Dag: 3 januari 2021

Publicerat

Professor Carl Milles,

\"\"

som i Amerika vunnit stor berömmelse, fotograferad i sin Chicagoateljé med ett av sina arbeten, som väckt stor uppmärksamhet i det stora landet i väster.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Idrott och Sport.

Det skulle vara Intressant
att veta, vem som i morgon skall vinna »cupfinalen» på Gutavallen — gamle mästarne Visby I. F. eller stella nova Visby AIK.
Det torde bli en fight, i förhållande till vilken finalen på Wembley och mötet Elfsborg—AIK verka rena rama barnkalas.
AIK har som bekant gjort en lysande serie utan förlust, medan VIF haft en downperiod, som varslat om att dess fotbollsstjärna är i dalande efter många års intensiv glans. På de yttersta av dessa dagar synes emellertid en liten omsvångning ha skett i konjunkturerna, i det att AIK icke verkat helt övertygande, då däremot VIF glimtvis överraskat med
gamla manér. Oddsen stå därför just nu icke till AIK:s favör utan väga tvärtom ganska jämt. Skulle matchen stått på Tipstjänsts program hade icke ens de hemmalagssakkunniga varit tvärsäkra på tipset, all den stund båda dessutom ha hemmaplan.
för vår del tro vi, att AIK vinner genom sin bättre antallskedja som, om
den är i slag, icke ger VIF någon chans.
Lagen ställa upp med följande till övervägande delen välbekanta garnityr:

AIK. Hammar, Jocke, Håkan, Levis, Greven, Noja, Päffet, Hasse P., Abbe Claesson, Plåtarn, Bror Nilsson.
VIF. Vicke, Molok, Franzén, Jupither, Malmkvist, Tjommen, Kina, Pontus Engström, Malung, Acke Lindström, V-Pelle.
Så se alltså finalisternas uppställning ut VIF envisas med att ha Jupither på ct och Tjommen på vh. Kan det »gå vägen» är allt väl. Franzén på vy kan vara farlig ibland, men tar Levis honom under sina vingars skugga och Greven håller ett öga på oberäknelige Vicke och dennes samgående med centern så klara de övriga resten.
I fjol vann VIF knappt med 3—2.
I år kan det bli tvärtom. Domherre blir Rotstein, Slite.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Kaffekrogarna på fiskeläget.

