Månad: oktober 2020

— behöflig för det gotländska jordbruket?
Ofta, och icke utan skäl, få vi jordbrukare höra den förebråelsen att Gotlands jordbruk står långt efter fastlandets. Vårt lands utmärkta jordmån, rätt skött och bearbetad, i förening med en väl ordnad ladugårdsskötsel, borde likväl kunna bringa jordbruket i denna provins till samma höga ståndpunkt, som det intager i Sverges bördigaste och bäst odlade landskap.
Vi konna väl anföra deremot, att betydliga odlingar på sednare tider företagits, och att sidesproduktionen på Gotland är ojemförligt större nu, än för tjugo till trettio år tillbaka, äfvensom att de redskap, hvarmed jorden bearbetas, nu äro bättre än de voro förr, och att i allmänhet jordarbeten nu skötas med större insigt än fordom; men under det vi till vårt försvar änföra allt detta, måste vi på samma gång dock vidgå, att jorden nu för tiden betydligt mera anstränges och mattas än förr, och derigenom beröfvas vextkraft för kommande tider. — Insändaren har hatt flerfaldiga tillfällen att jemföra bouppteckningar, hållna nu, med dem som hållits för sextio till sjuttio år sedan vid samma egendom och inom samma slägt, och har deraf erfarit, att på den tiden föddes på samma jordrymd ett större antal s. k. storkreatur än nu. Visserligen föddes då dessa kreatur merän lofligt klent, men — om vi undantaga hästar — födas de väl bättre nu? Det är helt naturligt att ett större antal kreatur uppföddes på en tid, då en mängd ärgar och hagar ännu icke blitvit upptagna till åkrar. Insändaren vill för ingen del klandra jordens tilltagande odling, men hvad han vill, och med skäl tror sig kunna klandra är, att den odlade jorden icke bringas uti tillbörlig kultur och att den altför uteslutande användes för odling af spannmål hvaraf kreaturen ej få någon del. Odlingen af foderväxter är inom Gotlands södra härad högst obetydlig, så att kreaturens antal icke hvarken kunnat ökas eller bättre utfordras, ehuru åkerns areal i så betydlig mån vidgats. Då spillning skall utportioveras på en åkerareal, som är kanske dubbelt större än förr, men tillgången derpå icke är större, utan kanske mindre emot fordom, så är tydligt och klart att jordens vextkraft eller alstringsförmåga småningom skall minskas. Gotlands jord är i allmänhet utmärkt bördig, och är ett stort kapital i dess egares händer, men det kan, det måste, och det skall slutligen gå med detta kapital, som med hvilket annat som missvårdas, det skall omsider gå ur sina egare3 bänder. Der icke allenast afkastningen, eller räntan på ett kapital åtgår, utan der det äfven årligen täres på kapitalet, der kan man med nära nog matematisk visshet förutsäga en förestående ruin. Jorden är landtmannens kapital, och om det nu hushållas så med denna jord, att dess vextkralt förminskas, så är ja detta att tära på kapitalet, och följden skall nog en gång visa sig, om icke förr, så i barns och barnabarns tid. Här på Gotland anses det i allmänhet lyckligt om en åkerteg kan någorlunda hjelpligt gödas hvart 6:te år, men det finnes åkerfält, som icke gödas på femton, ja tjugo år, och likväl afpressar man dem skördar år ifrån år. Den största delen af Gotlands allmoge tager sin hufvudsakliga, ja man kan gerna säga sin enda inkomst af den säd åkern frambringar, och derföre pressar man som sagdt nästan uteslutande sädesskördar af sina åkertegar. Ladugården, som på andra orter anses för åkerns moder, ligger bär i linda, och af den har hon den ingen inkomst, ja den anses mera som ett nödvändigt ondt, åtminstone är detta fallet med koladugården.
