Dag: 4 juli 2020

En rapport av fattigvårdsstyrelsen om hjälpåtgärderna.
Vi genomleva f. n. en ekonomisk kris nästan utan motstycke, och det ligger utom möjligheternas gräns att förutsäga, när de nuvarande svårigheterna inom landets näringsliv kamma att upphöra. En omfattande nöd och arbetslöshet har förorsakats av krisen. De offentliga myndigheterna ställas inför krävande och ansvarsfulla uppgifter, så mycket allvarligare som det allmännas resurser genom krisen i hög grad blivit begränsade. Svenska fattigvårds- och barnavårasförbundet har därför låtit ett större antal fattigvårdsstyrelser i olika delar av landet, i första rummet på platser, där an mera betydande arbetslöshet gjort sig gällande, utsända en cirkulärskrivelse rörande denna fråga. Från fattigvårdsstyrelsen i Visby svaras därvid bl. a.:
För innevarande arbetslöshetsperiod, beräknad räcka åtta månader, har stadsfullmäktige anslagit dels 89,900 kr. till anordnande av statskommunala reservarbeten, dels 5,000 kr. till omkostnader för i statliga nödhjälpsarbeten anställda 10 st. farnilietörsödare samt ett förslagsanslag på 5,000 kr. till stipendier för högst 20 st. ynglingar, som önskade genamgå länets folkhögskola i Hem-se. 16 ynglingar begagna sig härav.
För, prövning av ansökningar ,3111 understöd samt utdelning av sådana har emellertid fattigvårdsstyrelsen tillsatt en kommittö, bestående av tre av styrelsens ledamöter varjämte fattigVårdssysslomannen tjänstgör såsom sekreterare och verkst. funktionär. Denna kommittö har hittills haft gmmantrYde en gång varje vecka och har understöd tilldelats sådana familjeförsörjare, som av en eller annan anledning icke kunnat uttagas i de statskommunala reservarbetana samt sådana som ha så stor familj, att de icke kunna försörja densamma med den inkomst, dessa arbeten, i enlighet med A. K:s föreskrifter, inbringa.
Med stöd av erfarenhet från föregående år har fattigvårdsstyrelsen sedan ett par år tillbaka funnit lämpligt, att icke tilldela ogifta personer (icke familjeförsörjare) kontant understöd. Dessa bliva, då understödsbehov synes föreligga, hänvisade till ålderdomshemmet Fristad för bespisning. Denna understödsform har för dessa befunnits synnerligen lämplig. Då verkligt behov i något enstaka fall förelegat har anbudet med tacksamhet antagits. I flertalet fall synes dock beluvet icke varit stort, ty antingen ha de sålunda erbjudna mer eller mindre artigt avböjt eller också ha de antagit erbjudandet men ej komrniv till utspisningen. (P)

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 februari 1932
N:r 35

av Kurt Bergström, Förste provinsialläkare.
Kap. 2.
Om läkare i Visby under medeltiden och 1500-talet.
1.) Bernhard Läkare. I staden Fiapsal i Estland levde på 1300-talet en man vid namn Bernhard. Han var rektor vid därvaranda skola och måste såsom sådan hava Ägt en för sin tid hög bildning, måhända även 1 sådana saker, vilka då ansågos såsom gullösa. Antingen han härigenom blivit föremål för förföljelse eller han verkligen fört ett mindre värdigt levnadssätt, nog av, en kanik vid Hapsals domkyrka utfärdade 1334 följande intyg som i översättning (från Sv. Dipl. nr 3376 och 3021) lyder:
»Alla som detta dokument se eller åhöra hälsa vi, Nils, domprost i Strängnäs, Hemming, domprost i Västerås och Tomas, ärkedjäkne i Up-sala., med Vår Herre. Det vare härmed för alla kungjort, att vi sett och noga granskat några brev med sigillen bevarade, utan vare sig fel eller felskrivningar och med innehåll som ord för ord lyda sålunda:
Alla som denna skrivelse se eller åhöra hälsar jag, Herman av Sobeles, kanik vid Hapsala kyrka, med Vår Herre Jesus Kristus. Härmed intygar jag offentligen, att en viss
Bernhard, fordom skolrektor i Hapsal, där förde ett tämligen slarvigt liv, att han hade dotter och hustru, att han där uppförde sig mindre lovvärt och, enligt omdömet av de mer tillförlitliga i detta land, där på ett skamlöst sätt gjort slut på alla sina penningmedel (terminasse negotiationem). Vilket jag skall kunna klarligen betyga inför mina överordnade, mina medkaniker och andra trovärdiga personer. Till bestyrkande härav sätter jag mitt sigill härunder. Givet Herrans år 1334».
