synes, om ej grymma lagar ändras, förestå en del fromme och redbare gotländske män, säger Ner. Alleh., vid citerandet af vårt referat öfver Gotlands nationalbevärings krigsrätts sammanträde 31 juli, då jägaren vid Hoburgs kompani Per Nilsson dömdes till 1 år och 4 månaders straffarbete för det han (på grund af religionsskäl), vägrat fatta vapen. Den aktade kollegan anför härvid hr Hedlunds anförande, vid sistlidne riksdag rörande denna fråga, och då detta anförande — uttalar samma åsigter, vi sjelfve hysa, hafva vi afstått från att härutinnan utförligare yttra oss, utan låta hr Hedlund tala till den kraft och verkan, det hafva kan. Han säger:
«På Gotland har uppstått en religiös sekt, som har en viss baptistisk riktning med någon tillsats af de åsigter, som hyllas af de s. k. mennoniterne, i Preussen och Ryssland. Desse gotländske baptister finna sig af samvetsskäl hindrade att bära vapen, hvilket föranledt dem att athålla sig frin inställelse till beväringsöfningarne. Sålunda inträffade förlidet år, att af de beväringsskyldige fem på nu anförda skäl uteblefvo från vapenöfningarne; de hemtades då af kronobetjening och ålades, några inför fronten, andra inför befälet, att fullgöra denna sin fosterländska pligt; och då de vägrade att lyda, dömdes de förra enligt 2 mom. af 7 kap. 1 § i strafflagen för krigsmakten, hvilket lagrum med straffarbete från och med ett till och med tre år bestraffar vägran att lyda inför samlad trupp, samt de öfrige efter samma §:s 3 mom,, som stadgar högst ett års straffarbete för vägrad lydnad i andra fall. Straffet blet också ganska riktigt för de förre dels ett års, dels ett år och tyra månaders straffarbete, och för de: senare dels tio månaders, dels ett års straffarbete. Men af dessa fem, som nu fäldes, hade tre redan förut undergått straffarbete i ett år för samma olydnad och om de, såsomfantagligt är, fortfarande framhärda i sin vägran, skulle följden blifva, att de komme att tillbringa hela sin lefnad intill 50 år vid straffarbete, derför att de af religiösa skäl icke vilja bära vapen. Nu förekommer likväl i krigslagen ett stadgande, som jag tillåter mig att här citera, emedan dess tillämplighet på förevarande fall synes mig påtaglig. Det heter nämligen i 2 kap. 14 8 i krigslagen: \”Begår krigsman, som till manskapet hörer, brott, derför han dömes till straffarbete eller svårare straff, varde han ock från krigsmakten utesluten; dock må, då tiden för ådömdt straffurbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende derigenom befläckas eller spilles, på truppens befälhafvare bero att honom i krigstjensten bibehålla.\”*) Det straft, hvartill de ofvannämde trenne förut” blifvit dömde, öfversteg emellertid sex månader, och de hade således, enligt nu åberopade lagrum, bort anses uteslutna från krigsmakten och icke kunnat dömas till ytterligare straff. Vi veta alltför väl, att våra krigslagar innehålla temligen barbariska bestämmelser under förevändning att upprätthålla en krigslydnad, som dock efter min tanke bör allt för väl kunna upprätthållas utan barbari, särdeles då det gäller ett så laglydigt folk som svenskarne. För att emellertid kunna bedöma betydelsen af ett sådant straft som det i förevarande fall ådömda, skall jag tillåta mig att till jemförelse framhålla några straffbestämmelser, som i krigslagen finnas stadgade för vissa andra brott. I 6 kap 7 § säges, att den som inför samladt krigsfolk, muntligen eller skriftligen, uppmanat till uppror, varder, när uppmaningen ingen straffbar verkan hade, dömd till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Det lär väl vara ett temligen starkt brott att uppmana till uppror; och dockfinna vi, att straffet för sådant är inskränkt till högst ett års straffarbete.
Vidare finna vi, att deltagare i upplopp drabbas af fängelse i högst sex månader, att stöld at krigsmaktens förråd straftas med straftarbete från och med sex månader till och med två år, samt att i öfrigt straffarbete i högst ett år utgör straffet för grofva brott, såsom för stöld från sofvande eller död, i likhus: eller graf m. m. Närman nu jemför de brott, för hvilka de nu anförda straffbestämmelserna äro stadgade, med det brott, som desse gotländske baptister begått, så tror jag, att man måste komma till den slutsatsen, att, om lagen i detta fall blifvit rätt tillämpad, den innehåller barbariska bestämmelser, som icke torde \”kunna försvaras med det ofta upprepade argumentet, att många skulle undandraga sig krigstjensten, om icke försök i sådan riktning med stränghet bestraffades. Förjemförelsens skull skall jag bloit erinra om innehållet i vår förra beväringslag, enligt hvilken den, som undandrager sig alla vapenöfningar, endast straffas med böter, motsvarande den stadgade vapenöfningsafgiften. Att här emellertid föreligger ett vigtigt ämne för lagstiftningen är uppenbart, och man inser detta ännu mer, när man förnimmer, att Preussen och Ryssland, hvilkas militärförfattningar för öfrigt icke äro synnerligen blida, hafva för sådana fall som detta stadgat vissa undantagsregler. Det är icke längre sedan än sista sommaren, som general Todleben i Ryssland, med anledning deraf att mennoniterne stodo färdige att utvandra till följd af den nya ryska värnepligtslagen, hade ett sammanträde med deras ombud och dervid förklarade, att det alldeles icke var kejsarens alsigt att lägga något våld på sina undersåtars samveten, utan att han tvertom vore beredd att medgifva dem alla möjliga eftergifter, som stode tillsammans med god ordning. Sådant yttrades sjelfmant i Ryssland, der man likväl ej har den grundlag, som stadgar, att \”konungen ingens samvete må tvinga eller tvinga låta”. Följden blef att mennoniterne slippa att göra verklig krigstjenst eller bära vapen, utan i stället böra åtaga sig motsvarande tjenstgöring vid jernvägarne eller inom skogstjensten eller också såsom sjukvårdssoldater. Enahanda rättighet har sedan lång tid tillbaka i Preussen varit dem medgifven; och man har icke sett, att detta hvarken i Preussen eller Ryssland inneburit några vådor för den militära ordningen.\”
*) Ett memento i sanning för Gotlands Nationalbevärings krigsrätt! Red.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 Augusti 1875
N:r 66