Av Knut Ekman
Under 1800-talet, då det var ett sådant rörligt liv på strandbacken, fanns det också kaffehus där, eller som fiskarna benämde dem \”kaffekrogar\”. Vid Gnisvärd fanns det tre ställen, där det såldes kaffe. Det var naturligtvis inte att likna dem vid nutidens kaféer, ty de voro mycket enkla. Det fanns inte mer än ett rum, och litet var det, i dessa stugor. Men i det rummet serverades inte blott kaffe, det var bagarstuga, ty de bakade bullarna själva, och där var kök, dagligstuga, matrum och sovrum, och i en av dessa kaffestugor var även handelsbod. Jag undrar inte på om en nutidsmänniska inte kan förstå detta. Men människorna, särskilt de fattiga, hade inte så stora pretentioner den tiden. Och kaffet var billigt. En kopp kaffe med en stor vetebulle kostade 6 öre. Men strömmingen var även billig, ibland fick de inte mer än sex öre valen. Om höstkvällarna samlades i dessa stugor en massa käringar som väntade på sina män, som voro på sjön. Men dessa, käringarna, köpte inte kaffe, de skulle bara sitta och värma sig.
En kväll då några käringar sutto inne i en av kaffestugorna, kom fiskare W. in. W. var sjuklig och han måste sluta med fisket och hade nu en hälftenfiskare, som for med sina garn. W. hade en liten långraggig hund, som hette Kassong. Kassong var så välfödd så han kunde inte skälla, det blev endast ett hest pip. Vid spisen låg husets katt Milla. Då W. öppnade dörren – naturligtvis utan att knacka, ty sådant var inte brukligt – kom Kassong före in, vilket är hundars vana. Men så fort Milla fick se hunden, reste hon på sig, och med blixtrande ögon sköt hon rygg, för att ögonblicket därpå kasta blicken upp i skorstenen, tydligen funderande på att ta den vägen för sin reträtt. Vid spisen satt också Wallboms Maje, ett äldre fruntimmer med ben i näsan.
Då hon fick se kattens funderingar att ge sig upp genom skorstenen, fräste hon till, lika arg som katten:
\”Va, ska kattu äut för hunden ? Åhäut.\”
Varefter hon slog hunden i huvudet med vantarna, som hon höll i handen. Detta handlingssätt var strängt taget onödigt, ty Kassong var lika rädd om inte räddare än katten. W., som annars var en fridens man, kunde dock inte smälta detta brutala handlingssätt mot sin älskling, utan förehöll Maje det i bäl valda ordalag. Men mot Maje, som i förbigående sagt kallades Wallboms \”avhugg\”, var inte gott att stå sig i ordkastning.
En annan kväll, då W. kom \”till strand\”, tänkte han även gå in i samma stuga, men då han kom till dörren mötte han en annan man, med vilken han började prata. Den kvällen var det ännu ingen främmande i stugan. Kaffemor var den kvällen trött och ville gå till vila, varför hon, då hon hörde rösten av W. utanför och förstod att han ämnade sig in, gick ut och låste ytterdörren. Då W. hörde att dörren låstes, utbrast han med oförställd häpnad i rösten:
Va, stängar di fastuduri ?\” En annan gång kom en bonde – bönderna fiskade allmänt den tiden – vid midnattstid bort till samma kaffestuga, bankade på fönstret och ropade:
\”Kan ja fa lan sin janstaur (= järnspett) da ?\”
Det var en gista i hans gistrum, som brustit av, vilken han skulle sätta ner på nytt. Att folket i stugan låg i sin bästa sömn, fäste han inget avseende vid.
Kaffet dracks av fiskarna, under sommaren, mest på eftermiddagen förr än de gåvo sig ut på sjön och tidigt på morgonen sedan de kommit i land. Det fanns båtlag, som drack kaffe varje eftermiddag, innan de foro på sjön, det gick i tur och ordning med bjudningen.
