Skon. \”Trio\”, kapt Weström tillhörig handl. N. J. Odin, Klintehamn, har med last af trävaror, på resa från Gotländsk hamn till Neustadt, strandat utanför Simrishamn; manskapet är räddadt.
Gotlands Allehanda.
Timdagen den 23 November 1875.
N:r 93.
Kopparmynt,
med äldre årtal än 1855, skall, på grund af kunglig kungörelse, med utgången af Maj månad 1876 upphöra att vara lagligt betalningsmedel man och man emellan, men skall intill den 1 September 1876 mottagas i kronouppbörden samt i Post-, Tull- och Telegrafverkens, i Statens jernvägstrafiks- och i alla öfriga kronans kassor. Mynt at ifrågavarande slag, som till dessa kassor inflyter, får ej åter i rörelsen utsläppas.
Gotlands Allehanda.
Timdagen den 23 November 1875.
N:r 93.
Jernvägsaktieteckningen.
Wäte komman beslöt i fredags på talrikt besökt kommunalstämma att, för ett belopp af 10,000 kronor, ingå såsom aktieegare i Visby—Hemsebanan. Äfven enskilde teckvade sig. Jord upplåtes at enskilde genom kommunens hela område. Motståndet var i början stort, men under sammankomsten öfvertygades månge, så att vid omröstningen stor majoritet förefanns.
Etelhems kommun (bref till Gotlands Allehanda) har beslutat teckna 50 aktier i Visby—Hemsebanan, samt att upplåta jord kostnadsfritt, der vägen kommer att dragas genom skogsmark.
Det är med verklig glädje vi i hvarje nummer inregistrera en eller annan kommun eller enskilde, bvilka visat sig vara vakne för hvad deras och landets väl kräfver, och tecknat sig för större eller mindre belopp: Möjligt är, fastän vi ännu ej lyckats derutinnan erhålla någon visshet, att någon kommun vägraf teckning; men uppspårandet af dessa få enstöringar öfverlemna vi åt en vår ärade kollega, hvilken oftast fört jernvägsmotståndarnes talan och när det gält motståndet visat sig vara särdeles nitisk och påpasslig.
Gotlands Allehanda.
Timdagen den 23 November 1875.
N:r 93.
Eldsvådan i Wendtska gårdarne.
Fyra menniskor innebrända.
Kl. 1 natten till sistlidne måndag inträffade genom tvenne nattsnälltågs sammanstötande den fasansfullaste olycka, som vår jernvägshistoria har att
framvisa, och vid samma klockslag under vatten till lördagen utbröt den, om icke med afseende på sin utsträckning så dock i förhållande till de offer den kräfde, sorgligaste eldsolycka, som Visby stad troligen på århundraden fått bevittna.
Söder om S:t Lars ruin låg det af färgar Fornell förhyrda, färgar Wendt tillböriga och efter honom uppnämnd Wendtska färgeriet. Det var af trä, samt var, förutom en större skorsten, försedt med tvenne trätrummor för immans aflägsnande, hvilka voro placerade på hvar sin sida om skorstenen. På öfra våningen, vid sidan at färgeriet funnos ett rum och kök*), hvilka beboddes at fru Maria Sofia Ahlberg, hustru till bokbållaren Ahlberg vid Gane ångqvarn, samt deras tre barn, sönerna Wilhelm, och Per Herman samt dottren Elin (se närmare under afdeln: \”Döde under veckan\”). Enligt hvad af den i lördags kl. 4 e. m. företagna ransakningen syntes framgå, hade antagligen elden börjat i färgeriet samt sedan med förfärande hastighet spridt sig till öfre våningen, der den lilla familjen slumrade. Troligen hade dessa personer först qväfts af röken, emedan en piga i tjenst hos färgar Wendt, hvilken senare hade sina rum närmast intill Ablbergska familjen, utan att förnimma något svar, så snart hon varsnade elden lärer bultat på väggen tillfru Ablbergs rum. Dessa fyra menniskor blefvo sålunda innebrända. Derefter spred elden, sig till de närmaste af färgar Wendt bebodda rummen. Pigan väckte hr Wendt, hvilken öppnade dörren; men då han märkte, att hela vägen utför trappan \”liknade ett ljushaf\”, slog han in fönstret, kröp ut på ett nedanför beläget tak, samt räddade derigenom hustrun och pigan. Hr Wendt skadade sig lindrigt. Hustrun inbars till en af grannarne. Intet af lösöreboet räddades. Hr Wendt sökte rädda sina värdepapper, men misslyckades.
