Dag: 3 augusti 2020

I morgan den 2 sktber blir marskalk Paul von Hindenburg 85 år gammal. Han har uppnått denna ålder med bibehållen kroppslig och andlig vigör, vilket alla de kunna intyga, som även under dessa sista dagar kommit i beröring med rikspresidenten. I Tyskland står rikspresidentens person f.n. i medelpunkten, och han ensam representerar egentligen riket, i det han förlänar den av honom insatta regeringen den auktoritet som den behöver för att kunna bestå. Rikspresidenten har under de senaste åren alltmera trätt i förgrunden som auktoritativ figur. Denna utveckling daterar sig från år 1928.
Nämda år, den 27 juli, utkom en officiell kungörelse, i vilken rikspresidenten von Hindenburg. förklarar, att han vid utövandet av sin konstitutionella befogenhet måste avböja varje inblandning — från enskilda traktioners sida när det gäller besättandet av rikskabinettet. Då i mars 1930 kabinettet Brüning bildades, skedde detta enligt ovan nämda kungörelse, i det rikspresidenten bildade ett kabinett av riksdagsmedlemmar utan att någon grund för en koalition var för handen. Härmed framträdde det första presidialkabinettet, som visserligen tolererades av partierna och i formellt hänseende understöddes av riksdagen, fastän i regeringshandlingarne ingingo nödförordningar enligt författningen artikel 48. Före 1932 avgingo riksregeringarne antingen efter beslut av riksdagen eller också i brist på parlamentarisk majoritet. Men kabinettet Brüning erhöll sitt avsked av
rikspresidenten på dennes eget initiativ, enär han ej längre trodde sig kunna följa kabinettets politik. Det sista steget togs, då Hindenburg oberoende av riksdagen utnämde kabinettet. v. Papen och sammansatte detsamma av män, som aldrig tillhört riksdagen. Chefen för rikspresidentens kansli, statssekreteraren dr Meissner, har nyligen i en återblick sedan tiden för statsomvälvningen med hänsyn till de talrika regeringsskiftena påvisat, hurusom den i början allenabestämmande riksdagsmakten tillfölje splittring och svåra inrikespolitiska förhållanden, steg för steg måste träda tillbaka för presidentens stigande makt. I verkligheten har parlamentet sig självt att skylla för denna situation, är detsamma under de svåra kriser staten och näringslivet genomgått alltmera visat sin oförmåga att styra; situationen ändrades sålunda icke nämvärt när man beslutade att fullständigt försätta detta parlament ur funktion.
Det råder intet tvivel om, att det blott är Hindenburgs auktoritet som möjliggör den utveckling, som f. n. försiggår i Tyskland. Man får emellertid icke tro, att valet (till rikspresident) i och för sig enbart förlänar
rikspresidentens person den auktoritet som höves för denna post i det nuvarande. Tyskland. Vad Hindenburg beträffar, så bidraga flera omständigheter till hans auktoritet, icke minst krigsminnena, som gjort den gamle marskalken till en historisk figur i det tyska folkets medvetande. Man har kallat Hindenburg en suverän utan naturliga arvingar. Denna liknelse är mycket träffande för det nuvarande Tyskland, och man kan knappast föreställa sig vad som skulle hända, om Hindenburg finge en efterträdare. Man tänke sig t. ex. Adolf Hitler som rikspresident. I detta fall hade Tyskland blott en partiledare med statens högsta rang, och det synes mycket tvivelaktigt om i ett sådant fall maktbefogenheten förslår att bjuda rikspresidenten de möjligheter som rikspresident Hindenburg f. n. besitter.
Rikspresidentens auktoritet vilar i Tyskland på armén, polisen och byråkratien, vilka synas mer, och mer vilja göra sig fria från partierna. Härtill kommer nu även Hindenburgs storartade personlighet samt det faktum att befolkningen möter honom med kärlek och vördnad, eller i varje fall med respekt. Huruvida han själv kommer att bestämma eller föreslå en efterträdare, eller om han kommer att besluta sig för att skaffa ett presidialråd, vilket många anse önskvärt, är tvivelaktigt. Med hänsyn till Hindenburgs goda hälsa torde man räkna med att han ännu för år framåt skall kunna sköta sitt ämbete.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 oktober 1932
N:r 228