Dag: 6 juli 2020

I går avgick ms Speo, Vennberg, till Kalmar med oljekakor och ångf. A. K. Fernström, Baraona, till Sölvesborg, tom. I dag avgick ms Bertha, Vigsten, till Burgsvik med oljor.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1932
N:r 40

Länsstyrelsen säger sig i yttrande till k m:t intet ha att erinra mot förslaget angående skyldighet för enskilda att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov utom vad angår bestämmelserna i 5 par. Möjlighet synes böra beredas länsstyrelsen, säger denna, att för avsättningens bestämmande anlita sakkunniga personer, om så skulle anses erforderligt, och att till dessa utbetala gottgörelse för deras arbete.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1932
N:r 40

Föredrag på Arbetareföreningens föreläsningsanstalt av kapten Bengt Lindwall.
Huvudnäringarna för staden voro: handel och sjöfart, hantverks- och fabriksrörelse samt jordbruk; binäringar voro ladugårdsskötsel, brännvinsbränning, kalkbränning, fiske, trädgårdsskötsel och något skeppsbyggeri.
Handel och sjöfart drevs av Visby handlande. År 1847 utgjordes Visby eller Gotlands handelsflotta av 68 större och mindre fartyg. Några större handelshus deltogo även med sina fartyg i den allmänna frakthandeln såväl inom som utom Europa. De på öns kuster ofta inträffande strandningarna lämnade även tillfälle till stora förtjänster dels genom upphandlingar i parti vid auktionerna och åt några få i kommissionsarvoden. Otaliga och många gånger fantastiaka historier finnas om strandningarna vid Gotlands kuster under 1800-talet, varvid Visby köpmän mer eller mindre hederligt tävlade med varandra att roffa åt sig bytet och förtjänsten.
Exporten bestod förnämligast am kälk, trävaror och spannmål, importen av salt och specerier, även av alla slags fabriksförnödenheter samt lyxartiklar. Trävaruexporten gick över Lübeck och städerna i hertigdömena Holstein och Schleswig samt till båga av de danska öarna. Packsten eller osläckt kalk utskeppades till Tyskland och Holstein, lös kalk till Stockholm och Norrköping samt Skåne, som till stor del avhämtar den med egna fartyg; spannmål och brännvin till Stockholm men även till andra orter, då prisen därtill kunnde föranleda. De på landet allmänt brukade tröskverken lämnade tillfälle till tidig export. Handeln på södra östersjöländerna upphörde i allmänhet i september, varefter den blev livligare på Stockholm med utförsel även av saltat fårkött, slipsten samt införsel av socker, kaffe, viner m. fl. specerier.
Vid Visby tullkammare uppgick år 1849 hela tulluppbörden till 29,771 Rdr. 34 sk. Banko och konfiskatiansmedlen till icke mindre än 10 372 Rd 42 sk. Banko, sålunda 1/3 av tulluppbörden. Man kan därav göra. sig ett begrepp om i vilken utsträckning smuggleriet då florerade bland köpmän och skeppare, vilka genom sitt i system satta lurendrejeri gjorde sig stora vinster till förfång för stat och stad. — Värdet av råa och förädlade träprodukter, som på m- och utrikes orter årligen vid denna tid avsattes från staden uppgick ungefärligen till 360,000 Rdr. Bko.
( Till upplysning kan meddelas, att i den tidens mynt motsvarande 1 Rdr Riksgälds nutidens 1 krona, 1 Rdr Banco nutidens 1 kr. 50 öre, 1 Rdr delades i 48 skillingar, varje skilling i 12 runstycken.
I viktsystemet var 1 marker eller 1 skålpund detsamma sam 425 gr., 1 lispund var 20 skålpund.
Rymdmåttet var 1 tunna, om 32 kappar, varje kappe var 4,6 liter, 1 kanna var 2,6 liter och 1 jumfru 8,2 centiliter).
Minuthandeln i staden bestod av försäljning av salt och specerier samt alla slags kramvaror och lyxartiklar. Efter aproximativ beräkning skulle genom bod- och minuthandeln i Visby till såväl staders som landsbygdens invånare omsättningen då uppgå till omkring 630,000 Rdr Bko.