Elden spred sig derpå från färgeriet till ett i rät vinkel deremot stående stenhus, hvilket sålonda sträckte sig från öster till vester. Här bodde flera familjer med många små barn, och innan ännu någon varsnat elden, hade den redan kastat sig öfver till detta hus. I dettas andra våning bodde smeden P.J. Pettersson med sin hustru samt bredvid honom hans måg, smeden N. P. Åkerberg, med hustru och ett barn. En smedsgosse väckte dem, Åkerberg tog då barnet samt försökte komma ut genom sitt rum. Motad af rök, återvände han då till de gamles rum, men då han äfven vid öppnandet af deras dörr möttes af eld och rök, sprang hans svärmor i sin för tviflan till fönstret, samt kastade sig hufvudstupa ned i stengatan. Hon ärnu sängliggande, dock, såsom det tros, ej lifsfarligt skadad. Då Åkerberg såg, att ingen utgång fanns, sammanknöt han några lakan, hvarmed alla nedfirades, och räddades i sista minuten, under det fönstren sprungo sönder. Intet af deras lösegendom var brandförsäkradt. Icke utan venod kan man höra, att allt hvad dessa familjer kunde rädda var en kofta, en klädning, ett lakan, en rock samt ett par byxor.
Näst intill Pettersson bodde sergeanten J. P. Wikander med hustru och 2 minderåriga barn. Sedan han lugnat sin hustru sprang han till köksdörren, men möttes, då han öppnade den, af eld och rök. Han sprang då till fönstret, sönderslog det samt ropade på hjelp. Tio långa minuter gingo om, den qväfvande röken trängde på allt mer, och slutligen nödgades de hänga sig utanför fönstren, för att icke qvätfvas. Hjelpen kom dock, sedan de i ångestfull väntan tillbragt dessa för dem förvisso dryga minuter. En stege upprestes ändtligen, och på den räddade de sig alla. Intet af deras lilla bohag var brandförsäkradt, och intet kunde räddas. Några möbler nedkastades, men krossades.
I husets nedra våning bodde sadelmakaren C. G. Hultberg, Han hade der sin verkstad samt hustru och tre barn. En karl skrek öfverljudt på gatan, hvarigenom han väcktes. Han öppna: de då förstugudörren, i afsigt att hemta kläder, men möttes af rök. Hustrun tände upp ljus, hvarefter barnen (naturligtvis i blotta linnet) sändes ut genom fönstret till lärgossen, hvilken först räddat sig. Intet var försäkradt och obetydligt af lösegendomen kunde räddas. Dessutom hade han på vinden möbler, verktyg m. m., hvilket naturligtvis blef lågornas rof.
På nedra botten af stenhuset närmast färgeriet bodde jungfrurna Kristina Sjöström och Anna Söderström, De hade tvenne rum, ett åt gården och ett åt gatan, med hvar sin utgång. Jungfru Sjöström vaknade vid ett \”förskräckligt glasskrammel,\” kastade på sig kläderna, sprang fram till fönstret åt gården, samt fann då hela gården upplyst. Hon bultade då åt Hultbergs, som bodde innanför, och väckte upp sin rumkamrat. Under tiden fylldes förstugan af rök, men ingen eld syntes. Hon sprang derpå ut på gården och ropade, samt mötte der färgår Fornell, och snart derefter\” anlände folk. Dessa både menniskor medhunno ej att rädda något af sin lösegendom, hvilken icke var brandförsäkrad.
