Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Rute-Biografen.
Söndagen den 6 nov. kl. 5 och 8
Skepp Ohoj.
Svenskt skämt och äventyrslynne av Sölve Cederstrand och Gustaf Edgren, i huvudrollerna:
Fridolf Rhudin, Weyler Hildebrand, Britta Appelgren, Edvin Adolphson m. fl.
»Skepp Ohoj» är en av de bästa och mest humoristiska filmer som hittills inspelats och visats på den vita duken säger pressen.
Barnförbjuden.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Dödsfall. John Klintberg
Tillkännagives att vår son Sjökapten John Klintberg hastigt avlidit den 26 dennes i en ålder av 40 år, efter en kort tids sjukdom på resa från Afrika; djupt sörjd av oss, maka, barn, syskon, släkt, kamrater och vänner.
Nystugu, Fårö den 31 okt. 1932.
Thora och Petter Klintberg.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Burgsviksäventyret.
En natt har gått, och de sexton unga männen från Burgsvik, som de senaste dygnen förut hållit allmänheten och främst då de anhöriga i spänning, ha fått sova ut. De torde i dag åter vara i tämligen god form, men vi ha icke velat gå gårdsrond för att undersöka den saken. De flesta visade redan i går en ganska god kondition, även om bristen på ordentlig vila gjorde sig kännbar. En av deltagarna i äventyret gick omedelbart efter ankomsten till Burgsvik till kojs och var sedan omöjlig att få på fötter i går. Han sov som en stock. Även de övriga kojade efterhand, sedan de först utsatts för reporternas korseld och kamerornas kulspruteeld. En huvudstadstidning hade till och med observerat händelsen och ansett mödan värt sända ned en av Aerotransports maskiner, medförande tidningens medarbetare och fotograf, vilka först besökte Östergarn, där den på äventyrsfärden använda kuttern fotograferades jämte de fiskare, som ilandförde ungdomarna från Botilla Russ. I Burgsvik fotograferades både de vinddrivna och deras släktingar, bostäder och hr Hansén, som stått i brännpunkten för det hela i Burgsvik. O. S. V. Hemfärden företog fotografen pr flyg via Rone, där en del fotografier, som erhöllos från Hemse, avhämtades. På Visborgs slätt landade i går eftermiddag St. T. D:s flygmaskin Viking för att avhämta en del fotografier, och när dessa bekommits startade maskinen åter till Stockholm. De sexton ungdomarna voro sålunda föremål för ett intresse, som gjorde, att de i det närmaste inte visste vart de skulle taga vägen.
Vi omnämde i går det förtjänstfulla arbete, som utförts av Gotland radio samt myndigheter och enskilda i övrigt – det tyska ångaren Botilla Russ och dess besättning, från befälhavaren och ned, äro också värda det varmaste erkännande för det mottagande de beredde de vinddrivna – men den som verkligen haft det hett har varit grosshandlare Hansén och hans familj. Under första dygnet efter försvinnandet voro såväl hr Hanséns som andra bilar i farten med efterspaningar efter kusten. I hr Hanséns affär och kontor har så gott som all verksamhet stått stilla och allt har rört sig kring frågan om vad som blivit av kuttern och dess sexton man. När vi i går avlade ett besök i Burgsvik hann hr Hansén ungefär säga två ord mellan varje telefonpåringning, som skulle besvaras. När underrättelsen kom om räddningen natten till onsdagen och hr Hansén sänt bud ut till de anhöriga, en del besökte han själv, började telefonen ringa, och huvudstadspressen, som helt plötsligt upptäckt Burgsviks existens, belägrade den Hansénska telefonen. Hela natten fortsatte påringningarna och nästan hela dagen i går. När hr Hansén och hans son gåvo sig i väg på expeditionen till Faludden och senare Östergarn, blev det fru Hanséns tur att sitta och svara i telefon. Det framhölls också i går vid vårt besök från flera håll hur djupt tacksam man är mot hr Hansén och hans familj för vad de offrat i tid, arbete och omkostnader för denna sak. Vi göra oss på detta sätt till tolk för dessa känslor av tacksamhet.