I början av 1800-talet voro handlandenas antal relativt få, men hade mot mitten av samma århundrade i betydlig grad ökats. Grosshandel idkades för det mesta och nödvändighetsartiklar såsom salt, järn o. d. importerades företrädesvis, varjäm, te av den då betydliga kalk- och trävaruexporten erhölls kontanta pengar. Sedermera hade ett helt annat system inträtt. En mängd kramvaror och enligt den tidens åsikter överflödsartiklar hitfördes och av de många handlandena utminuterades, dels emot kontant och dels emot utbyte av lantmannaprodukter såsom bräder, balkar, säd, ull m. m. Denna utbyteshandel, som infördes av en köpman på 1820-talet, vann hastig spridning bland affärsmännen, men väckte även opposition på flera håll, då det ansågs att förbrukningen av dessa överflödsartiklar och värdelösa kram skulle hos allmogen så småningom övergå till behov; följden därav skulle visa sig däri, att landets peniingerörelse skulle minskas och välmågan avtaga. Nästan årligen, merendels på högsommaren, besöktes nu Visby av bland andra resande av s. k. »probenreuter», därav en mängd tyska handlanden eller deras agenter, vilka dels trädde i nya förbindelser med affärsmännen, dels inkasserade utestående fordringar. Dessa påhälsningar brukade därför kallas »björndans».
Tolags- eller hamnavgifterna för staden hade i medeltal utgjort 1013 Rd 32 Sk. Banco. Några föreskrifter rörande stadens tolag hade under tiden 1830-1850 icke tillkommit, utan hade de influtna talagsmedlen blivit disponerade till fyllinadsavlöning av stadens magistrat, tjänstemän och betjäning samt till hamnens och bryggors underhåll.
I övrigt hade stadens inkomster av sjöfart och handel utgjort årligen i medeltal 2550 Rdr Bco. Dessutom: inflöt till stadskassan i medeltal 930 Rd. Bco årligen från vissa lanthamnar. Stadens borgare voro nämligen berättigade att idka handel; sjöfart och hantverk vid lanthamnarne i Klinte, Burgsvik, Rone, Ljugarn, Katthammarsvik, Slite, Kyllej, Fårösund och Kappelshamn.
Rörande hantverksrörelsen i Visby, så svarade både antal och yrken ungefär mot stadens behov och innevånareantal. Allmogen anlitade vanligen dock ej andra än färgare, guldsmeder, kopparslagare, hattmakare och urmakare.
Bland mästare i staden funnas år 1847 6 bagare, 5 bryggare, 1 bleckslagare, 3 bokbindare, 2 byggmästare, 7 färgare, 4 garvare, 2 gjelbgjutare, 2 glasmästare, 6 guldsmeder, 1 handskmakare, 1 hattmakare, 5 kopparslagare, 1 kammakare, 2 kakelugnsmakare, 3 målare, 2 repslagare, 3 sadelmakare, 1 segelsömmare, 13 skomakare 8 skräddare. 3 slaktare, 3 smeder. 5 snickare, 3 svarvare och blockmakare. 1 sockerbagare, 1 trädgårdsmästare, 1 tenngjutare, 3 tunnbindare och 6 urmakare. Dessutom funnos 40 manspersoner, som genom särskild fastställd Fabriks-Handtverksordning fått tillstånd att idka en del av ovan avgivna hantverk som förgörjningsmedel samt dessutom 45 kvinnspersoner, vilka likaledes såsom försörjningsmedel sysselsatte sig med bageri, bryggeri, linne- och annan sömnad, socerbageri, utminutering av bröd, dricka, brännvin m. m.
Fabriker, verk och inrättningar. Av sådana inom staden belägga finnos på 1830-talet: 2 snus- och tobaksfabriker, 7 färgerier. 3 garverier. 1 såpsjuderi, 1 vadmalsstamp och 1 skeppsbyggeri, alla i mindre skala.
Åkerbruket å stadens och enskildas jordar utom stadsmuren var gaska betydligt och då för tiden tämligen högt uppdrivet. Brukningssättet i allmänhet var att s. k. 4-sädet, 3-dingsbruket nyttjades jämväl, liksom cirkulations- och växelbruk på 1840-talet sedan klöver- och rotfruktsodlingen m. m. blivit mera allmän.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 februari 1932
N:r 39