Elden tillkännagafs för polisen först af jungfrun Matilda Viberg, boende i Vibergska huset invid hvalfvet öfver S:t Hansgatan. Hon väcktes af sin äldsta dotter, fick se det stora eldskenet och ena trätrumman på färgeriets tak brinna, samt sprang genast till poliskontoret, hvarefter tjenstgörande poliskommissarien Sandahl stälde i gång med trumningen samt sprang till S:t Karin och började klämta. En temligen lång stund åtgick dock, innan klämtningen började.
Liken af de innebrända framdrogos under lördagen. De voro förfärligt brända och alldeles oigenkännliga, förutom gossarne, hvilka bland spillrorna funnos ännu hvilande den ene på den andres arm, och hvilka kunde till någon del igenkännas. Kropparne liknade med sina stympade lemmar hårdt stekta köttmassor.
Öfverste von Vegesack samt länets höfding voro bland de först anlände och ölfvervoro släckningen under en större del af natten.
Släckningsarbetet var vackert, och ännu qvarstå träsparrar och dylikt, utan att hafva blifvit nedbrända. Mycket folk samlades och biträdde på det ifrigaste. Äfven bättre fruntimmer märktes stående utan att förtröttas i de vattenlangningskedjor, som bildades.
Under natten till söndagen flammade elden åter upp, men släcktes genom utposterade sprutor och manskap. Äfven så, ehuru ej så häftigt, under natten till gårdagen, och först i går vid middagstiden ansåg 1:ste brandchefen rådligt att afsluta släckningsarbetet och hemsända folk och sprutor.
Bland dem, som berättas hafva särdeles utmärkt sig nämnas: handl. Åckander, bokh. Pettersson hos grossh: Procopée, arbetskarlen Johan Gardell m. fl. Man har försport, att en välbehöflig insamling till de genom eldsvådan utfattiga familjerna föranstaltats i staden.
*) Köket låg öfver färgeriet, men det andra rummet låg öfver ett brygghus, hvilket jemte tvenne intill liggande rum förhyrdes af jungfruarne Svensson och Söderström. (Se längre fram!)
Såsom af ofvan stående berättelse synes, var den under branden tryckta och med lördagens morgonpost till landsprenumeranterna afsända kortfattade notisen om olyckan i så måtto oriktig, att deri uppgats, att, enligt rykte, ingen vore innebränd. Redaktionen hörde under natten talas om \”saknade personer\”, men ansåg bäst vara att framställa olyckan i så lugnande ordalag som möjligt.
Gotlands Allehanda.
Timdagen den 23 November 1875.
N:r 93.
En främlings omdöme
om vår goda stad kan ju i många fall vara om icke helsosamt, så dock nöjsamt att höra. Syssnom då till, hvilken orlofssedel gitves oss af en bretskrifvare till «Oskars.-Posten\”, hvilken i förbifarten i somras gjorde oss den äran:
«Klockan 7 på lördagsaftonen embarkerade vi på åvgfartyget \”Visby\” för att göra ett kort besök i staden med samma namn. Oaktadt de talrika ångbåtslägenheterna, var denna ångare temligen belastad med såväl tvåsom fyrfota passagerare, hvaraf det sednare slaget kommo från Småland för att via Borgholm— Visby fraktas till Stockholm. Till Visby anlände vi efter en 9 timmars resa, utan äfventyr, kl. omkring 4 på söndagsmorgonen. — Man kan just ej säga att första intrycket af Visby motsvarar den förväntan man gjort sig. Visserligen falla de talrika kyrko- och klosterruinerna främlingen i ögonen, men då man nyligen besett den jettelika ruinen af Borgholms slott, förefalla dessa såsom små pygméer, vid en jemförelse. Om staden i öfrigt är ingenting att säga. Det gör nästan ett pinsamt intryck att en plats som varit så framstående och ryktbar i forntida dagar, kunnat nedsjunka till en sådan obetydlighet, som den nu är.
