Av R. Björkegren.
I.
Historieskrivning är en ytterst vansklig och ömtålig uppgift. Den mänskliga kortsyntheten och ensidiga uppfattningen av det, som hänt och händer här i världen, är vanligen mycket stor även hos vad vi kalla skarpsynta män och ännu mer hos mänskor i allmänhet även om det, som de själva hört eller iakttagit. Och i ännu högre grad blir detta fallet, då personliga eller nationella känslor få komma med och driva sitt spel. Storhetstider i en nations liv föda ofta storhetstankar hos dess historieskrivare, då det faktiska i händelserna får vika för det fantastiska. Därom bär historieskrivningen i Sverige ett ganska talande vittnesbörd. Den rika fantasiflykten i Rudbecks Atlantica, där svenskarna diktas till världens äldsta kulturfolk, hade nog ytterst sin rot i den upplyftande känslan, att Sverige var vordet en stormakt. Dess begynnande förkänsla av stormaktsvälde återspeglar sig i den katolske ärkebiskopen Johannes Magnus för sin tid märkliga historia »Om goternas och svearnas alla konungar». I denna låter han efter mönstret av Magister Mathias, som levde på den heliga Birgittas tid, svenskarna leda sina anor ända upp till en så förnäm man som Magog, vilken enligt Johannes Magnus var en son till Japhet, en av Noaks tre söner, Hade syndafloden ej satt ett p för all vidare släktforskning, hade säkerligen författaren kunnat ifråga om släktkrönika distansera 1:sta Mosebok.
Men det torde nog ej vara många, som känna till, att vi beträffande Gotlands äldsta historia haft en lika fantasirik och energisk forskare, nämligen den danske prästen Nicolaus Petrejus, som han själv kallar sig med latinisering av namnet, eller på danska Niels Pedersen. Denne var född i Köpenhamn och av en ansedd borgaresläkt. Enligt egen uppgift kom han 1547 till Gotland, förmodligen såsom slottspredikant på Visborg och lärare för dåvarande läns herren Euler Hardenbergs barn, Vistelsen på Gotland varade i nio år. Sedermera blev han präst i Skåne och som kyrkoherde i Löderup 1579.
På Visborgs slott fann han enligt egen uppgift en del gamla handskrifter och dokument med historiska notiser om Gotland, vilka slottsskrivaren gjorde honom uppmärksam på. Dessutom erhöll han av f. d. abboten i Roma kloster, sedermera kyrkoherden i Björke, Hans Bohnsach, en gotisk eller gotländsk historia och av landsdomaren Peder Kirkebing erhöll han dessutom andra bidrag, möjligen tillgång till gutar sagan, Med tillhjälp av dessa jämte författare från antiken och skriftställare i nyare tid satte hamn så ihop en dansk-gotländsk historia, vilken förskaffat honom berömmelse av samtiden, men ej just någon avundsvärd namnkunnighet som historiker.
För att förstå Petrejus och hans verk måste man hålla i sikte förhållandena vid den tid, då arbetet avfattades, och syftemålet med det samma. Genom överenskommelse mellan lybeckarna, som 1525 anfallit Visby och satt sig i besittning av staden, lyckades danskarna med sin vanliga påpasslighet förmå dessa att överlämna staden och ön i deras händer, Men svenskarna gjorde även anspråk dem, En häftig fejd utbröt med hätska pennfäkterier från både svensk och dansk sida, vilka sannerligen ej mildrades under de följande krigen mellan Sverige och Danmark. Vid det nyvaknande intresse för historia, som framstående danske adelsmän och adelsdamer, såsom Krabbarna, Ivar Juel, Sten Bilde, Eiler Hardenburg, Nils Kaas m. fl. visade, var det helt naturligt,
att det historiska skriveriet en tid efter reformationen skulle komma i gång. Petrejus antyder i sitt arbete, att de två sistnämnda, Hardenberg och Kaas, inspirerat och understött hans arbete.
Då Petrejus fått taga del av de nämnda gamla historiska skrifterna, som rörde Gotland och Danmark, ansåg han sig, ärekär och fosterlandskär som han var och begåvad med en fantasirik kombinationsförmåga, ha fått det länge sökta tillfället att med ett dråpslag krossa det svenska historikernas och politikernas förmätna anspråk på historisk prioritetsrätt till herravälde över gutaön. Han kan nämligen bevisa, anser han, att cimbrerna, som han finner vara desamma som danskarna (danerna) och de sedermera längre fram i historien uppträdande goterna, vilka han anser vara desamma som gutarna (och götarna) härstamma från en son till Japhet, nämligen Gomer I. I slutet av sitt arbete utbrister han därför med stor stolthet och självhävdelse. »Detta, vet jag, är visst och sant. Antingen må nu (efter detta) de alldeles tiga, som pladdra om sådant (nämligen att ön fordom tillhört Sverige), eller också skola de nu (vackert) storkna liksom, såsom det heter i ordspråket, råttan som åt beck».
Gången av Petrejus bevisföring, som är ganska karaktäristisk för den tidens historieskrivning, är i huvudsak följandes.
Från romerska historien kände man, att cimbrerna norrifrån (troligen från Jutska halvön) kommo tågande och inföllo i Gallien (nuvarande Frankrike) och sedan på romerskt område, där de slutligen blevo fullständigt slagna och tillintetgjorda av Marius i slutet av 2:dra århundradet före Kr. f. Dessa cimbrer identifierar nu Petrejus efter vissa grekiska och romerska författares uppgifter med kimmerierna, ett trakiskt folkslag, som bodde på det nuvarande Krim samt på båda sidor om Dnjeprs utlopp. De utdrevos sedermera därifrån av skyterna och övergingo till Mindre Asien, där de erövrade en god del av området utmed västra kusten. Att cimbrerna ledde sitt ursprung från Japhets son Gomer, fann Petrejus bestyrkt av en uppgift i en gammal gotländsk krönika, där det enligt hans eget citat heter (i översättning) så här: »Noaks son, Japhet, fick en son, som hette Gomer. Han intog Walland (= Italien), medan Tygar, Gomers son, erövrade Frygien i Mindre Asien. Dennes son, Gomer den yngre, drog genom skyternas land (Sydryssland vid Svarta havets kust) samt därifrån, år 1850 efter världens skapelse, genom Ryssland, Litauen, Preussen, Wenden och Sachsen till Holstein, som efter folket fick namnet Cimbrien», Därmed hade Petrejus fått anknytning till de historiska cimbrerna. Såsom ett bevis för cimbrernas (= danskarnas) härkomst från Gomer anför han bl. a. det skånska namnet Gödmer, som skulle vara detsamma som Gomer (!). Så även
med några andra namn. Som synes, författaren har just inga skrupler, då det gäller att bevisa, vad han föresatt sig att bevisa.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 22 december 1932
N:r 298
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2020/10/19321222-01-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2020/10/19321222-01-01.jpg\")