Dag: 16 oktober 2020

vid 1876 års riksdag af Gotlands riksdagsmän.
I
Om anslag till Gotlands jernväg.
Redan i flera år har frågan om en Jernvägsanläggning på Gotland varit föremål för allvarliga undersökningar och meningsutbyten såväl inom pressen som enskildt emellan innebyggarne i denna öprovins. Genom den grundliga utredning och det mångsidiga skärskådande som denna angelägenhet synnerligen på senare tider härunder erhållit, har den villrådiga tvekan, som i början enligt sakens natur här liksom alltid förspordes, numera ötvergått till ett allt allmännare och ganska lifligt intresse för saken, hvilket senast under förra året framträdde och visade sig genom aktieteckning till en första jernväg från Visby till Hemse, i hvilken teckning icke blott Visby stad utan äfven de allra fleste kommuner, som af densamma skulle beröras, redan un tagit del, och för hvilken otvifvelaktigt äfven de få, som ännu återstå, inom kort skola intressera sig.
Denna jernväg, som är afsedd att erhålla 3 fots spårvidd, blir 5 mil och 4,30 fet lång med en beräknad anläggningskostnad af 221,622 kronor 91 öre per mil eller tillsamman 1,136,433 kronor. Sedan ett aktiebelopp af mer än hälften af sistnämda anläggningskostnad blifvit dels af kommuner och dels af enskilde tecknadt, hvarförutom äfvenledes mycket intresse för banans utsträckning till Rone och Klintehamn (2 mil 800 fot) visat sig genom aktieteckning till icke obetydliga belopp för sistnämda ändamål, så har numera ett Bolag i och för anläggning af en jernväg från Visby till Hemse med bibanor till Rone och Klintehamn bildats, som blifvit vederbörligen konstitueradt.
Då ingen af de många och oerbördt stora fördelar, hvilka beredts de flesta af Sveriges öfriga landskaper genom anläggande af stambanor på statens bekostnad ännu kommit och ej heller i framtiden genom sådan stambanas anläggande lärer komma Gotland till del, men då denna landsdels lyftning och utveckling i alla riktningar, som här liksom öfver allt i första rummet betingas af tidsenliga kommunikationer, bör ligga staten varmt om hjertat, synnerligen som staten sjelf har att deraf påräkna gagn och fördelar för egen del och då särskildt, hvad Gotland angär, dertill kommer, att en jernvägsanläggning, hvarigenom landets försvarsmedel på några timmar kunna flyttas från ena till andra sidan af Ön, måste mer än någonting annat anses komma att underlätta och betrygga försvaret af denna för vårt lands sjelfständighet så vigtiga utpost — så har det Gotlänska jernvägsbolaget hos kongl, maj:t gjort framställning om ett ringa bidrag från statens sida, såsom det synes af kongl. maj:ts proposition.
Kongl. maj:t har emellertid ej ännu fattat sitt beslut om och på hvad sitt han vill af riksdagen äska understöd för enskilda jernvägar och det är med anledning deraf, som vi ansett oss böra göra framställning äfven hos riksdagen om ett statsbidrag för den Gotländska jernbanan.
Den svåraste anmärkning, som kan göras emot en jernvägsanläggning på Gotland, är landets ringa ytsträckning samt dess afskilda läge från Sveriges fastland, hvarigenom en jernväg derstädes endast genom tillhjelp af ångbåts kommunikation kan sättas i samband med fastlandets; men denna olägenhet torde dock fullt uppvägas af de ovanligt billiga anläggningskostnaderna derstädes, hvilka betingas dels genom de synnerligen gynsamma terräng-förhållanden, som der förefinnas, dels ock genem den lätthet, hvarmed ett sjelfständigt begagnande af ett smalspårigt jernvägssystem der kan komma till stånd.
Man kan vidare anmärka, att Gotland saknar grotvor och bergverk att mata en jernväg med; men betänker man huru rikt och väl af naturen lottadt landet nästan i alla andra afseenden är, samt hurn många och stora förvärfskällor af brist på tidsenliga kommunikationer ännu ligga härstädes litet eller intet begagnade, så måste denna anmärkning helt och hållet förfalla. Utan att bär tala om de rika tillgångar på marmor, kalk och sandsten, på cementlera och den yppersta bränntorf, som i svart sagdt outtömlig mängd förefinnes i inre delarne af landet, utan att vidare fästa oss vid de icke obetydliga skogstillgångarne i mellersta delen af ön; eller det rika fisket synnerligen på östra kusten, som dock är i så stort behof af beqvämare och lättare afsättnivg för att kunna uppnå en så blomstrande och rik utveckling som sig bör, be vi att få erinra derom, att den ifrågavaraude jernvägen är ämnad att dragas genom trakter hvilkas jordmån och klimat äro fullt jemförliga med fastlandets bästa (t. ex. Skånes), ehuru åkerbruket och än mindre ladugårdsskötseln derstädes uppnått den utveckling, de så väl behöfva, och hvilken de otvifvelaktigt under gynsammare förhållanden skola uppnå. Det lärer sålunda icke kunna nekas, att man eger full anledning att hoppas, att de jemförelsevis ringa kostnaderna tör en jernvägsanläggning på Gotland skola medföra för staten och orten ej blott indirekta fördelar med afseende på landets lyftning och utveckling i alla afseenden, hvilket för oss är vigtigast, utan äfven i mån af den tilltagande odlingen, direkt inkomst utaf de på företaget nedlagda kostnaderna.
Då nu anförda förhållanden, — hvartill om så behöfdes, flera kunde läggas — tillräckligt torde visa, att en jernväg på Gotland är nyttig och behöflig för öns utveckling och framåtgående, och då denva utveckling äfven måste vara af stort intresse för staten, då tillföljd af öns terrängförhållanden den föreslagna Visby—Hemse (eller Visby—Rone—Klintehamn) banan kan anses ha till trafikområde största delen af mellersta och hela södra delen af ön, då en jernväg, hvarpå öns försvarsmedel inom några få timmar kunna förflyttas från den ena till den andra kusten måste anses i strategiskt afseende vara af allra största vigt för landets försvar, då vidare anläggningskostnaderna här äro så jemförelsovis ringa emot hvad som är fallet med andra jernvägars byggande, så att äfven om trafiken, tvärt emot hvad man dock egor full rätt att hoppas, här skulle blifva mindre än annorstädes, banans nettobehällning likväl bör kunna blifva nöjaktig, då intet skäl förefinnes att betvifla att ju icke jernvägar skola medföra samma gagneliga inflytande på Gotland som i andra landsdelar och då slutligen intresset för företaget hos öns innevånare visat sig så allmänt och så stort, att med ett jomförelsevis ringa understöd af staten företaget kan anses fullt betryggadt älven om den allmänna penningemarknaden skulle vara vida sämre än hvad den nu är, — så våga vi vördsamt föreslå:

Att riksdagen till understöd för anläggande af en jernväg mellan Visby och Hemse täcktes bevilja ett anslag motsvarande 1/4 af banans beräknade anläggningskostnad d. v. s. ett belopp af i rundt tal 285,000 kronor.

Men då det otvifvelaktigt är af vida större betydelse synnerligen i strategiskt hänseende, om banan framdrages till Rone och Klintehamn, och då intresset härför i orten visat sig lifligt, så att närmare 1/3 af anläggningskostnaden redan är tecknad så våga vi vidare föreslå:

Att riksdagen ville äfvenledes bevilja ett anslag motsvarande 1/4 af anläggningskostnaderna för dessa bibanor med 112,000 kronor, som kunde ställas till Kongl, M:ts disposition alt på Gotländska Jernvägsbolagets framställning användas, när Kongl. Maj:t funne teckningen betryggande.

Ritningar, kostnadsförslag, trafikberäkningar m, m. äro till Kgl. Civil-Departementet aflemnade och med hänvisande till dessa anhålla vi att få i öfrigt till (Stats)-Utskottet aflemna, de vidare upplysningar, som kunna anses behöfliga.
Stockholm den 28 Januari 1876.
A. J. Lyth. Petter Larsson. Ernst Leijer.

Gotlands Allehanda
Lördagen 5 Februari 1876
N:r 10