Alla som läst historien minnas hvilket framstående rum Visby intog i det gamla Hanseförbundet. Den staden jemte Lübeck och Riga lärer varit Hansans mest framstående. Rikedomen uti Visby bland dess borgerskap skall hafva varit kolossal. Ryktet förmäler, huru den danske eröfraren Valdemar fyllde flere stora fartyg endast med guld, silfver och dyrbarheter, som han dels frånröfvade borgerskapet, dels stal ur kyrkor och kloster, hvilkas antal på den tiden var talrikt — man säger ända till 30 kyrkor och kloster! Huru allt detta orättfångna gods förlorades vid det skeppsbrott, hans flotta led utanför Carlsöarne, är också bekant — \”orätt fånget, lätt förgånget\” — slog in äfven på honom. Om hans eröfring af Visby, som då var ganska starkt befästadt med en tjock mur rundt omkring staden, hvarat ännu finnas betydande lemningar, förmäler äfven hisforien, hvilken omgitvit denna händelse med ett romantiskt skimmer, som gifvit skalder och pocter stotf till episka dikter och dramatik, hvaraf somliga varit så förträffliga att de belönats med, om vi minnas rätt, Svenska Alademiens ardra pris. Vi mena här nemligen \”Visby fall” af Upsalastudenten Wallin, samt skådespelet «Unghanses dotter\” hvars författare vi nu ej minnas. Båda äro dock, trots deras hallstämpling af Akademien, verk af medelmåttig natur, som icke intaga synnerligt framstående rum i vår vitterhet — allt enligt kriticis omdöme. Vida mera snillrikt och underhållande är då den framstående författarinnan Emelie Carléns arbete, eller rättare sagdt roman: Jungfrutornet, som visserligen ej talar så mycket om forntiden, men som derför ej är mindre intressant och hvari handlingen är förlagd hit. — Under loppet af en dag, längre tid kunde vi ej anslå åt vårt Visbybesök denna gång, hinner man nvaturligtvis ej beskåda allt minnesvärdt, som finnes på en sådan i detta hänseende rik plats som Visby. Vi använde dock vår tid väl, ty vi hunno besöka de flesta ruinerna, båda badinrättningarna, botaniska trädgården, höga klint och Fridhem, prinsessan Eugenies berömda sommarbostad. Och detta är ju ej så litet, isynnerhet då Celsii thermometer visar 24 grader i skuggan!
Om botaniska trädgården är så mycket sagdt att vi hafva föga att tillägga. Nog af den är en förtjusande plats och gör skäl för de målande beskrifningar hvarmed han hedrats. Likaså det sällskap, D. B. W., som anlagt densamma och äfven alltjemt, bekostat underhållet. Vi sågo der många trädslag och växter, hvars hemland är under långt sydligare lufstreck, växa på kalljord och frodas, ett bevis för Gotlands milda klimat. — Om den berömda badinrättningen, stadens mäst framstående anstalt i nutidsväg, skola vi i korthet yttra oss. Beträffande byggnaden och anordningen, synes den fullkomligt svara mot tidens fordringar och uppfylla alla de anspråk, man i den vägen billigtvis kan göra. Deremot är det ej alldeles så med ledningen och styrandet af det hela, ty efter hvad som meddelades oss och som lärer vara med verkliga — förhållandet öfverensstämmande, lärer det s. k. \”läseriet\” tagit alldeles öfverband. Under vår korta dervaro hade vi tillfälle iakttaga detta, ty redan: kl. 8 på morgonen var den stora badsalen fullpackad, verandan utanför och till en stor del äfven gårdsplanen af folk, som under djup andakt åbörde ett andligt föredrag utaf det svamliga, vatteohaltiga slaget. Hvem som vid detta tillfälle var \”ordets förkunnare\” kunde vi ej se, men att föredraget var utemordentligt innehållslöst och andefattigt, det kunna vi vitsorda. Men, å la bonheur, finna den talrika klassen af åhörare sig belåtna och uppbyggda utaf dylikt, skola vi för vår del ej göra någon invändning deremot, ehuru besynnerligt det än förefaller att folk, som af försynen begåfvats med förnuft och fri vilja och hvaraf mången med intelligens, kunna i timtal åhöra slikt pladder.
