Dag: 27 maj 2020

Ett land och folk, som har särskildt nånga beröringspunkter i fråga om historisk utveckling, historiska minnen med vårt Sverige och vårt svenska folk, är onekligen det lilla Holland. Till storleken kommer vårt folk och det holländska hvarandra ganska nära. Intetdera folket hör ju sålunda till större, men båda ha förstått att hos sig amma upp en hög kultur, som ställer dem i jämnbredd med, ja, öfver ett flertal till numerären vida »större» nationer.
Det finnes emellertid något annat och mera som binder oss samman, och det är den omständigheten, att vi hafva bakom oss, båda holländarna och vi svenskar, en ärofull politisk storhetstid, med i mångt och mycket gemensamma eller åtminstone öfverensatämmande minnen. Liksom holländarna genom ett heroiskt befrielsekrig sleto sig lösa från beroendet af Spanien, och samtidigt trädde i breschen för religiös politisk frihet öfver hela världsdelen, så gjord ju också vart Sverige, efter att först ha brutit det danska oket och sedan förjagat den katolska polackkonungen, sig till målsman för och räddare af tankefrihetens sak hos det stora tyska broderfolket söder om Östersjön.
Sedan dess stodo de båda folken under återstoden af 1600- och början af 1700-talet såsom det protestantiska Europas främsta makter, — ända till dess att den politiska och merkantila utvecklingen började gå vägar, som läto såväl Holland som Sverige träda mer i skymundan. Men den höga kulturen och de stora minnena ha rörblifvit en varaktig besittning för bägge nationerna.
Hollands läge m. m. gjorde det under dess storhetstid till sjömakten par préférence, föregångare till den brittiska sjömakten — medan inom bekant, Sverige under sin politiska storhetssepok var mera en landmakt (om vi än också på sjön vunnit lysande segrar). Samma glans som för våra ögon omstrålar våra Vasar och Karlar samt våra ärofulla segrar vid Breitenfeld, Lützen, Warschau, Lund, Narva, Helsingborg, — samma glans omstrålar för holländarna deras stora Oraniska furstar samt deras härliga sjösegrar under hjältar sådana som Tromp, Ruyter och andra.
Hollands kanske största sjöhjältenamn är nog det sistnämda. Och fastän Ruyter vid ett tillfälle förde vapen mot Sverige de — politiska förhållandena måste stundom föra Sverige och Holland öfver i skilda läger så kan detta ju icke på något sätt hindra oss svenskar, som ju alltid varit ansedda som ett ridderligt» folk, från att ge vårt oförbehållsamma erkännande åt den store holländske amiralen, samtida med vår egen storhetstids frejdade krigare.
Mikael Adriansson de Ruyter var född i Vlissingen den 24 mars 1607 af fattiga föräldrar, hvadan han fick börja sin bana som bryggarelärling. Liksom så oräkneliga af sina landsmän, i detta hafomflutna och af hafvet fästan sönderstyckade land, drefs han emellertid redan tidigt ut på »böljan den blå», — gaf bryggareyrket på båten, tog till en början plats hos en segelfabrikant (det smakade ju ändock litet af sjön) samt rymde slutligen på allvar till sjöss. Han var då blott på sitt 12:te år.
I flera år for han med handelsfartyg, men Hollands ständiga sjökrig på den tiden lockade honom snart in på sjökrigarens bana, som skulle brings honom ära och rykte. Vid 24 års ålder var han kapten vid holländska örlogsflottan och deltog samma år (1641) i ett framgångsrikt sjötåg till Portugal, som just vid samma tid gjorde sig fritt från Spanien, liksom förut Holland själf gjort.
Visserligen återvände Ruyter för någon tid till handelsflottan, men snart blef det ånyo krig, och då sökte sig också Ruyter ånyo in under Hollands örlogsflagg. Under så godt som hela 1650-talet tumlade han om på böljorna, i kamp än med engelsmännen och än med svenskarna.
Det var 1652-53, som han vid sidan af Hollands andra store sjöhjälte, den ofvannämde Tromp, utmärkte sig under de årens holländsk-brittiska sjökrig. I England regerade emellertid då för tiden den store Cromwell, och Holland följdes under dessa år ej alltid af framgång. Ruyter steg emellertid genom sin oförvägna tapperhet till vice-amiral, och såsom sådan kallades han några år senare till Östersjön, att där upptaga en dusch med den nya stormakten Sverige, som tycktes ha planer på att stänga ut holländarna från nämda farvatten.
Vi erinra om, med hvilken lysande tapperhet vår flotta mellan Helsingborg och Helsingör under Karl Gustaf Wrangel och i närheten af konung Karl X Gustaf själf kämpade mot amiral Tromps holländska flotta, får att hindra denne från att utsätta det belägrade Köbenhavn. Den gången var icke Ruyter med, men året därpå (1659) bidrog han till det stora svenska nederlaget vid Nyborg å Fyen.
Redan följande år blef det emellertid fred på detta håll, och Ruyter kunde ånyo unna sig någon ro på landbacken. Lugnet blef dock icke långvarigt. Utnämd till amirallöjtnant och öfverbefälhafvare öfver holländska flottan, upptog han 1665 kampen mot det nu återigen Stuartska, England, och nu hade lyckan vändt sig till hans fördel. Han vann under åren 1666 ej mindre än tre stora sjösegrar i Brittiska Kanalen samt dref följande år sin djärfhet så långt, att han med sin segerrika flotta t. o. m. seglade uppför Thames-floden och hotade själfva London! Härigenom bidrog han också högst väsentligt till att engelsmännen redan samma år (1667) bekvämade sig till den för dem förödmjukande freden i Breda.
Ett halft årtionde förrann så jämförelsevis i lugn. Men år 1672 bröt ånyo kriget ut och denna gång möt både England och Frankrike på en gång. Icke desto mindre segrade den oöfvervinnlige holländaren äfven denna gång: så vid Solesby sistnämda år samt vid Schooneveld och vid Helders udde.
Ett par år senare sändes han under samma, långvariga krig till Medelhafvet och följdes äfven här länga af framgång, tog priser och befriade vid ett tillfälle 30 reformerta präster från galärerna. Under en drabbning med den likaledes tappra franska amiralen Duquesne blef emellertid Ruyter sårad; till en början trodde man ej att såret var lifsfarligt, men en vecka after striden, den 22 april 1676, drog dock hjälten sin sista suck i Syracusas hamn, dit han förts för att erhålla läkarevård.
— Mikael de Ruyter var stor icke blott som sjöman och sjökrigare utan också som människa och människovän. Han var den personifierade plikttroheten, mildheten och välviljan och af sina underlydande var han bokstafligen afgudad. De kallade honom aldrig sinsemellan annat än »gu\’far».
Ruyters lik jordades under stora hedersbetygelser i Amsterdam, där också hans staty restes: — liksom senare skett äfven i Rotterdam (uti det därvarande »Amiralitetshuset»).
En Ruyters son gick på ett värdigt sätt i faderns fotspår och delade sju år efter faderns död dennes ärofulla lott att få gjuta sitt blod och gifva sitt lif för fosterlandets heliga sak.
P. M. G.

Gotlands Allehanda
Tisdagen 12 januari 1915
N:r 8