Fyra år därefter eller år 1338 finna vi Bernhard i Visby, även här förföljd av prästerna. Domprosten i Visby jämte tre kyrkoherdar skrevo till ärkebiskopen i Upsala följande skrivelse, som är daterad den 12 augusti 1338 och som i översättning (från Sv. Dipl. n. 3374) lyder:
»Vår vördade fader i Kristus, herr Peter, med Guds hjälp ärkebiskop av Upsala, skänka vi, Peter, domprost i Visby, Botolf, kyrkoherde i Sankt Peters, Gerhard i Helga Trefaldighets, Sigfrid i Sankt Lars kyrka och övriga kyrkoherdar härstädes under ödmjuk aktning vår tillbörliga och innerliga lydnad. Det må Eders Faderlighet genom dessa rader veta, att em viss Mernhard, som säger sig vara läkare och som har hustru och en dotter, av oss på grund av sina felsteg belagts med bannlysningens bojor, och att emedan han varken kunnat lösas ur dem eller själv bemödat sig därom, han måst avvika från orten. Då han nu så förhärdar sitt hjärta, att han ej rädes att alltfort förbliva i detta för honom farliga band, så bedja vi ödmjukt och enträget Eders Faderlighet, att I måtten fullfölja denna dom emot honom, så att han åtminstone får eftersinna sitt felsteg och äntligen bättra sig eller alldeles uteslutas ur de trognas gemenskap. Till bekräftelse härå använda vi oss i detta fall alla av sagde Peters, Botolfs, Gerhards och Sigfrids sigill. Givet i Visby Herrens år 1338, den saliga Jungfrun Claras dag».
En av de ovannämnda kyrkoherdarna, Gerhard i Helga Trefaldighetskyrkan, skickade samtidigt ett vittnesintyg rörande Bernhard Läkare; detta intyg lyder i översättning (från Sv. Dipl. 3375) följande:
Jag Gerhard i Trefaldighet intygar, att jag tillika med borgaren i Visby Henrik Kruse, salig i åminnelse, hört den kvinna, som säger sig vara läkaren Bernhards hustru tillvita denne, att han skändligen förfört henne och att han vore en avfälling. Denne, som förvirrades av kvinnans ord svarade utan bad mig avsides, att jag för Guds skull ej måtte omtala detta för någon. Men en annan gång, då denne Bernhard i närvaro av mig, åtskilliga präster, kyrkoherdar och trovärdiga lekmän, av några kallades för avfälling, svarade han endast: »1 viljen förebrå mig att Jag alltid varit en god man». Till bekräftelse härå har jag under ovanstående låtit fästa mitt sigill.»
Detta är nu det enda som dessa brev upplysa om Bernhard läkare. Troligt är att Bernhard Läkare tillhörde det andliga ståndet och då var det honom förbjudet att gifta sig; och bannlysningen blev nu en följd av hans giftermål.
2.) Johannes Medicus, civitatis finnes omnämd i Visby, gråbröders klosterbok samt att han dog år 1343.
3.) Magister Beringarius Medicus finnes även upptagen i Visby gråbröders klosterbok och dog omkring 1343 och ligger begraven i S. Karin i Visby.