Annars är Visby en badort på modet; om det är tillfölje af vattnets förträfflighet i förening med det helsosamma klimatet eller om det härleder sig af den andliga spis som bestås af det slag vi nyss talat om, skola vi låta vara osagdt, men ett faktum är det att samhällets aldratjockaste grädda, der tillbringar en god del af sommaren. Vid vår dervaro fans der både in- och utländska ministrar, grefvar, baroner, landshöfdingar och andra större och mindre personligheter med familjer, så att brist på en \”fin societet\” var der ej.
Stadens betydelse-i merkantilt hänseende är lika med 0. Af naturen är hamnen dålig, men sedan riksdagen genom frikostiga anslag lemnat medel, har äfven der en väldig vågbrytare blifvit byggd, hvilken skyddar mot stormens våldsammaste raseri. Skeppsfarten är ganska obetydlig. Ångbåtarnes antal, som anlöpa staden äro trenne, deraf två gå på Stockholm och en på Oscarshamn, hvilken stad torde komma att få lifligare trafik på Visby sedan jernvägen öppnats, emedan det är närmaste öfverfarts orten från fastlandet till Gotland der någon jernväg finnes, annars är Vestervik, enligt uppgift, Gotland något närmare\”.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.
Broomläggningar.
Enligt ingifven anmälan kommer onsdagen den 24 och thorsdagen den 25 innev. månad en bro å allmänna landsvägen utanför Bäckstäde gård i Sanda socken att rifvas och omläggas, till följd hvarat vägen emellan Ejmunds gård och Sanda kyrka under dessa dagar blir ofarbar; och hänvisas i stället till begagnande af vägen genom Eskelhem.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.
Strandningar.
Norska barkskeppet Christiane, hemma i Moss och fördt af kapten N. Isaaksen, har under resa från Riga till hemorten med last af sleepers, 7 d:s under svår regnotjocka strandat å Fårön, men åter kommit flott och ankrat i närheten af Salvoref. Skeppet, som löpte fullt af vatten, anses fullkomligt vrak. Stor- och fockmasterna äro kapade. Vid strandningstillfället försökte besättningen att rädda sig i skeppets två båtar, men dessa blefvo af de våldsamma sjöarne lossslagna ur taljorna vid fartygets sida, hvarvid två man medföljde. Kaptenen tror, att de möjligen kunnat rädda sig till Gotska Sandön, enär de länge syntes drifva ditåt. Emellertid är deras öde ännu okändt. Kaptenen och den öfriga besättningen kunde först den 9 d:s med lifsfara bergas af lifräddningsbåten.
— Angående vid Burgsvik strandade engelske ångaren \”Arab\” insmög sig i förra n:ret den oriktiga uppgiften, att denna skulle vara tagen flott. Då notisen meddelades oss af en direkte från strandningsstället återvändande person, trodde vi oss ej böra eller kunna hetvifla dess riktighet. Vi bafva nu blifvit upplyste, att den icke ännu är tagen af grund, men att anledning finnes att förmoda att \”Färdigs\” ansträngningar torde lyckas. Hvad bolaget Neptuns bergningslön beträffar, lärer någon sådan aldrig hafva varit begärd. Ryktesvis hafva vi dock hört berättas, att 15 procent at lastens värde varit af \”Arabs\” kapten föreslagne, men af en eller annan orsak icke blifvit antagne.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.
Ett jernvägsmöte
hölls i onsdags vid Wäte skolhus. Mötet var besökt af närmare 70 personer, de fleste från Wäte, Atlingbo och Hejde kommuner. Till ordförande utsågs auditör S. Engström. Under diskussionen förelade fanjunkar Kahlström från Atlingbo mötet trenne frågor till besvarande. Den 1:sta: Huruvida de trenne kommunerne, hvilka mötet närmast rörde, ansågo, att den af Visby stadsfullmäktige föreslagne jernvägen vore nyttig och gagnelig för socknarne\’? besvarades med enhälligt ja. Den 2:a, som rörde beslutet om teckning och. teckningens belopp, besvarades ätvenledes enhälligt så, att man skulle på de blitvande kommunalstämmorna söka befordra teckningen. Dess belopp öfverlemnades åt hvar och en särskild kommun att sjelf bestämma. Rörande den 3:e frågan, angående jords upplåtande för banan, uttryckte flertalet såsom sin mening, det vara rätt och billigt, att hvarje kommun så gjorde. En liflig sinnesstämning rådde, och stort intresse för jernvägen förspordes.
