befinner sig nu, såsom vi alla veta, i en afgörande vändpunkt. En af de af stadsfullmäktige tillsatte delegerade, doktor Leijer, har å annat ställe i bladet rigtat några ord till kommunerna rörande aktieteckningen. Vi foga härtill endast den förhoppning, att då Visby stad gått så långt i oppoffring, att den tecknat sig för ett belopp af en half million, förutom de för visso ganska aktningsvärda belopp, som äro tecknade eller komma att af stadens köpmän och industriidkare tecknas, äfven landtkommunerna skola inse sitt eget och landets bästa samt teckna sig för så stor summa, de möjligen kunna åstadkomma. Att i ett så stort företag som detta teckna sig för ett eller annat hundratal kronor vore till liten båtnad såväl för kommunen, som för saken sjelf, samt till föga heder för de tecknande. Vi föreställa oss äfven möjligheten af att såväl enskilde som kommuner, oaktadt de ej för tillfället kunna se sig hafva någon direkt fördel af banan, ändock för framgången af denna sak, hvilken i framtiden ovilkorligen kommer att tillskynda dem nu oberäknelig vinst, skola med ifver omfatta teckningen. Doktor Leijer har i sin uppsats uträknat, att mantal, upptaxeradt till 10,000 kronor, skulle, i den händelse kommunen tecknade sig för 100 aktier eller 10,000 kronor, betungas af en årlig uttaxering af 12 kronor; detta dock — märk väl! — under den förutsättning att jernvägen ej inbringar ett öre. Om ett par år kan man väl hoppas, att banan skall lemna åtminstone 6 proc. på anläggningskostnaden, och då upphör ju denna utgift, hvilken är afsedd att betala räntan och amorteringen. Om 5 år t. ex. borde väl jernvägen kunna lemna åtminstone 8 procent, och då icke blott upphör utbetalningen at de 12 kronorna, utan uppstår äfven en ren vinst af 2 procent. Efter 10 år torde den kunna gifva 10 procent, och desto större blir då naturligtvis vinsten. För egaren af 1/8 mantal, taxeradt till 5,000 kr., blir den årliga utgiften endast 6 kronor, för 1/2 mantal deremot 24. Men hvad betyda väl dessa summor? De inbesparas för visso genom undslippandet af endast några stadsresor! Dessutom böra vi betänka, att kommunen, genom att taga aktier för ett så stort belopp som möjligt, lemnar sina barn ett godt arf, som kommer att hvarje år afkasta rätt betydliga summor till underlättande af kommunens många och nu mångenstädes betungande utgifter.
Men äfven den enskilde bör känna sig uppfordrad att, så långt hans förmåga sträcker sig, bidraga till sakens befrämjande. Hans egendom, om han är jordbrukare, stiger i värde, hans affär, om han är köpman eller industriidkare, vinner stor utsträckning. Endast genom jernvägen kan en ordnad och lönande ladugårdsskötsel vara möjlig, endast härigenom är någon utvidgad handelsrörelse och industri af hvad namn och art som helst på landet tänkbar. Dessutom bör han betänka, att äfven han i det lilla, liksom kommunen i det stora, ger sina barn ett värderikt arf, desto värderikare för ju större belopp, han tecknat sig.
Man talar om upptagande af lån från främmande håll; men till hvilken heder skulle det ej vara för Gotlands folk, om det ensamt bygde sin jernväg, och till hvilken stor nytta för framtiden, om räntorna finge stanna inom ön, i s. f. att de nu skola gå till fastlandet. Gotlands folk kan göra denna uppoffring; måtte det då också vilja göra den. Den bästa garantien för banans goda framtid, och det bästa stödet för den personliga öfvertygelsen anse vi till en god del ligga i hågkomsten af att Visby stad ensam tecknat sig för en half million. Måtte då äfven hvarje kommun i sitt förhållande ej gifva staden efter, på det man ej i en framtid skall kunna beskylla landtboarve att de vilja, som man säger, \”åka på snålskjuts\”!
Jernvägsfrågediskussionen
inom stadstullmäktige, efter hvars slut det ödesdigra beslutet fattades, att Visby stad skulle med 500,000 kronor ingå såsom aktieegare i ett bolag som bilder sig i och för anläggandet af en jernväg från Visby till Hemse, börja vi idag med dela. Vi hafva dock ansett oss kunna vid detta vårt referat, vara fåordiga, alldenstund diskussionen icke så mycket rörde sig om jernvägens nytta för landet — den sidan af saken ansågs med rätta vara nog skärskådad förut — utan fast mer om sättet för anskaffandet af det erforderliga kapitalet m. m. Drätselkammaren bade, i sitt utlåtande tillstyrkt företaget, hufvudsakligast på de grunder, hvilka framhållits i sjelfva motionen. Dessutom hade dock kammaren utarbetat en amorteriogsplan, enligt hvilken för staden med användande at 20,000 kr. af stadens andel, i spritbolagets vinst, icke förr än efter år 1886 någon direkt beskattning skulle kunna komma i fråga, och efter att hafva varit trafikerad i 10 år, borde jernvägen kunna bära sig sjelf. Reservation mot detta drätselkammarens tillstyrkande hade gjorts af hr Molander hufvudsakligast, emedan han ansåg staden ej hafva råd till denna stora utgift, frågan kunde ej anses hafva blifvit under de efter motionens inlemnande förflutna 14 dagarne fullt utredd samt slutligen på den grund, att man först borde se, hvad de enskilda ville göra för saken.
