(Forts.)
Hr Bergman. De enskilde bölle sig emellertid undan det vore ovedersägligt.
De vore nog med, då det gälde 17 å 20 procent, men här droge de sig tillbaka. Denna bana blefve helt och hållet en kommunalbana, och så trodde tal. att man äfven på fastlandet skulle upp fatta saken. Ångbåtsbolaget kom till stånd på frivillighetens väg, och önskligt vore, om så blefvo fallet äfven här. Banan bär sig kanske efter 10 år. Men hamnen krätde stora summor, och andra utgifter förestode, hvarför tal. trodde att efter 10 år våra kommunalutskylder komme att blifva snart sagdt fördubblade. Många skulle strömma bort från staden för de höga skatternas skull. — Bränvinsinkomsten vore osäker. Hvilka skola om 3 år, frågade tal., vara fullmäktige, då hela spritaffären ånyo skall öfverlåtas åt bolaget?
— Vinsten ökas oupphörligt hade man sagt; men att så på fastlandet vore förhållandet, berodde på de matande bibanorna. Jernvägskriser hade i utlandet åstadkommit stora skakningar och tal. hade hört store män, som yttrat, att det ej vore otroligt att äfven Sverige en gång komme att genomgå en sådan. En för jernvägarne nitisk landshöfding bekände en gång i 2:dra kammaren, att hau hade så stora jernvägsbekymmer, att det \”knakade i ryggen\”. — Fullmäktige förklarade i fjor, att de ej mäktade bära utgiften för vågbrytarens iståndsättande. — Hvad den väntade stora vinsten beträffade, borde man ihågkomma, att den komme att fördelas på hvarje station, hvarigenom Visby blott skulle få 1/8 af vinsten. — Det var för framtiden man beslutade, och framtidens rätt borde man värna.
Hr Leijer avsåg sig redan hatva besvarat den invändningen, att ännu ej de enskilde tecknat sig. En jernväg medförde dessutom större indirekta än direkta fördelar, och borde derför vara en landets fråga. — Jernvägskriser uppkomme derigenom, att en entreprenör åtoge sig arbetet, sålde aktier, samt gjorde sedan cession. Sådana kunde derför aldrig inträffa hos oss, der man ej begagnade ett dylikt sätt att anskaffa jernvägar. — Landsh. Erik Sparre hade jernvägsbekymmer, men endast för att få ännu flera. Han hade tvingat på befolkningen jernvägarne, men nu vill den ej afvara dem.
Hr Arweson upplyste, att månge enskilde ville teckna; men att meningen vore att fullmäktige skulle taga initiativet, och derför kunde en teckniogslista ej finnas förr än beslutet derom vore fattadt. Jernvägen vore en för Gotland nyttig sak.
Hr Ekman ansåg att hvilka fuollmäktige, än i framtiden komme att väljas, de nog skulle lemna sitt bifall till bibehållande af spritbolaget.
Hr Romdahl yrkade på bifall; han hade förut varit tvehogsen, men blifvit öfvertygad om företagets nytta.
Hr Leijer. Då jernvägslånet om 40 år blir betaldt, egde staden naturligtvis hälften i jernvägen. Af de behållne inkomsterna komme staden att få uppbära hälften; men den staden tillfallande trafikinkomsten komme att bero på, hur stor trafiken blefve vid Visby station.
Hr Bokström hade alltid varit vän af jernvägen, och velat att staden skulle lemna ett anständigt bidrag. Motionen visade intryck af frågans utgång inom landstinget. Drätselkammarens uttalande hade tillkommit under en \”uppskruf vad sinnesstämning”. Visby stad skulle nu våga, hvad ej landstinget vågade. Man borde ej förhasta sig vid någon frågas afgörande, ännu mindre vid en så vigtig som denna. Det allmänna hade visserligen förbindelse att understödja ett dylikt företag, men i främsta rummet borde dock de enskilde göra uppoffringar. Det allmänna bör ej taga brorslotten, åtminstone ej gå så långt, att det enskilda intresset förgväfdes. Om en halt million ansloges, så vore saken fulleligen betryggad, ty man kunde sedan lätt af en bankir, mot säkerhet i banan, få låna resten. Den enskilde borde teckna sig äfven derför, att \”han då skulle känna sig mera uppfordrad att underhålla banan med trafik. — Drätselkammarens utlåtande hade ej spår af den betänksamhet, man var van att från det hållet finna. Särskildt ville han fästa sig vid tvenne punkter, dels den, att utgifterna för banan ej skulle komma att af innevånarne uttaxeras, dels upppgiften, att jernvägsinkomsterna allestädes öfverstigit beräkningarne. Väl hade tal. sett sådant i tidningar, men sannt vore ej allt, som vore tryckt. Jernvägsaktier ha sålts för 50 öre, och äfven hade inträffat att aktieegarne fått göra tillskott förutom aktiebeloppen. — Af bränvinsmedlen åtginge 5 å 6,000 kronor till tolagskassan och magistratens aflöning.