Just som tidningen är färdig att läggas i pressen, ingår från vår tidnings referent vid mötet följande detaljerade redogörelse för detsamma:
Jernvägsmöte för Atlingbo, Wäte och Hejde socknars i jernvägsfrågan intresserade röstberättigade hemmansegare hölls i Wäte skolhus i onsdags kl. 2 e.m.
Deltagare voro samlade till ett betydligt antal och från Visby hade auditör Engström, konsul Arweson och grosshandlare Procopée infunnit sig.
Mötet öppnades af fanjunkare Kahlström från Atlingbo, med en framställning om ändamålet med detsamma, hvilket vore, att dessa socknars invånare skulle yttra sig, om de ansågo det med sin fördel förenadt att jernvägen droges genom dessa socknar och hvad de derför ville uppoffra, ty om de ingenting ville göra för saken, vore det troligt att jernvägen blefve dragen genom Wänge och Buttle. Han föreslog derefter, att auditör Engström måtte väljas till ordförande, hvilket förslag allmänt gillades.
Kahlström erhöll först ordet och föreslog att mötets förhandlingar måtte röra sig om frenne frågor: I:o anser mötet, att fördel skulle vinnas genom att banan drages genom dessa socknar? II:o anser mötet sig vilja med aktieteckning bidraga till frågans framgång? och III:o anser mötet att kommunerna böra kostnadsfritt upplåta mark? Denna ordning för öfverläggningarne bifölls, hvarelter I:a frågan framställdes af ordföranden. Den förordades varmt af hrr Rundqvist, Skradarfve i Wäte, Alfvegren, Gervalds i Hejde, Procopée, Wetterlund, Ekskogs i Hejde, Kahlström, konsul Arweson samt Ordföranden, som sade sig under resor å fastlandet hafva vunnit den öfvertygelsen, att ett kraftigare medel till en orts höjande i välstånd och tidsenlig utveckling ej funnes och öfverallt hört befolkningen uttala sin stora belåtenhet med jernvägarne, hvarför han äfven sedan med lifligt intresse arbetat för jernvägsfrågan på Gotland. Anförde att, enligtstatistiska beräkningar, Uddevalla-Herrljungabanan vore den bana som i Sverige bure sig sämst, och endast inbringade 42 kr. per dag för hvarje banmil men de öfriga banorna betydligt högre ända till 400 kr. per banmil. Gotlandsbanan behöfde enligt noggranna beräkningar 52 å 53 kr. daglig inkomst per banmil för att gifva 6 procent på hela anläggningskostnaden. Då Gotland i bördighet stode ojemförligt högre än den trakt, hvarigenom Uddevalla-Herrljungabanan ginge, vore derför hans öfvertygelse, att jernvägen här skulle bära sig väl, förutom de stora, ofantligt mycket vigtigare, indirekta fördelarne.
Derefter yttrade sig Henrik Olsson, Isums i Wäte, om den stora fördelen att vinna detta billiga och hastiga sätt för transporterande, af hvad de hade att afyttra, hvarigenom tolk och dragare kunde stanna hemma, der de såväl behöfdes. — Hr Procopée sade sig i Visby redan hafva tecknat 5000 kr. till jernvägen och var så öfvertygad om dess nytta, att han, som hemmansegare i Hejde, der ytterligere ville teckna en lika summa, men ville dervid hålla på som ett vilkor, att inom hvarje kom man måtte blifva en station, på det att kommunen måtte komma i åtnjutande af en inkomst genom dess beskattning, hvilken sedan kunde bidraga till kostnadernas betäckande.
Sedan hr Arweson än ytterligare lagt de närvarande på sinnet vigten af att de genom teckning bidroge till jernvägen, för att få den dragen genom dessa socknar, framställdes af ordföranden.
Proposition: Anser mötet det fördelaktigt att få jernvägen dragen genom socknarne Åtlinvgbo, Wäte och Hejde? hvilken fråga med enhälligt Ja! besvarades.