Öfverläggningen öppnades af:
hr Bergman, hvilken yrkade att, då frågan vore af den största vigt och då man ej under åhörandet at det flyktiga uppläsandet af drätselkammarens vidlyftiga och sakrika utlåtande, derigenom kunde få frågan klar för sig handlingarne måtte få bland fullmäktige cirkulera till nästa ordin, sammankomst.
Hr Ihre ansåg allt \”cirkulerande\” onödigt. Om man önskar framgången af motionens syfte, bör man handla, för att kunna hinna få ett anslag utan ersättning eller ett lån på billiga vilkor. Tal. yrkade bifall på motionen.
Hr Leijer ville nu endast svara på den framstälda begäran om uppskof, samt ansåg, att man visserligen i allmänhet ej bör vägra en dylik anhållan; men med denna fråga vore dock ett annat förhållande. Den vore icke ny, utan 5 år gammal, icke ens ny i stadsfollmäktige, der den hade blifvit behandlad af drätselkammaren, behandlad af fullmäktige. Frågan hade blifvit nära nog till trötthet idislad, och ingen af fullmäktige funnes, som icke nu hade klart för sig, hur han tänkte besluta. Uppskofvet kunde ej lända till någon nytta för den som verkligen ville landets väl, men möjligen skulle det kunna föranleda till obehörigt påtryck af dem, hvilka äro frågans motståndare.
Hr Lundin tillstyrkte cirkulerandet. Föreslog en månad eller 6 veckors uppskof, på det alla skulle kanna sätta sig i frågan.
Hr Arwesson skulle icke motsätta sig uppskofvet, om blott det icke då blefve för sent för kongl. M:t att hinna inkomma med skritvelse till riksdagen angående anslaget eller lånet.
Hr Bokström gillade hr Arwesons skäl, men föreslog att handlingarne skulle finnas tillgänglige för stadsfullmäktige under allenast en vecka. Tal. ville sjelf skaffa sig en öfvertygelse i frågan. Han hade ej haft tid att så grundligt sätta sig in i frågan, som motionärerne halt. Tillfälle dertill hade äfvan fattats honom, bland annat emedan handlingarne från 1871, då jernvägsfrågan förra gången hos fullmäktige var å bane, hade af hr Leijer ur arkivet bortlåvts. Han yrkade på uppskof äfven på den grund, atti dagarne väntades den fasstälda nya hamntaxan; när den komme, kunde man något så när veta, hvilka inkomster staden från det hållet borde kunna vänta sig.
Hr Leijer kunde icke förstå, hvad den nya hamntaxan skulle kunna blifva af för ingripande betydelse för frågan. Hvad de lånta handlingarne beträffade, (hvilka för öfrigt vore af ringa intresse för frågans utredviug i hennes närvarande skick), så visste man, att de fonnos att tillgå hos tal. Det förvånade tal., att sekreteraren i den förra Interimsstyrelsen ej vore bekant med dessa handlingars innehåll.
Hr Bergman hade gjort sitt yrkande om uppskof, endast emedan han velat vinna sann kännedom om kalkylerna. När det gälde små summor, brukade fullmäktige gå till väga med den största försigtighet och noggrannhet; här var dock fråga om den största affär, som någonsin förelegat till fullmäktiges bepröfvande. Ingen parlamentarisk församling hade någonsin gått så brådstörtadt till väga.
Hr Leijer visade genom exempel från franska parlamentets brådstörtade krigeförklaring, att verkligen fall hafva inträffat och kunna tänkas, då en perlamentarisk församling kan fatta nästan ögonblickliga beslut.
Hr Hellgren, som instämde med hr Bokström, ansåg sig icke kunna med godt samvete afgifva sin röst i fall frågan nu skulle afgöras. Härpå framstäldes proposition, hvarvid br Bergmans förslag möttes med, som det tycktes, nästan anhälligt nej, hvaremot hr Bokströms afslogs med 9 röster mot 18.
Mot detta beslut reserverade sig hrr Bergman, Lundin, Jacobsson och Hellgren.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 6 November 1875.
N:r 88.