Varje kaffestuga hade sina stamkunder, vilka troget höllo sig var och en på sin \”kaffekrog\”. Det hände också, att då fiskargubbarna fått hem från stan något kvarter eller halvstop brännvin, att de på kaffekrogen drucko kaffehalvor, vilket inte den tiden var något särskilt förbud på från myndigheternas sida.
Wallbom och han kamrater hade nu tre nätter å rad – det var i slutet av augusti – haft \”slunge\”, storfångst, flera hundra valar strömming, varför Wallbom ansåg sig ha råd att bjuda sina garnuppbärare på kaffe varje morgon. Nu, den tredje och sista morgonen då han åter med sin fyra uppbärare var inne på den kaffekrog, som jag här ovan har skildrat, där han var stamkund, hade han med sig ett halvstop brännvin. Wallbom var annars ingen supare, man såg aldrig honom berörd av starka drycker, men eftersom han nu tre nätter å rad fått så välsignat med strömming, så fordrade humaniteten att han skulle bluda sina uppbärare på en kaffehalva, annars kunde han bli ansedd som snål, och det ville då Wallbom för allt i världen inte. Nu bänkade sig de fyra uppbärarne kring bordet, men Wallbom satte sig i – sängen. Det var tidigt på morgonen, klockan var inte mer än fyra, så kaffemor hade ännu inte hunnit bädda upp sängen. Men att Wallbom med sina av fiskmåk översmorda kläder – det formligen rann av dem av fiskrom och fjäll – satte sig i sängen, det tyckte kaffemor inte om, ty hon hade tidigare sett bättre dagar. Hon sade därför till honom:
\”Wallbom kan ju sätta sig på en stol!\”
\”Naij för all dail, jag sitar bra här ja\”, svarade Wallbom.
Under vintern körde de ner på fiskläget från Sanda mejeri separerad mjölk och kärnmjölk, vilket såldes för två öre litern. Det gick åt som dagg för sol, ty det var mycket folk på strandbacken, då djupfisket försiggick. En del fiskare, såsom t. ex. Josef, kunde i ett enda andedrag, utan att ta kärlet från munnen, dricka ut 3 liter.
En av kaffemororna tog sig för att beka bullar med separerad mjölk, vilket dock inte utföll till kundernas belåtenhet, ty bullarna blevo, trots att hon lade en stor klimp talg i degen, sega, färglösa och osmakliga, ja, inte precis osmakliga, ty de smakade starkt av talg. Men hon själv berömde dem och sade, att det var \”välsignat goda bullar\”, och tänk vilka billiga ingredienser i den degen. Men trots detta påstående vågade inte de två andra mororna använda denna billiga mjölk till bakning, ty de voro mera rädda om sin kundkrets.
Då vintern var gången och djupfisket med sin livliga folkrörelse var slut, låg stranden öde, inte en människa syntes nu om dagarna på strandbacken.
Då kom en dag ännu en gång mjölkskjutsen ner med den goda, på vintern så efterlängtade mjölken. Men inte en människa, som ville ha mjölk, syntes till.
Då måste mjölkköraren gå in i stugorna och bjuda ut mjölken, men alla tackade nu nej. Nu hade nämligen bondkorna kalvat, så nu var det inte så svårt att få god oskummad mjölk.
På sin rond i stugorna fick mjölkköraren se Lars Eklund på väg till strandbrunnen efter vatten. Eklund hade under vintern köpt mycket av den billiga mjölken. Nu ropade mjölkköraren på honom, om han inte skulle ha mjölk. Eklund vände sig om, betraktade mjölkköraren en minut, så sade han:
Mjölk ? Naij, vatten då har vi gusskelov i strandbrunnen dä.
Varefter han vände och gick.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Till skillnad mot den turkiska kvinnan

