriga delen af kroppen, så vet den, om det är hufvudet ensamt eller hela kroppen som vrides åt höger, och om detta sker af egen muskelkraft eller genom yttre påverkan. Allt efter arten af dessa meddelanden sätter den musklerna i rörelse för att återställa jämvikten.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 februari 1913
N:r 31