Men saken har också en annan sida. I går kände man väl närmast en djup tacksamhet för att de försvunna så lyckligt återbördades till hemmen och de anhöriga. Nu efteråt börjar man kanske att mera reflektera över vad som hänt, och Burgsvikshistorien kan kanske bli till ett varnande exempel. Båten, med vilken färden företogs, var stor och fullt sjövärdig, en god sjöbåt, vilket den också bevisade under den vådliga färden, som särskilt under måndagens svåra väder – Ölands norra udde rapporterade 20 sek.-met. på måndagsmorgonen – var påfrestande. Men däremot kan det anses ostridigt, att de inventarier, som funnos ombord, voro i mycket dåligt skick. Som ganska vanligt är föra båtar av denna typ alldeles för små segel för att man med någon framgång skall kunna kryssa med den. Det blev denna gång orsaken till denna omfattande och äventyrliga färd. Som regel går man ju med motor och seglen avses därför endast som hjälpsegel för läns eller stöttning. Huru det nu förhåller sig med förhistorien till färdens företagande, får väl blivande landsfiskalsförhör utvisa.
Emellertid förklarades från flera av deltagarna i går att de icke erlagt någon avgift för färden. Enligt en uppgift skulle flera av deltagarna ha yrkat på att färden skulle företagas, men ägaren till båten Svante Jakobsson hade motatt sig detta. Då de likväl gjorde min av att ge sig i väg, hade Jakobsson icke velat lämna båten i andra händer utan följt med. Är detta riktigt må ju något varda honom förlåtet, men färden visade dock en ganska oförsvarlig brist på omtanke, utan inventarier som båten var och med ganska dålig utrustning. I denna sak vilja vi för vår del instämma i de synpunkter, som framförts av Göteborgs Handelstidning och vilka återgivas här nedan.
Av vad som meddelats om färden kunna här en del uppgifter kompletteras. På Botilla Russ hade man enligt uppgift av några av de unga männen en annan tid än vår, d. v. s. man hade östeuropeisk tid. Det var sålunda kl. halv 12 efter vår tid som båten blev anträffad och besättningen bärgad, icke halv ett som tidigare uppgivits. I ett referat uppgavs vidare att det på onsdagsmorgonen rådde svårt väder, då man skulle hämta ungdomarna från fen tyska ångaren. Detta är fullkomligt fel. Grosshandlare Hansén berättade i stället att det var en underbart vacker morgon på havet. Likaväl som ryssarna säkerligen uppfattat ungdomarnas rop om hjälp som en begäran att av nyfikenhet få komma ombord och därför avvisat dem, lika väl torde flera övriga händelser kunna förklaras. På Botilla Russ väntade man att en örlogsman skulle hämta de vinddrivna; när en sådan inte fans vid Faludden, fortsattes resan. Expeditionen från Burgsvik åter kunde ju icke på förhand veta vilken ångare som var Botilla Russ och väntade därför på signal från ångaren innan motorbåtarna närmade sig. De av dessa sistnämda uppsända raketerna syntes icke som signaler från ångaren. Man har tyckt det varit egendomligt att flygarna icke sett båten, från vilken man heller icke sett flygarna, men som vi redan i går framhöllo, kunde man ju inte vänta sig att de försvunna skulle ligga så nära Gotlandskusten som de gjorde. Flygarna hade därför koncentrerat sin spaning söderut, där man kunde vänta att finna båten. De ångare, som sett de vinddrivna blossa efter hjälp, ha med all säkerhet tagit detta blossande som en varning för uteliggande garn och båtar. Efter som kuttern icke förde lantärna kunde ju blosset tagas som signal från en båt, som inte vill bli överseglad.
Landsfiskal Stengård i Burgsvik har ännu icke hållit förhör med deltagarna i den äventyrliga färden och vill därför ännu inte yttra sig i frågan om ev. rättsligt efterspel.
Ett överslag ger vid handen att kuttern med sin besättning under tiden från söndag kväll till natten till onsdagen drivit eller seglat uppemot 100 sjömil på olika kurser i Östersjön innan Botilla Russ kom i dess väg.