\"\"

håller den egyptiska alltjämt troget fast vid sin slöja, när hon visar sig offentligt. På vår bild ses den egyptiska premiärministerns maka tillsammans med en väninna begiva sig till parlamentsbyggnaden.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Med Fiskskjuts på 1890-talet.

I dessa distriktafiskförsäljarnes dagar kan det kanske vara intresant, att se hur det gick till, då ännu inte bilar och distriktsfiskförsäljare funnos till.
Alltså, vi göra oss nu redo och ta en tur med en fiskskjuts av den gamla typen från 1890-talet, med Dahlgren på Malmunde! Malmunde är ej någon särskild gård, endast en plats så kallad inneslutande några gårdar strax söder om själva fiskeläget Gnisvärd. Dahlgren var ej endast >>fiskförsäljare>>, han var även bonde, gåsuppköpare samt sysslade med fiskrökeri, rökte strömming till böckling. Strömmingen köpte han upp vid Gnisvärd, rökte och packade den i lådor, som han sedan sålde till Stockholm, Norrköping och Kalmar. Han var även som sagt gåsuppköpare. Gåssen köpte han på södra Gotland, sedan gödde han på dem så de blevo feta och fina, för att slutligen slaktas till >>Mårten Gås>> och gå samma väg som böcklingen, nämligen över havet till Stockholm.
Som vi se så hade han, som ordstävet säger, >>många järn i elden>>.
Ja, Dahlgren hade nu varit nere vid Gnisvärd och >>tagit upp>>, ett lass torsk, en kall och bister februaridag. Det var ännu då torskfisket gav något på den kusten. Och fullt lass hade han även fått, för fångsten hade varit god, och den ena båten efter den andra lagt till i hamn med full last.
Som sagt! Dahlgren hade nu fått lass, d. v. s. en 90 pund eller 765 kilo. Nu körde han först till sitt hem, det gjorde han utmed kusten, för det var fruset, med snö på den fina sanden, nere på själva strandremsan, och is var det över Sågån, så det gick bra. Annars kunde det var risk att köra där som ån rinner ut i havet, vilket han nog också prövat på. Han körde nämligen ner där en gång, med ett strömmingslass i den lösa sanden, så att vagnen sjönk, så bara själva karmen syntes. Han måste lämna skjutsen och gå hem efter flera hästar och spänna för, för att få upp det.
Men denna gång gick det utmärkt bra. Nu gällde det, att komma bittida i säng, ty det var att köra den påföljande natten strax efter tolvslaget, många mil ibland, och lasset var ju ej så litet precis. Ja nu hade det blivit några timmars sömn, drängen hade varit ute och fodrat hästarna, mor Dahlgren sysslade med kaffepannan och Dahlgren själv hade varit ute och tittat ett slag upp mot himmelen där stjärnorna blänkte så klart i den frostkalla natten.
Nu dracks det varma kaffet och här gällde det för Janne, drängen, att hinna med, för Dahlgren var en ovanlig person, att kunna dricka det skållheta kaffet. Nu var det emellertid klart för avfärd, hästarna förspända, Dahlgren och drängen påpälsade, ty det var kallt att sitta och åka i en 20 graders kyla. Det hände sig, att vantarna stodo själva, när de blevo uppställda på en pall vid spiseln, för att tina upp. Alltså, färden gick nu söderut, det gick ej så synnerligen fort trots hela paret dragare, frosten röt under kälkmedarna och ångan stod som en sky ur näsborrarna på hästarna. I trakten av Hemse börjades så kommersen på allvar. Det var nu att turas om att springa i stuga och ur stuga och bjuda ut den goda fisken. Så fortsattes det, från det ena stället till det andra; ja stundom ända ut till Ronehamn. I dag gick det rätt så bra för vår >>fiskförsäljare>>, den ena knippan torsk efter den andra såldes. Det var omkring 1 pund eller 8½ kilo i varje knippe. På ett ställe var det en gubbe och en gumma, som skulle delas om en knippa. Nåja, Dahlgren sålde sin fisk och fick betalt, men hur det nu var så blevo parterna, som köpt fisken, inte sams om uppdelningen, utan de började en stilla träta, som ökade i styrka. Då tog drängen för gott och satte fart på hästarna, men komna en bit så skulle de se sig tillbaka, då slogos gubben och gumman som bäst, så att den ena torsken >>flög hit och den andra dit>>, så nog blevo de delade alltid, Och nu gick färden vidare!
