Dag: 5 november 2020

att hos stadsfullmäktige väcka motioner, var en fråga som vid fullm. senaste sammanträde gaf anledning till en stunds meningsutbyte, slutande med votering, hvarigenom ett flertal af fullmäktige uttalade sig emot en sådan befogenhet hos drätselkammaren. — Erinrom oss sammanhanget. D. K. hade hos fullm. väckt förslag om påbjudande af hundskatt. Då frågan första gången förekom, förklarade ordföranden sin mening vara, att drätselk. icke vore berättigad väcka en sådan motion, men då han i öfrigt gillade förslaget, upptog han detsamma såsom sitt eget. Öfverläggningen kom derför att på samma gång röra sig om två saker, dels huruvida motionen, i händelse den betraktades såsom ordförandens, nu kunde upptagas till behandling, då den ej varit författningsenligt för utredning remitterad, dels huruvida icke drätselkammaren i sjelfva verket borde anses ega motionsrätt.
Hr Hederstedt ansåg ytterligare remiss obehöflig. — Hr Bokström uttalade sig för önskvärdheten att få frågan om drätselkammarens motionsrätt utredd genom bestämdt uttalande från fullmäktige. Ville veta de skäl, som mot en sådan rätt kunde framställas. Ansåg för öfrigt att ordförandens motion ej borde nu afgöras, enär den ej varit vederbörligen behandlad. — Hr Ihre höll före att vissa frågor kunde finnas, uti hvilka drätselkammaren ej egde omedelbarligen väcka förslag. Men detta vore en fråga af ekonomisk natur, derför förslaget berättigadt att till behandling upptagas. — Hr Ljungholm erinrade om skyldigheten för fullmäktige att, då kammaren inkommit med ett förslag, också uttala sig öfver det samma. Ordförandens motion borde för öfrigt nu kunna upptagas, då man redan hade drätselkammarens åsigt uttryckt. — Likaså hr Leijer, som ansåg likgiltigt huruvida den utredning, hvarom författningarna tala, kommer före eller efter förslagets väckande. Författningen vill blott att en utredning af frågorna icke skall försommas. Ansåg med afseende på förevarande fråga, icke att drätselkammaren kunde hafva någon annan åsigt derför att någon annan än kammaren sjelf bar väckt motionen. Derför remiss obehöflig. — Hr Bokström uttryckte sin uppfattning af föreskriften om remisser och utredningar vara den att icke samma person eller personer, som gifvit upphof till ett förslag, skulle få utreda detsamma. Strängt taget borde derför ordförandens motion, om den gifver anledning till remiss, icke remitteras till drätselkammaren, en åsigt som af hr Leijer ansågs genom sina konseqvenser orimlig, enär den skulle leda derhän, att fullmäktige i hvarje särskildt fall blefve förhindrade att hänvisa ett förslag till de personer eller den myndighet, som till” dess utredning vore mest kompetent. Ansåg för öhigt obehöfligt att nu yttra sig om drätselkammarens motionsrätt. — Ordföranden fasthöll vid den åsigt, han vid förra sammanträdet uttalat och ansåg, om vi rätt fattade det något sväfvande i uttrycket, att då här gälde påbjödandet af en skatt; förslaget icke kunde hänföras till så beskaffade frågor, som redan hemföllo under drätselkammarens förvaltning, och att kammaren derför saknay befogenhet hos fullmäktige omedelbarligen väcka det i fråga varande förslaget. — Hr Molander: vore kommunalförfattningen af grundlags natar, skulle man möjligen kunna vara tveksam om rättigheten för drätselkammaren att hos fullmäktigs väcka motioner. Men nu vore icke så förhållandet och författningen kunde, efter bans förmenande, icke lägga hinder i vägen för en sådan rätt. Eller af hvad rimligt skäl skulle man förneka drätselkammaren att t. ex. påpeka den eller den inkomstkällan. — Hr Leijer ville att man genast skulle skrida till behandling af ordförandens motion. Tvisten om kammarens motionsrätt vore en tvist om påfvens skägg. Fullmäktige borde ej inlåta sig på någon lagtolkning, då sådant ej behöfs, när man nu hade en i vederbörlig ordning väckt motion att hålla sig till, så mycket mer som ordföranden uttalat sin mening. — Hr Bokström: här ingen lagtolkning endast sträfvan att på bästa sätt tillämpa de lagar, som finnas. Den vördnad man vore skyldig ordföränden förnärmades nog icke genom att man med honom vore af olika mening i en en fråga, som man ansåg vigtigt få utredd. — Hr Leijer sade sig vara oförmögen läsa författningen så, som att drätselkammaren skulle komma att få en sådan rätt, som den här omtvistade.
Öfverläggningen var nu slut och proposition framstäldes på den frågan: \”anse fullmäktige drätselkammaren berättigad väcka denna motion.\” Votering anstäldes och utföll sålunda:

Nej:
Cramér,
Ljungholm,
Kahl,
Sandström,
Westberg,
Hederstedt,
Löfgren,
Leijer,
Arweson,
Stenberg,

Ja:
Ekman,
Hellgren,
Kahlquist,
Ihre,
Bokström,
Molander,
Stenström,
Romdahl,

Med 10 röster mot 8 afgåfvo således fullm. ett nekande svar på ofvan stående fråga.
Måhända ha vi uti vår redogörelse för denna sak varit väl omständlige, men frågan saknar icke. sin betydelse. Så som propositionen nu formulerades, fick man, efter att hafva väntat ett generelt beslut, ett alldeles specielt, och frågan om drätselkammarens motionsrätt är genom det fattade beslutet långt ifrån principielt afgjord. Vi tillhöra, såsom vi vid ett föregående tillfälle påpekat, dem som anse att sådan rätt tillkommer kammaren, och vi kunna icke uti den förda öfverläggningen finna tillräckligt talande bevis för en motsatt åsigt. Det enda formella skäl, man kunnat vänta sig, men som vi icka någon gång hörde framställas, synes oss ligga deruti, att fullm., genom författningens föreskrift om att väckta förslag skola före besluts fattande utredas, skulle, om motionsrätt tillerkännes drätselk., författningsenl. tvingas till ett så oformligt beslut, som att hänvisa ett af drätselkam. sjelf väckt och utredt förslag åter till kammaren för ytterligare utredning eller ock, om man ansåge kammaren jäfvig i egen sak, behöfva för en frågas utredning, som t. ex. närmast rörde selkammaren, tillsätta en särskild komité. Men detta formella skäl syntes oss hr Leijer på ett talande sätt vederlägga, då han erinrade om att författningens föreskrift om förefallande frågors utredning naturligen syftar på att hindra fattandet af förhastade beslut i outredda frågor, men icke kan lägga minsta hinder i vägen för afgörandet af en fråga, som redan varit underkastad den utredande myndighetens behandling, eller med andra ord, att om vederbörlig utredning kommer samtidigt med eller efter ott väckt förslag betyder sak samma, blott den icke försummas.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 Juni 1876
N:r 49