Utom i går omnämda telegram har också stadsfullmäktiges ordförande i Visby telegrafiskt framfört Visbybornas lyckönskningar med anledning av den glädjande utgången av äventyret.
Idag anlände Svensk Filmindustris journalfotograf till Burgsvik för att filma de räddade.
Ett allvarsord.
Den saknade fiskekuttern från Burgsvik på södra Gotland har nu, skriver Göteborgs Handelstidning, återfunnits efter två dygns oro för de sexton ombordvarande ynglinggarnas anhöriga. Så långt så väl, särskilt som alla äro friska och ej ha lidit något men av äventyret. Men därmed är med all säkerhet icke denna affär avslutad. Det blir utan tvivel rättsligt efterspel för båtens ägare, som genom sitt tilltag kommit så mycket väsen och oro åstad. Detta är också alldeles på sin plats. Under två dygn har radion varit sysselsatt med anrop till alla tänkbara fartyg att söka efter den vinddrivna båten. Örlogsfartyg och flygbåtar ha med avsevärd tidsspillan och stora utgifter för det allmänna företagit ivriga spaningar, ryska legationen har varit i förbindelse med Moskva för att få veta om båten iakttagits av den ryska flottan och hela den svenska allmänheten har hållits i spänning rörande kutterns och de ombordvarandes öden. Till varning för andra måste man därför hoppas, att den skyldiges blivande straff kommer att bli lika känt, som uppgifterna om kutterns saknande varit. Ty allmänheten – icke ens kustbefolkningen och lustseglare – ha ofta ej kännedom om att dylika färder äro emot lag och förordning. Ej ens en privat lustbåt med eller utan motor har rätt att taga mer än tolv passagerare ombord, om också dessa tillhöra ägarens egen familj, utan att vara i besittning av giltigt passagerarecertifikat. Att båten icke med sin utrustning var lämpad för den planerade färden till den ryska eskadern, står utom allt tvivel. Det är illa nog, att man lagligen icke kan hindra alla självmordskandidater från de på senare tid så modernt vordna långfärderna i små öppna båtar, men dessa äventyrare ha dock blott dina egna liv att svara för.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Åter från äventyret.
ägare av och navigatör på Burgsvikskuttern, som under de senaste dygnen drivit redlös på Östersjön, men till slut, när hoppet nästan alldeles uppgivits, lyckligen bärgades med sina sexton man.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Född.
En son.
Anne Marie och Ludvig Siedberg.
Visby den 2 nov. 1932.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Rättegångssaker.
Visby rådhusrätt.
De i spritsmugglingshistorien
inblandade bröderna Ekström stodo i dag inför rätta och erkände fortfarande förseelsen. Utslag meddelas vid nästa sammanträde.
Bilfylleri.
Natten till den 6 oktober navigerade en handlande från Visby sin bil så dåligt, att det bar i diket ute vid slakteriet. Han stod nu tilltalad för fylleri vid ratten. Svaranden medgav, att han förtärt ett par supar och några groggar, men han hade dock icke blivit berusad. Olyckan skulle berot på, att ring exploderat. Emellertid intygade läkare att svaranden varit ganska berörd och även blodprovet vittnade i samma riktning. Domen lydde på 30 dagsböter á 5 kr.
Förstör ej stadens skönhet!
En herre hade härom natten med rötterna upptryckt ett av de förtjusande små anslagen angående parkering nere vid Donnersplan. Svaranden erkände, men anförde, att den beklagliga vandalismen ägt rum mera på lek och dessutom hade i frågavarande skylt suttit ganska löst. Det blev 3 dagsböter á 15 kr.
Med passagerare på ramen
hade tvenne cyklister färdast, vilket kostade en femma per man. En tredje cyklist hade kört i förbjuden riktning nere på Skeppsbron. Han fick böta 2 dagsböter á 10 kronor.
Kioskhandeln.