4.) Doktor Jacob Hasenbart Medicus, medföljde konungen av Danmark, gristian den fjärde, vid dennes besök på Gotland år 1597; konungen landsteg i Säte den 25 april och anlände till Visby den 26 april och tog sin bostad å, Visborgs slott, där han endast stannade kort tid.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 11 februari 1932
N:r 34

Den 8 maj 1682 räknas som Visby skepparegilles födelsedag, då gillet bildades genom ett öppet brev av stadens borgmästare och råd. Därvid fastställdes också de »skråpunkter», som skulle lända till efterrättelse för gillets verksamhet. Man förutsatta höga överhetens ratifikation och den synes också sedermera ha blivit given, att döma av ett tillägg till urkunden. Nämda dag räknas alltså som dagen för Skepparegillets stiftande. Men ett skepparegille har dock säkert redan tidigare funnits i Visby, vilket framgår av stiftelseurkundens ord om »att efter gammalt skick och privilegier ett skepparesällskap skall opprättas i g en». Ear det också funnits skepparegillen på andra håll i landet — i Köping fanns t. ex. redan 1664 ett skeppareskrå — så torde väl nu Skepparegillet i Visby vara en av de få sammanslutningar i Sverige, som troget bevarat sin karaktär och sina traditioner intill våra dagar. Det är därför icke ägnat att förvåna om en, gästande fastlänning, som den 1 mars\’ undrar över hamnens festliga prägel och får veta att det är det åldriga Skeppargillet som firar sin årligen\’ återkommande högtidsdag, därvid i de blågula dukarnas vimplande förnimmer som en susning, en doft av gångna dagars handelsliv och gotländska sjömäns bragder på böljorna de blå.
Detsamma kast Agas vara fallet när man följer dragen av gillets historia i den stilfulla och värdiga minnesskrift gillet givit ut till hugfästande av 250-årsminnet av gillets stiftande. Det är en volym på 157 sidor, stor oktav, författad av doktor Holger Rosman och tryckt på K. L. Beckmans boktryckeri i Stockholm. Dr Rosman; som ju svarar för det hela, har lyckats på det relativt knappa utrymmet presentera en ansenlig massa fakta om gillet och dess verksamhet, dock utan att det hela blivit torrt och tungt. Tvärtom är det en synnerligen fängslande lektyr som bjudes i detta avsnitt av gotländsk och Visbyitisk kulturhistoria. Är dr Rosman värd ett livligt erkännande för sitt arbete är han också den förste att själv erkänna den väsentliga lättnad i arbetet som utförts genom det förarbete gillets kassaförvaltare bankkamrer Anton Pettefsson verkställt i form av protokollsutdrag och sammanfattningar, insamlande av illustrationsmateriel och upplysningar, manuskriptgranskning etc. Resultatet har blivit en värdefull och synnerligen intressant volym, illustrerad med porträtt, teckningar och fotografien. En liten invändning, som man med fog skulle kunna göra, är att det varit önskvärt att illustrationerna utförts å kriterat papper, men denna anmärkning kan också bemötas med att minnesskriften i så fall torde ha ökat högst väsentligt i omkostnader.