II:o. Sedan ordföranden framstillt denna fråga, erhöll fanj. Kahlström ordet. Han ansåg, att bidrag borde tecknas och att man icke genom att nu visa liknöjdhet och nidskhet skulle skjuta jernvägen från sig och erinrade om det svar för efterkommande, man i sådant tall skulle åsamka sig, ty tillfället, nu förloradt, kunde aldrig återvinnas. Ansåg att teckningssummans minimum för hvarje kommun borde bestämmas och förordade 15,000 kr. Hr Alfvegren, Gervalds, talade äfven för saken, äfvensom hr Procopée, hvilken önskade, att de summor kommunerna komme att teckna, skulle genom lån, på samma vilkor, som Visby stad komme att upptaga, upplånas.
Hr Rundqvist och skollärar Linder, från Atlingbo, instämde med föregående
talare.
Hr Procopée ansåg att Hejde kommun borde teckna 25,000 kr.
Proposition: Anse de närvarande, att de genom aktieteckning böra deltaga i jernvägens byggande? besvarades enhälligt med Ja!
III:o efter ordf. framställning häraf erhöll
konsul Arweson ordet. Han gjorde uppmärksam derpå, att det icke borde eller kunde fordras af den enskilde öfver hvars ägor jernbanan ginge, att han skulle kostnadsfritt upplåta plats dertill, utan borde detta blifva en allmän uppoffring af hela kommunen, som hade lättare än jernvägsstyrelsen att rangera denna sak.
Hr Procopée fordrade det samma. Sade sig vilja lemna fri jord öfver sina egor, om det komme i fråga och dessutom deltaga i kommunens allmänna kostnader derför.
Hrr Kahlström och Olsson, Isume, ville äfven lemna fri jord till jerovägen, hvarom äfven några flera tycktes förena sig.
Propositionen: anser mötet att kommunerna böra lemna jord kostnadsfritt till jernvägen? besvarades med ja!
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.
Postförbindelsen.
Ångf. Visby afgick i tisdags morgse. Vinden var vid fartygets afgång temligen gynsam, men vände sig till motvind, hvilket gjorde, att denna resa blef särdeles besvärlig. Ångaren återvände från Stockholm i torsdagsmiddag vid ettiden (i. s. f. onsdags middag), och ankom hit i går kl. 8 på morgonen. I anseende till den förändrade afgångstiden från Stockholm fingo vi sålunda vår post först kl halt 11 fredags f. m.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.
Jernvägsaktieteckningens tid är nu inne,
och man rustar sig flerestädes för att, vid den blifvande konstituerande bolagsstämman 30 dennes, kunna uppträda på ett hedrande sätt. Så har till
oss ingått underrättelse, att Hemse kommun redan tecknat sig för 15,000 kronor, och allestädes är intresset för den vigtiga frågan vaket.
— Hejde kommun heslöt, enligt bref till Gotlands Allehanda, på kommunalstämma i torsdags, att teckna sig för 10,000 kronor i Visby—Hemsebanan. Dessutom tecknades af enskilde vid sammanträdet 10,000 kronor, hvarigenom teckningssumman inom denna kommun nu uppgår till 20,000 kronor. Sympatier spårades äfven för Klinte—Simundebanan. Hvad upplåtande af jord beträffade, voro meningarne delade; dock var flertalet af de egendomsegare, öfver hvilkas egor jernbanan skulle gå, hågade för, att fritt upplåta jord. Såsom bevis på det lifliga deltagandet i stämmans förhandlingar kan nämnas, att at de omkring 3,500 fyrk, af hvilka socknen består, röster afgåfvos för 3,174 fyrk.
Redaktionen skulle stanna i stor förbindelse till hrr kommunalstämmoordförande eller andre, hvilka kunna hafva sig något om frågans utgång inom de olika kommnunpnerna bekant, om de med första lägenhet insände en kortfattad uppgilt om frågans utgång, antingen beträffande kommunens i sin helhet eller enskildes teckning.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 20 November 1875.
N:r 92.