Sex kioskägare stodo tilltalade för att de försålt tobak under förbjuden tid. Av de åtalade dömdes tre stycken till 40 dagsböter á 2 kronor, två till 40 dagsböter à 3 kronor, och en till 40 dagsböter à 8 kronor.
En körkortlös bilist
bötade 50 dagsböter à 2 kronor. Två fyllerister 30 kronor.
Angående bilkollisionen
vid magasinen på yttre hamnen härförleden meddelades i dag utslag. Den ene föraren fick böta 8 dagsböter à 3 kr. och den andre 12 dagsböter à 2 kr.
Södra häradsrätten.
(Kronohäktet. Ordf. ordinarie domhavanden.)
Rannsakning hölls igår med för en del stölder häktade diversearbetaren Erik Arnold Waldemar Klang från Hemse.
Klang, som förut blivit villkorligt dömd för stöld, hade från en chaufför i Hemse tillgripit ett fickur, vilket han sedermera avyttrat till en okänd person för 10 kronor. Från sin rumskamrat hade han dessutom tillgripit ett armbands ur som belånats hos en urmakare för 5 kr. På torgdagen i Hemse hade en jordbruksarbetare på obekant sätt förlorat sin rock, och dagen därpå hittade Klang rocken hängande i ett träd vid marknadsplatsen. I en av rockfickorna låg en portmonnä innehållande 2:95. Ägaren fick tillbaka rocken, men pengarna behöll Klang för egen del. Hos en slaktare, där svaranden haft anställning, lade han sig till med 11 grammofonskivor, som såldes till en urmakare för 3 kr.
Åklagaren, landsfiskal Hallin i Hemse, framhöll att inga förmildrande omständigheter kunde anses föreligga. Han yrkade även ansvar på svar. för att denne framfört bil, trots att hans körkort blivit indraget.
Svaranden dömdes för stölderna till 3 månaders straffarbete och för bilförseelsen till 50 dagsböter à 1 kr. Det senare straffet skall tillsammans med resterande gamla böter på 280 kr. förvandlas till straffarbete i en halv månad. Av strafftiden skola 7 dagar fråndragas för den tid svar. sutti. häktad.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Passagerarelista.
Med Hansa från Norrköping och Nynäshamn den 3 nov.; Dr Lundberg, dir. Hallberg, vägmäst. Bengtsson, godsäg. Printz, red. Holmqvist, fotograf Berglund, hrr. Karlsson, Andersson, Eriksson, Dahlström, fruar Holmberg, Bergengren, Ahlberg, fröknar Wiman, nyström, Klintberg, Vikström, Lindström.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 3 november 1932
N:r 256
Erik af Klint.
Bland de månge svenske män, hvilka i utländsk krigstjenst frejdat svenska namnet, ådaga lagt mod, skicklighet och nit i sitt yrke samt tillvunnit sig förmäns och kamraters aktning, vänskap och förtroende, intager den bland Gotlands söner, hvars bild idag pryder detta blad, ett utmärkt rum. Då Klint — år 1849 premierlöjttant i kongl. svenska flottan — efter erhållen sreårig tjenstledighet afreste till Österrike för att öka anställning i kejserliga marinen, var det ingalunda hans afsigt att för alltid lemna fäderneslandet och dess tjenst, utan hoppades han fastmer, att genom vidsträcktare öfning i det yrke, hvaråt han egnat sig, — och hvaruti flere af hans förfäder och nära anförvandter utmärkt sig genom insigter, mod och tapperhet — vinna en förkofran, som kunde komma hans eget land till godo. Ett godt tillfälle att få segla på örlogsfartyg erbjöd sig i Österrike, som under krigshändelserna 1848—49 insett nödvändigheten af att egna mera uppmärksamhet åt sitt sjöförsvar, och nu var i begrepp att reorganisera och förstärka sin marin. Danske amiralen Dahlerup, som redan under kriget ingått i österrikisk tjenst och vid denna tid var chef för flottan, såg ej ogerpa att den i allmänhet unga officerskåren förstärktes med utländska sjöofficerare, och försedd med goda betyg, fick Klintgenast anställning såsom provisorisk — linieskeppslöjtnant (kapten) och erhöll således en högre grad än den han innehade i svenska flottan.
