Två och en qvarts mil — ty så långt är det på pricken till Furubjers — är ingen liten väg att kuska på gästgifvareskjuts, helst när himlen ser litet onådig ut. Men, det fans ingen hjelp, jag måste dit innan den väntade höge gästen anlände — jag tog alltså mitt parti oeh begaf mig på väg.
Till Furubjers i Tingatäde socken leda, till en del åtminstone, två vägar från Visby. Den ena och nordligare, som går genom Lummelunda socken, är särdeles vacker och behagfull. Den andra, ostligare och kortare, är mera flack, och landskapet deromkring erbjuder föga tilltalande för ögat med den uthuggna skogen, de ofta magra fälten. För att vinna tid valde jag emellertid denna väg.
Vårt företa rastställe var vid Bro kyrka, ett ganska ståtligt tempel med särdeles vackra portaler, liksom på de flesta gotländska kyrkor. Hvad som af dess inre förekom mig egendomligt var de i brokiga färger kolorerade, hvitmenade väggarna.
Sedan Pålle eller Brunte, eller kvad häskräket hette, fått sig en kaka bröd, kuskade vi åstad igen. Håhå, jaja! Solen började på att gassa rätt försvarligt och gjorde sitt bästa att i förening med vinden torka opp den genom regnet illa tilltygade vägen.
Slutligen vore vi på ort och ställe, sedan vi väl en timmes tid haft Tingstäde kyrkas höga torn för våra spanande blickar. Vi svängde upp för den lilla lummiga allén och befann oss vid trappan till Furubjers corps de logi. Den nuvarande ägaren, herr Knut Stare, välkomnar oss och innan vi mottaga hans inbjudning att stiga in göra vi först i hans sällskap en liten utflykt till omgifningarne.
Någonting alldeles egendomligt för Furubjers är att det, trots sitt läge inne i landet, ligger vid vatten. Och det inte något litet vatten ändå. Det heter visserligen Tingstäde »träsk» men kunde godt heta »sjö». Ty mindre sjöar har man sett. Nu, när det blåser friskt, går den vackra, mörkblå vattenytan i riktiga vågor — jag vore nästan färdig säga, att de äro hvitryggade. Och insjöos stränder äro leende och täcka, kransade af mörkgrön skog med ljusare skiftningar.
Vi gingo ned till landsvägen. Hvad nu? Der ligger ju en hvitmålad roddbåt, färdig att taga emot oss. Just så. Från träsket utgrenar sig en å af rätt ansenlig bredd, hvilken under lummiga träd och pilväxter flyter fram förbi herregårdabygnaden och ger åt det hela en sådan prägel af omväxling, att man sällan träffar maken, åtminstone på Gotland. Vid stranden af ån ligger ett litet lusthus — kaffehus kallades det — och det var der vi stego i land efter vår båtfärd. Det är en rätt egendomlig liten bygnad. Den är möblerad med ett par antika soffor af bestämda högst respektabla anor. Väggarna äro från golf till tak dekorerade med en brokig samling af fotografier och träsnitt af olika datum. Det hela tar sig ut som man brukar säga, det är en viss stil i det. Det är meningen att prins Karl här skall tillbringa någon stund af eftermiddagen.
Vattnet har man här ej blott till lyst. Nej, det drifver ett qvarnverk, som lär vara ett bland de indrägtigaste på Gotland. Af industriella anläggningar bjuder Furubjers också på ett nybygdt andelsmejeri, som just i dessa dagar börjat sin verksamhet.
Men nu torde det kanske vara tid att stiga in i corps de logiet och kasta en blick in i den del af huset, som prinsen disponerar under sin vistelse på Furubjers. Det synes att åtskilliga reparationer äro vidtagna. Bland annat har trappan upp till öfre bottnen, der prinsens egentliga våning är belägen, alldeles omlagts och ter sig nu prydlig och fin.
I nedre våningen har prinsen sin matsal med ett angränsande litet rökrum. Den ligger till höger i förstugan och är mycket stor. Den är möblerad i grönt med mörka gardiner för de djupa fönstren, Det stor mahognybordet i midten är belastadt med böcker och planschverk. Bland dessa senare låste jag mig vid »Pictorial History of the world». Vore prins Karl målare — kanske att han är det — skulle han säkert läsa det arbetet med intresse. Det såg åtminstone intressant ut.
På tal om matsalen kommer jag att tänka på lifvets dagliga behof. För att tillgodose dessa hvad prinsen beträffar har anskaffats en särskild skicklig kokerska.
En trappa upp är emellertid, som jag redan nämt, den egentliga våningen belägen. Den består först och främst af en kolossalt stor salong med ej mindre än 6 fönster, 2 åt hvart och ett af tre väderstreck. Salongen, som år ljusdekorerad, med lätta luftiga, hvita gardiner, är nästan täckt med en del mindre, dyrbara mattor samt möblerad i grå silkesdamast. En särskildt smakfull möbel är en mellan två fönster stående atenienne med dyrbara silfverpokaler och kuriosa i porslinsväg af både kinesiskt och japanskt ursprung, Väggarne prydas med porträtt af medlemmar af vårt konungahus.
Genom en portieredraperad dörr inkommer man sedan i ett mindre kabinett, der de moderna japanska solfjäders- och parasollsprydnaderna äro med stor smak använda. Möblerna äro af mahogny utom stolarne, som bestå at något slags halmflätning. Stora silfverkandelabrar och pokaler gifva det hela en viss aristokratiskt prägel.
Innan för detta kabinett ligger sängkammaren, der prinsen vaknar vid morgonsolen, som skiner in genom fönstren. Här inne äro för öfrigt alla anordningar vidtagna för den höga gästens begvämlighet. Sin adjutant, löjtnant Ribbing, har prins Karl i ett angränsande rum, visserligen icke så elegant som de öfriga, men hvilket dock mer än ersättes af den utomordentligt vackra utsigten åt denna sida.
Trots det att allt nu står så putsadt och fint hvilar öfver det hela ett sådant drag af hemtrefnad, att prins Karl helt säkert kommer att trifvas i sitt tillfälliga hem på Gotland.
Fridfullt och lugnt är det därute på Furubjers, om man älskar lugnet. Tillfälle till förströelser fins der dock också. Fisk är det godt om i träsket, och nog gömmer väl vassen ännu kullar af andungar, om dessa också hunnit bli mer än önskligt flygfärdig.
Nu har Furubjers fått sin väntade gäst. Paradvåningen står ej längre obegagnad. Och i hela Tingstäde socken, ja långt utanför, är det nu lif och rörelse. Alla äro, förstås, nyfikna — ja, det är rätta ordet — på den blå prinsen. Men nog hinner han väl beskådas på 14 dagar. Så länge kommer han ju att stanna derute.
Osvald Stein.
Gotlands Allehanda
Fredagen 20 Juli 1888
N:r 58.