Snart började emellertid Dahlgren och hans dräng bli varma i kläderna av allt spring, så nu måste de stora respälsarna av, de slängdes ovanpå skjutsen. Drängen hade just gått in på ett ställe, att bjuda ut av varan. Väl inkommen där blev han bjuden på det goda >>Sudergutölet>>, som han lät sig väl smaka. När han så kom ut på vägen igen, syntes varken Dahlgren eller skjuts. Han hade nämligen då drängen gick att bjuda ut av fisken, gått bakom skjutsen ett tag, hållande ytterst i tömmarna. Som det nu började blåsa lite, så kastades ena pälsen fram på en av hästarna, och de föllo i sken. Ja, där stod nu Janne och undrade vart husbonden tagit vägen, men det gick ju inte att stå och fundera, utan han fortsatte vägen fram. Rätt vad det var fick han se ett tygstycke ligga där, så fortsatte han en bit och fann ytterligare tygremsor, nu började han öka upp farten, förstående att en olycka hänt. Som han nu sprang, så fick han se i en krök av vägen, Dahlgren och skjuts stående där, som om ingenting hänt. Men då han kom närmare såg han, att Dahlgren halva hemmavävda vadmalströja var borta. Han hade bara halva tröjan på sig, den andra halvan låg i trasor längs vägen. Han hade nämligen släpat med i tömmarna, och det blev för mycket för det annars starka tyget.
Som tur var, så hade en person just kommit vägen fram och tagit fast hästarna, så nu kunde färden fortsätta, som om ingenting hänt. Dock, snart börjar det att skymma, men då är också torsken nästan slutsåld; bara ett par knippen kvar. I dag hade Dahlgren också fått betalt för sin fisk, utan prut från kundernas sida. Priset hade stått till 1 krona pundet, omkring tolv och ett halvt öre kilo.
Ja, nå far vi väl sökä att fa ligge någenstäns, säger Dahlgren. Det är ju också några mil till hemmet, och natten är före, så är det ju också skönt att få vila ett tag efter allt spring.
Lämpligt härbärge anträffas snart, och sedan hästarna blivit avselade och fått sitt foder samt Dahlgren och drängen fått tillbästa, faller natten på.
Nästa morgon är Dahlgren bittida i farten igen, vid fyratiden redan. Då just som han kommer ut, får han se >>mor Maje>> komma körande. Hon är från Dahlgrens hemtrakt samt kör även och säljer fisk.
Då hon får se Dahlgren tror hon förstås, att han ännu har mycket kvar att sälja och sätter upp farten betydligt, för att komma före och först få sålt. Men Dahlgren skrattar så gott och mumlar för sig själv: >>Jo skyndi nå Maje!>>
Sedan nu vår >>fiskförsäljare>> betalt för sig, vilket sker med torsk, ställes färden åter mot hemmet. Komna en bit på väg, får de se ett lag rallare gå före sig och som de tyckte på ostadiga ben. Nu manas hästarna på i skarpt trav, för det kan hända, att de få infallet att åka med ty åtföljande omfamningar och klappar, vilka inte brukade vara så milda precis. Och mycket riktigt, komma mitt i hopen söka de att hoppa på, men av farten lyckas det ej, jo en har fått tag i selen på ena hästen och släpar med, men snart snurrar han till ett slag och hamnar i diket. Sedan går det utan vidare äventyr till hemmet. Där bli de mottagna av mor Dahlgren, med sitt vanliga:
Jivi ted kummar i allt, å ja har int maten färdi ännå!
Men snart är den lagad och äten. Drängen får ta ut det andra paret hästar, som stått hemma, för att bege sig till skogen efter ved, efter som det ännu är en stund av dagen kvar. Dahlgren själv styr sedan färden åter till Gnisvärd, för att se om det blivit någon fångst för fiskarna i dag. För att i så fall >>taga upp>> ett nytt lass torsk till dagen därpå. Som sedan skall köras till andra socknar än föregående dags och försäljas där.
Ja, så kunde det gå till, för en av den tidens fiskförsäljare.
Kicke.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Förlovade

Gunnar Sohansson
och
Karin Pettersson
Stenkumla. Hejdeby.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Till alla dem,

som hedrat min bortgångne make och vår fader Fredrik Martéll vid hans bår, frambäres härmed vårt varma tack.
LOVISA MARTÉLL.
BARNEN.

\"\"

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Ubåten Hajen

inkom i morse hit på ett par dagars besök, närmast från farvattnen kring Sandhamn. Hajen, som är en av våra mindre ubåtar, står under befäl av kapten B. Boldt-Christmas och har en besättning på 29 man. Härifrån avgår fartyget måndag morgon ut på övningar, varefter den på fredag skall vara Stockholm.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129

Publicerat

Tågtidtabell

gällande från och med 15 Juni-20 Augusti 1936.

\"\"

Tidtabeller finnas att avhämta å järnvägsstationerna.
Ändrad turlista för busslinjerna Visbyhamn-Ljugarn och Katthammarsvik-Roma-Visby samt Lärbro-Kappelshamn-Visby tillämpas under tiden 20 juni-20 aug. 1936.
GOTLANDS JÄRNVÄG.

Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129