Som underrubrik å boken har författaren satt: »Bilder ur Gotlands sjöfartshistoria», och arbetet inledes sedan med en orientering av hur det såg ut och hur livet gestaltade sig på Gotland på 1600-talet. Här år icke platsen till ett utförligt referat av boken, varför vi nöja oss med en redogörelse av materialets disposition Sedan författaren i detta första kapitel i stora drag skisserat det gotländska näringslivet, sådant det tedde sig när ön efter avslutandet av det sista danska kriget 1679 definitivt återställdes till Sverige och sådant det också tedde sig, när tre år efter fredsslutet Skepparegillet i Visby kom till stånd, avhandlas i nästa kapitel de närmare omständigheterna kring gillets bildande. I det tredje kapitlet gör författaren kraftprovet att på 27 dor teckna Gotlands sjöfarts och handelsflottas öden under de 250 åren fram till våra dagar, en redogörelse, som utan att vara tyngande ger en utomordentlig massa fakta och data Skepparlaget under skråtvånget, som rubriken lyder på nästa kapitel, ger intressanta glimtar från gillets verksamhet och medlemmarnas förhållanden i och utom gillet, omständigheter, som vidare avhandlas i de följande kapitlen om understöd och pensionering, samkväm och gilleslokaler, gillets inventarier etc. Här berättas i korta drag hur det gick till när skeppargillets bröder samlades i festligt lag och hur förhållandena ändrades under årens lopp men likväl ceremonierna bibehöllos så traditionsenliga som tid och omständigheter medgåvo. I fråga om redogörelsen för gillets klenod »Välkomma» kan nämnas, att här också lämnas en fullständig förteckning på, minnesplåtarna och deras inskriptioner. Ekonomi och donationer behandlas i ett följande kapitel, medan de ledande männen ha fått sin krönika i påföljande avsnitt, som kompletteras av ett kapitel om skepparna och skeppaxsläkterna, I båda dessa sistnämda delar av boken är det icke endast Skepparegillets ledade män som skymta förbi i ord och bild, det är också Visbys och Gotlands, ty, Gotlands näringsliv har varit handel och sjöfart, och där icke skepparna själva varit företagare i handeln, är det redare och köpmän som stått gillet och dess syften så nåra att de aktivt deltagit i gillets arbete, ledande och stödjande, icke bara dörr utan och kanske mera nu i senare tid.
Minnesskriften avslutas med en förteckning över gillets ledamöter från 1740 till 1931 samt Vimpelsången i ord och noter. Vad här icke kunnat särskilt framhållas är alla de smådetaljer, som göra boken så underhållande och så att säga stiltrogen. Den är som sjömannen själv, rättfram och gedigen, utan stora later men prima i varje tum, mera nytjärad än förgylld, den är för övrigt en sak, som för gillesbrodern och Gotlands vännen har större värde i det nya innehållet än den vardiga utstyrsen. Upplagan är icke stor och baken blir icke tillgänglig i bokhandeln, men intresserade torde möjligen kunna förvärva ett exemplar hos gillats kassaförvaltare.
Den engelske skepparen W. Teasdale, som efter en förlisning på Gotlandskusten blev inbjuden till ett gillets samkväm, värdesatte de gamla traditioner som gillet bevarade, och han ristade på den sköld han 1826 skänkte till Välkomman:
»May your ancient customs exist till time shall be no more», och häri kans man instämma, liksom man med minnesskriftsförfattaren kan uttala den livliga förhoppningen, att gillet i en nära framtid, tack vare den Akennanska donationen, kan skaffa sig ett eget hem, där det gives tillfälle och möjlighet att åt det festliga laget giva en ännu värdigare prägel.
Skepparegillet är ingen religiös sammanslutning, men sjömanslivet ställer så ofta sjömannen inför dödens hot att en enkel och oskrymtad gudsfruktan som regel följer honom genom livet. I minnesplåt irnas inskriftecr på »Välkomman» möter man också denna känsla för gudsbegreppet såsom en högre försyn och ett evighetshopp, och i denna sin okonstlat religiösa inställning, s
odisputabelt fortlever ännu i våra dagar, står sjömannen faktiskt som ett föredöme för oss andra, som mera självsäkert ofta, om icke glömma bort så dock skjuta i bakgrunden tankarna på alltings förgänglighet och kanske skämmas för att visa gudsfruktan. Här står sjömannen den erfarne sjömannen i varje fall — som en föresyn för andra, och vackrare har kanske aldrig hans tankar och livssyn formulerats än i Dinas Ekengrens valspråk på hans sköld på Skepparegillets Välkomma: »Styr, o, Gud, mitt levnads roder, Styrer Du, går allting väl».
G. S—m.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 11 februari 1932
N:r 34