— År 1874 gjordes en beräkning öfver Visby utgifter för de följande 11 åren.
Då befanns, att ett lån af 250 000 kr. måste upptagas, till hvars betalande 20,000 kronor beräknades från hamnen. Men hamntaxan vore ännu ej faststäld, och man kunde sålunda ej veta, hvad man derifrån hade att vänta. — Frågan vore änvu ej så utredd, att tal. deri kunde hafva någon \”hederlig öfvertygelse\”, Han kunde ej i en hast smälta alla de framlagda siffrorna. Det han sett, ingåtve honom emellertid ej obetingadt förtroende till företaget. — Drätselkammaren hade redan gjort sitt val; tal. ville hoppas, att hvarken denna eller follmäktige skulle få så stora bekymmer, som andra kommuner för jernvägsanläggningar fått vidkännas. — De enskilde hade endast gifvit sitt \”moraliska understöd”, sin \”välsignelse\”, men sådant kunde företaget vara förutan.
Hr Leijer trodde, att de aktier, som den föreg. tal. hade nämnt såldes för 50 öre, vore aktier i Gefle—Dalabanan. Dessa aktier, hvilka till en början voro så ringaktade, gåfve nu — 39 procent. — Hvad drätselkammarens utlåtande beträffade, så vore det sannt, att ingen direkt beskattning ansågs för banan under hennes första 10 år behöflig, och kammaren kunde med allt skäl sägas. hafva handlat med försigtighet, oaktadt den gjort ett dylikt medgitvande. — Nu gällande bränvinsförordning gälde äfven nästa år, och fullmäktige hade äfven då rätt att bevilja ytterligare oktroj för spritbolaget. Sålunda kunde man dock beräkna denna inkomst åtminstone för de 3 derpå följande åren. — Enskilde kunde ännu icke hafva tecknat sig; men han vore öfvertygad om, att äfven desse, sedan frågan vore afgjord, icke skulle vilja på ett mindre värdigt sätt biträda saken.
Hr Bokström upplyste, att han åsyftat Köping—Hultbanan, hvilken haft stora bekymmer att bekämpa.
Hr Ihre ansåg, ilikhet med hr Leijer, attdrätselkammaren icke med fog kunde sägas hafva handlat oförsigtigt.
Hr Ekman erinrade, för att visa att vintresset för banan vore äfven bland de enskilde stort, att köpmännen förra gången, frågan var å bana, tecknat sig för ganska betydliga belopp.
Hr Lundin ansåg tidpunkten för denna frågas afgörande vara illa vald. Årets skörd vore ofördelaktig, och nu vore fråga om en ytterligare beskattning, än den redan befinfliga. — Handlingarne i frågan hade, ledsamt nog, ej fått cirkulera. — Anslag till hamnbyggnaden hade begärts och beviljats, på grund af företedt fattigdomsbevis från kongl m:ts betallningshafvande och nu skulle man hafva råd attinlåta sig i en så stor affär. Ett lån för hamnbyggnaden på 200,000 kronor behöfde upptagas, nu skulle 20,000 kronor från bränvinsskatten borttagas; tal. trodde, att beskattningssumman skulle komma att blifva mer än fördubblad. — Ett badhus skänktes en gång till staden, men staden fick sätta till pengar derpå. I en enskilds hand bär det sig nu godt. Detta kunde möjligen tjena som en förebild. Kanske måste staden om 10 år öfverlåta sin jernväg till ett enskildt bolag. — Beskattningen skulle komma att blifva alltför dryg, hvarför tal. yrkade på alslag.
Hr Arweson genmälde, att badhuset indirekt inbragt betydligt åt staden.
Hr Björkander. Denna fattiga och skuldbelastade stad skulle sålunda åtagasig ett så stort arbete. Oaktadt drätselkammarens beräkningar, skulle dock många svårigheter i framtiden uppstå. Men då Visby stad otvifvelaktigt skulle få stor fördel af eu bana, så vore tal., oaktadt ingen vinstutdelning kunde på många år påräknas, ändock hågad för att anslå ett lämpligt belopp. Han vågade dock ej nu på stående fot föreslå någon summa. Ett anslag på en half million vore dock alldeles för stort, hvarför han tillstyrkte atslag.
Ötfverläggningen förklarades nu slutad, hvarefter med 19 röster mot 8 de vigtiga beslut fattades, som i nr 86 af vår tidning omnämndes.
Gotlands Allehanda.
Lördagen den 13 November 1875.
N:r 90.