Återkommande i det följande till en redogörelse, för Klints sjömannaverksamhet, vilja vi nu endast i korthet omnämna de skäl, hvilka förmådde honom att qvarblifva i österrikisk tjenst. Under en vinter-expedition år 1852, eller samma år hans permission gick till ända, hade han ådragit sig en svår bröståkomma, som hotade att öfvergå till lungsot, och läkarne förklarade, att han tvifvelsutan snart skulle duka under för det onda, om han återvände till nordens kyliga klimat; dessutom hade det ännu ej tillfullo lyckats honom, att med de besparingar, han under senaste åren kunnat göra, infria några skulder, hvilka han såsom obemedlad och saknande andra tillgångar än sin ringa lön, åsamkat sig innan han lemnade Sverige, och hvilka, huru ringa de än voro, förorsakade honom bekymmer; härtill kom äfven begäret och pligten att fortfarande understödja en åldrig moder och att lemna bidrag till en yngre broders uppfostran, — och må man då ej förundra sig öfver, att Klint efter mogen öfverläggning lyssnade till det anbud, som gjordes honom, att med utsigt till snar befordran och fortfarande verksamhet stanna i Österrike. Men svåra strider föregingo i hans inre, innan han – härtill kunde besluta sig. Länge var jag villrådig hvad jag borde göra\” — skrifver han till en af sina vänner — \”men må man i detta fall ej förundra sig öfver min obeslutsamhet. Det gällde ju ej mindre än att vexla fädernesland, och min kärlek till hemmet och de många vänner, jag der eger, har kämpat en svår kamp mot klokhetens beräkningar. Smärtsamt var ögonblicket och nedstämd är jag ännu; men steget är taget och jag öfverlemnar mitt öde i försynens hand\”.
Erik Johan Gustaf af Klint föddes den 11 December 1816 på Gotland, der föräldrarne, f. d. kapten Erik af Klint och dennes hustru Gustafva Fredrika Melander, arrenderade en landtegendom. Efter fulländade skolstudier i Visby gjorde han åtskilliga sjöresor, dels såsom jungman ombord å handelsfartyg, till Medelbhafvet och Amerika, dels
såsom extra kadett på örlogsfartyg under expedition i Nord- och Östersjön, samt utnämndes efter genomgången sjöotficers-examen till sekund-löjtnant vid Kgl, Majt:s flotta den 18 Maj 1837.
För att ytterligare utbilda sig i sjöyrket, seglade han under den närmast följande tiden såsom matros och styrman på åtskilliga engelska och amerikanska handelsskepp mellan hamnar i Norra och Södra Amerika, Vestindien och England. Återkommen till Sverige kommenderades han tid efter annan till tjenstgöring på svenska örlogsfartyg och utnämndes 1848 till premierlöjtnant. Fyra år senare erhöll han permission att ingå i österrikiska marinen, som just då undergått en betydande omgestaltning. Här placerades han först till tjenstgöring i Venedigs sjöarsenal, men erhöll redan i början af följande året befälet öfver en armerad skaonert, med uppdrag att i Adriatiska och Joniska hafven skydda österrikiska handelsfartyg samt jaga och uppbringa sjöröfvare. Hans insigter, mod och duglighet gjorde honom snart bemärkt af ötverordnade och under det det ena efter det andra maktpåliggande uppdraget anförtroddes honom, befordrades han efter hvartannat till linieskeppslöjtnant (kapten), korvettkapten (major) 1856, fregattkapten (öfverstlöjtnant) 1858.
År 1861 i November befordrades han till linieskeppskapten (öfverste) och utnämndes till chef på den i Triest stationerade fregatten \”Venus\” som blifvit inrättad till skolskepp för sjökadetter. Denna vigtiga och ansvarsfulla plats innehade han under mer än trenne års tid eller till dess han under sommaren 1865 erhöll tjenstledighet för att, efter sexton års bortvvaro, besöka Sverige och dem, som der voro honom kärast.
