Gotlands missionsförening firade under tisdag och onsdag i Tivoli sitt årsmöte. Om man antager, hvilket icke är för högt tilltaget, att 1000 fullväxta personer bevistade sammankomsten, och vidare att hvar och en deltagare, om han i ro stannat hemma vid sitt arbete, skulle ha kunnat, nu under sommaren, göra skäl för 1 kr. så blir kostnaden för mötet, som varade i tvenne dagar, 2000 kr., oberäknadt alla andra extra utgifter, som blifva en nödvändig följd af att vistas på fremmande ort. En rätt kostsam tillställning sålunda! — Hvad sjelfva mötet beträffar så sjöngs der och talades, och talades och sjöngs oförtrutet.
Icke ens störtskuren på tisdagen kunde kyla åbörarnes känslor. Väl svajade vår stolta, svenska flagga öfver de församlades hufvuden, men det som mest saknades i alla både predikningar, tal diskussioner och sånger, det var foster landskärleken, denna ädla känsla, som äggar och värmer medborgaren; nej, på sådana lapprisaker slösa icke desse menniskor en tanke. Hvilken skillnad dock mellan de torra abstraktioner, som desse kalia \”stadig mat\” och den upplifvande lära, som af Kristus förkunnades! Jordén är icke, må vi ihågkomma det, någon sophög, på hvilken menniskan blifvit ändamålslöst utkastad, utan hon skall verka Hans verk, som henne sändt hatver. Menniskan har blifvit satt hit på jorden, icke för att gå och sucka hela sitt lif igenom, utanför att verka till sitt eget, sina medmenniskors och samhällets bästa. Må vi ej glömma de kärnfriska ord, hvilka förr i verlden åtminstone, funnos att läsa i slutet af Lindbloms katekes:
\”När hvar och en sin syssla sköter, Så går oss väl, ebvad oss möter.\”
Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Juli 1875
N:r 56