Skall Gotlands jord icke utarmas och försvagas, utan en gång gifva hvad den bör och kan gifva, så måste den bringas i verklig kultur, och detta kan endast ske genom en ändamålsenlig ladugårdsskötsel; men en uppdrifven ladugårdsskötsel betingas endast genom afsättning utaf ladugårdens produkter, och ladugårdsprodukter kunna icke med fördel, eller rättare taladt, icke utan förlust afyttras här på Gotland, såvida icke lättade kommunikationer betinga anläggandet af mejerier, och möjliggöra försändandet at mjölk och grädda till dessa mejerier, älven från mera aflägsna orter. På en jernväg skulle äfven gödboskap från provinsens aflägsnaste byggder med fördel kunna transporteras till afsättnigs-, eller utskeppningsorten. Tidsbesparing ivgår också som en icke oväsentlig fördel ibland de många, som lättade kommunikationer medföra, ty det gamla ordspråket, \”tid är pengar\”, gäller vida mera för landtmannen, än för någon annan, helst i vår tid, då arbetskostnaden är så dryg. Huru vigtigt det är att bespare så väl arbetsfolkets som dragarnas krafter, för hemarbeten tyckes ännu icke vara klart för alla Gotlands jordbrukare.
Skuldsättning är i allmänhet farlig, isynnerhet om den icke göres för produktiva ändamål, men den skuldsättning, som landet kan komma att ikläda sig för en jernvägsanläggning är välbetänkt, och en sådan skuldsätning blefvo utan tvifvel det bästa medlet för landtmannen, att bära och afbörda sig redan förot åsamkad skuld, emedan jordbruket genom en jernvägsanläggning innan kort skulle få en nu knappast anad lyftning.
Allt som är nytt stöter likväl här såsom öfverallt annorstädes på starkt motstånd hos den gamla befolkningen, synnerligen om det nya är förknippadt med några utgifter; men har ett godt förslag omsider blifvit antaget och satt i verket, och fördelarna at det nya åtnjutna, då rosar man detsamma, vill för ingen del vara beröfvad de fördelar det medlörer, och — märkvärdigast af allt — då börer man huru alla ha förutsett att det skulle lyckas, ingen enda har i sjelfva verket motarbetat det goda förslaget, om det än är en känd sak att dess genomförande nästan blifvit framtvingadt. Så torde det väl också förhålla sig med jernvägsförslaget. Alla inse nyttan af cn jernvägsanlägg ning, ingen har egentligen någonting deremot, långt derifrån, men — — —
Och om en jernväg kommer till stånd, om kostnaden derför bäres utan någon nämnvärd ansträngning, om resultatet af jernvägsanläggningen visar sig öfverträffa de djertvaste förhoppningar — ja, då får man utan tvifvel höra, att hvar och en förutsett också detta.
Det beslut som Gotlands nu församlade landsting kommer att fatta i jernvägsfrågan skall för den gotländske landtmannen blifva betydelsefullt och ödesdigert. För vårt lands utveckling och framtid är denna fråga i mera än ett afseende en lifstråga, och om de med frågans tillfredställande lösning förknippade utgifter till en början före falla stora och afskräckande, så äro vi likväl öfvertygade, att det tänkande flertalet af Gotlands bebyggare skall anse den börda, hvarmed en jernvägsanläggning kommer att betunga oss, lätt och ringa, då tillbörligt afseende fästes så väl på de direkta, som indirekta fördelar, densamma kommer att medföra, icke allenast för landet i sin helhet, utan också för den enskilde. -— Måtte derföre allt småsinne, allt partiintresse, och all gammal fördom aflägsnas från de pågående öfverläggningarna i denna vigtiga fråga, måtte icke något missförstådt enskildt intresse, utan det allmännas sanna väl ensamt vara bestämmande vid frågans afgörande, och måtte landstinget framför allt besjälas af en god och kraftfull vilja.
\”Lokomotivet, som allting drifver
Är kraftig vilja med ungdomsmerg
Som äger makt att försätta berg;
Hon svårigheterna aldrig sållar,
Hon stenhus kastar så lätt, som bollar,
Och i demantkedjor för med sig,
Hvartenda hinder på hennes stig.\”
Landtman från Gotlands Södra härad.

Gotlands Allehanda.
Tisdagen den 28 September 1875.
N:r 77.