Det var en egen ödets skickelse att Klint kort före sin död skulle få en önskan uppfylld, som under flera år föresväfvat honom — önskan att återse sitt älskade fädernesland, sin åldriga, aldrig förgätna moder och öfriga anförvandter. Söderns blomstrande länder, dess herrliga klimat, ett lyckligt äktenskap, ett sorgfritt lif, framgång på den militära banan och hedrande utmärkelser — intet hade förmått att hos honom utplåna kärleken till det forna hemmet, der tanken så ofta hamnade, och der han så gerna önskade att med sin familj få njuta en lugn ålderdom. De få månader han i Sverige tillbragte under besök has anhöriga och vänner räknade han till en af de skönaste perioder af sitt lif, och vid minnet af den hjertliga och trofasta vänskap, han derunder fick röna, kände han sig, som han sjelf yttrade, starkare, lyckligare och säkrare än förut på sin lefnadsbana.
Efter återkomsten till Österrike tjenstgjorde han någon tid som stationsbetälhafvare i Triest. Det sista bref, som en af hans vänner fick emottaga, kort före krigets utbrott, afslutar han med följande ord: \”Flottan är nu i det närmaste rustad; den ligger i Pola under amiral Tegetthofs befäl och stationsbefälhatvareplatsen hoppas jag med första (få utbyta mot en fregatt. Jag är glad och lycklig att sista sommaren hafva besökt mitt fädernesland, att hafva återsett er och fått upplifva en aldrig slocknad kärlek till anhöriga och vänner. Må det nu gå, huru det vill — men aldrig skolen I få anledning att förakta mig.\” — Och detta löfte infriade han med sitt blod under kampen för det land, han alltsedan år 1849 egnat sin tjenst och sina krafter. Under det för österrikiska flaggan så ärofulla sjöslaget vid Lissa den 20 Juli 1866 fann Erik af Klint, som chef på fregatten \”Novara\”, en hjeltes död, efterlemnande én djupt sörjande maka och tvenne barn, moder, syskon, anhöriga och talrika, trofasta vänner.
Till Klints efterlemnade enka skret, med anledning af dödstallet, österrikiske öfversten Barry: «Er dyre Erik föll som en hjelte, begråten af oss alla. Han dog utan plågor. En kula träffade honom i sidan och han föll ögonblickligen baklänges, med det vanliga bjertliga, vänfasta uttrycket i sina anletsdrag. Morgonen derpå gick jag ombord på det olyckliga \”Novara\”. Jag ansåg det som min skyldighet att vara den siste, som betraktade honom. Med tårfyllda ögon nalkades jag stället der hjelten, som nyss kämpat så oförskräckt, hvilade, och när jag såg hans lik, tyckte jag att hjertat liksom ville brista; jag tänkte på Er och de små faderlösa barnen. Jag sade horom mitt sista farväl, framstammade en bön och lemnade så den bäste af wina vänner. Några timmar derefter öfverlemnades Er makes stoft åt sitt sista hvilorum, med all den högtidliga utmärkelse, som tillkom hans rang. Vi sörja honom alla.\”
Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 Augusti 1875
N:r 64
Passagerare-Lista.
Från Stockholm den 10 Aug. 1875.
Kamwrer Melin, not. Fries, hrr Stenström, Bacharach, Andersen, Willson, Svensson, Kolmodin, Svenborg, Forsberg, Lindberg, Gustafsson, Lindström, Möller, Elfving, Stenholm, Liljegren, Ekholm, Lindqvist, Svendborg, Pettersson, Hansson, Ebert, Width. kapt. Strömberg; hrr Lindfelt, Rosén, Cederblad; fru:ne Pettersson, Hofström, fröken Broander.
Från Stockholm den 12 Augusti.
Kapt. Westöö, major Hyttling, kommis. Brundin, pastor Witting; hrr Wallin, Kihlström, Jonsson, Falkman, Ålander, Molander; fru:ne Holmberg, Lind; tröknarne Jacobssen, Gripenberg, Klingvall, Ekeberg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 Augusti 1875
N:r 64