Dag: 23 juni 2020

Ett kapitel ur det menskliga eländet.
En korrespondet i London, som besökt Whitechapel kort efter senaste mordet, skildrar sina intryck i följande ordalag:
Mördaren har hvilat sig en månad; den allmänna skräcken har lagt sig, försigtighetsåtgärderna ha slappats och Jack uppsprättaren har gifvit ett nytt prof på sin vildhet. Denna gång fullbordar ej mördaren sitt brott på gatan eller i djupet af en mörk allé; det är i ett hus, bebodt af talrika hyresgäster och beläget i en gård, der en smutsig befolkning myllrar, som han arbetar, som han retas öfver en olycklig ung qvinnas lik till den grad, att han gör henne oigenkänlig.
Man känner föga qvarteret Whitechapol, som i dag erhållit en blodig ryktbarhet; främlingar, som under polismäns ledning på qvällen besökt hotellen, barmhertighetsinrättningarna, som rökt en pipa opium, tillagad af en kines, hvilken vältrat sig i en smutsig säng, inbilla sig gerna att ha sett hvad man kallar Londons baksida; de ha tvärtom ej sett annat än dess framsida och det minst vanhederliga: dessa gömslen för mördare, prostituerade och tjufvar.
Det är under ledning af en verklig brottsling, som man bör genomströfva dess illa upplysta gränder, intränga i dessa hålor, dit detektiver ej äfventyra sig utan bäfvan. Brottslingar och detektiver lefva i godt förstånd, så länge de förre icke utöfva sitt yrke och de senare ej äro i tjentgöring. En underofficer vid hufvudpoliskontoret var af den godheten att sätta mig i förbindelse med en af sina bekantskaper, i sällskap med hvilken jag sistlidne lördags natt genomströfvat skådeplatsen för Jack uppsprättarens senaste bedrifter.
Min följeslagare är ej en mördare, han påstår sig vara endast en simpel ficktjuf; men af det sätt, hvarpå han öfverallt mottages, är jag böjd för att tro, det han vid tillfälle plundrar boningar med eller utan inbrott, allt efter behof. Morden i Whitechapel förarga honom, och han talar högt om polisens oförmåga. Om denne slagtare — sade han till mig — arresterades, skulle vi vara mycket lugnare; men un kan man ej sofva i fred; hvarje natt uppväckas man af en rund inspektörer, som sätta sin lykta under näsan. De veta lik väl, att den man, som de efterspana, icke kan vara nog dum att söka tillflykt i ett allmänt logerarehus.
Med anledning af mordet i fredags morse låter min följeslagare mig först undersöka det ställe, som beboddes af Jane Mary Kelly, en vacker och ännu ej 25 år gammal irländska. Offret innehade ett rum i ett hus i Miller\’s Court; denna gård mynnar utåt Dorset street. Vi kunde ej intränga i huset, som bevakades af tre ståtliga polismän och hvars fönster voro försedda med bräder, men jag kande bese ett af grannhusen. Det fins sex, som tillhöra samma ägare, en kryddkrämare vid namn Mac Carthy, hvars butik utgör ett af hörnen vid Miller\’s Court och Dorset street.
Mac Carthy, är utan fördomar. De numrerade rummen i hans sex hus uthyras möblerade för dagen eller natten. Hyran bör betalas hvarje morgon men Mac Carthy lemnar stundom kredit. Jane Mary Kelly var skyldig bortåt 15 kronor, när hon mördades. Möblemanget i dessa kyffen är obeskrifligt: en säng — och hvilken säng! — ett bord och en stol, golfvet bart och höljdt tumshögt med smuts.
Det är icke Mac Carthy, som tar upp hyran; han har en kassör, en f. d. militär, som i fredags morse vid 11-tiden knackade på Mary Kellys dörr för att affordra henne betalning för det restande.
Då han ej fick något svar, såg han genom fönstret, hvars ena ruta ersatts med en ylletrasa, och varseblef blod på golfvet. Han skyndade sig att uppsöka sin husbonde, och Mac Carthy, förfärad öfvar den syn han såg, lät hemta polisen. Man måste bryta upp dörren, stängd ej invändigt utan utvändigt. Jane Mary Kelly låg utsträckt helt naken på sängen; hufvudet var skildt från kroppen, näsa och öron afskurna, brösten afryckta, lefver och inelfvor lagda på bordet, ben och armar hackade af knifhugg; vilddjuret hade mättat sitt raseri utan att störas, utan att man hört minsta buller.
Den mördade hade att barn, en liten gosse på 5 år, som hon dagen förut sändt till en grannqvinna. Hon hade några veckor lefvat tillsammans med en bärare vid fisktorget, men de bägge älskade hade kommit i gräl i anledning af en annan qvinna, åt hvilken Jane erbjudit gästfrihet. Modern, barnet, älskaren, väninnan lefde sålunda tillsammans på ett utrymme af 12 qvadratfot. Och alla innevånarna i Miller\’s Court lefva på samma sätt i ett land, der man betraktar det som ett straffbart brott att på söndagen dricka ett glas öl å värdshuset före kl. 1 e. m., i ett land, der man ej tål offentliga baler.
Observeras bör, att Miller\’s Court ligger på föga afstånd från Hambury street, der man 8 September hittade den mördade Annie Champmans lik, hvaraf min följeslagare slöt, att det är en och samma anstiftare till bägge morden.
Vår gång slöt först klockan 4 på morgonen. Jag hade sett på nära håll lasten i dess vederstyggligaste form, och jag frågar mig ännu, huru det är möjligt, att man ej tillsluter dessa vedervärdiga nästen, huru detta dygdiga samhälle kan tillåta utbredandet af denna fasaväckande spetälska, som inkräktar ett helt qvarter tjugu minuter från det lysande residenset för lordmayorn, hvars sista gäster vid trumpetstötar nyss utgått från den bankett, man gifvit dem i Guidhall.
Mary Jane Kellys mord skall förmodligen åtföljas af flere. Jack uppsprättaren varierar ej sina handlingar, jag inbillar mig, att man bör vara midt bland den hop, som lyssnar till gatslinkorna, hvilka berätta om hans senaste brott.

Gotlands Allehanda
Fredagen 23 November 1888
N:r 94