Dag: 7 januari 2021

Barnens sångarting och körförbundets jubileumskonsert.

Gårdagen blev en strålande sångsrdag, en vacker inledning tll den gotländska sångfest, varmed Gotlands körförbund firat sin 10-åriga tillvaro. Sommardagens fägring skänkte sin glans åt de 750 gotländska barnens sångarting och en strålande välkomsthälsning åt sångargästerna från Västergötland.
Dagen inleddes i går med en festlig tavla vid hamnen, där icke mindre än fem båtar efterhand löpte in, fullastade med människor. N. T. O:s musikkår mötte upp vid Skeppsbron för att i toner hälsa de anländande heimdaliterna välkomna till Gotland. I människoskaran vid hamnen märktes också talrika sångarmössor, vilkas bärare gått ut att möta Sjuhäradsbygdens körförbund, som skulle anlända med ångf. Visby från Kalmar och som väntades in vid halv 8-tiden på morgonen. Båten lät emellertid vänta på sig och först kl. 10 löpte den in i hamnen. Den hade nämligen fördröjts av tjocka i Kalmarsund.
När »Visby» äntligen kom hade de anländande sångarne fattat posto på fördäck och när båten kommit till kajen, stämde medlemmarna i Visby körsällskap upp »Gotlandssången», varefter läroverksadjunkten Hj. Rydqvist tog till orda för att i ett anförande hälsa de anlända resenärerna. Han framhöll bl. a., att här gällde icke ordet, att »öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två». Tvärtom hoppades han, att när ett sådant möte nu kommit till stånd, det skulle leda till de mest angenäma och varaktiga förbindelser. Viilkotnathälsningen underströks med sångarhyllningen och därefter besvarades talet av fors bläs tara H. Munthe, som å västgötarnas vägnar tackade för det hjärtliga mottagandet och instämde i förhoppningarna om angenäma dagar. Från sångerskaran på fördäcket hurrade man så för Gotland och därefter sjöngs »Västgötasången», vilken också följdes av sångarhyllningen.
Därefter skedde debarkeringen och västgötarna inkvarterades på läroverket, där salar ställts till förfogande som logement.

Sångarbarnen samlas.
Under tiden hade sångarbarnen intagit staden. De hade kommit dels med morgontågen från norr och från söder och dels med en mängd bussar från olika väderstreck. Repetitionerna måste försiggå i två omgångar. De barn, som hade anlänt till staden före kl. 9, samlades då i domkyrkan, där repetition företogs under ledning av dir. Siedberg. De barn, som kommo med tåget från söder, samlades vid 10-tiden i flickskolan, där repetitionen laddes av folkskollärare Alex Stengård. Förhållandena medgåvo sålunda icke att samtliga barn kunde beredas tillfälle till gemensam repetition, innan konserten ägde rum.
I domkyrkan predikade domprosten G. Lizell vid söndagsförmiddagens nögmässa, som var besökt av mycket folk. Vid densamma medverkade också domkyrkokören.
Efter högmässan dirigerades de många sångarbarnen ut till artilleri-Kåren, där Visby husmodersförening åtagit sig att bespisa de hungriga munnarna med m\’ölk och bullar. Det behöver icke sägas, att barnen voro tacksamma för denna uppmuntran, ty ue hade varit tidigt uppe på morgonen, fingo vara i ständig rörelse under hela dagen och solen gassade varmt över deras huvuden. Vederkvickelsen från husmodersföreningens mjölkflaskor m. m. var därför välkommen.
Vid 2-tiden samlade man sig på stra folkskolans gård. Där vimlade det av blågula flaggor och de 40 skolorna med deras 750 barn ordnades efterhand i bokstavsordning i en lång kolonn. På slaget 2,30 satte sig infanterikårens musikkår, som kostnadsfritt ställts till förfogande genom militärbefälhavarens välvilliga förmedling, i rörelse och med denna samt den nya fana, som inköpts till sångartinget, i spetsen tågade kolonnen via Skansporten, S:t Hansgatan och Stora torget till domkyrkan.

Sångartingets konsert.
I domkyrkan hade man nästan väntat sig mera folk, när sångarbarnen tågade in. Men efterhand intågade också de många åskådare, som först velat bevittna sångartåget ute i gatorna och domkyrkan fylldes i ganska hög grad.
När publiken hunnit samlas och den nya fanan placerats framför fronten, framträdde domprosten Lizell och höll ett kort tal för den nya sångarfanan, riktat till den unga sångarskaran i koret. Han erinrade om emblemen på den gula sidenduken: lyran, som erinrar om den glada sångens makt, och murgrönsrankan, som är en påminnelse om den gotländska hembygden. Han erinrade vidare, att fanan i dag utvecklats i domkyrkan, i den centrala helgedomen, och han uttalade förhoppningen, att när den nu höjts framför den unga sångarskaran, den måtte komma att vaja över den ena generationen av gotlandsbarn efter den andra, en erinran om sambandet från släktled till släktled i gutarnas bygd, och under sig samla en oöverskådlig skara av gotländska sångarbarn.
Efter detta invigningstal, sänktes fanan och dn enkla invigningsakten var verkställd.
Därefter var det dirigenten, direktör Siedberg, som intog sin plats för att låta den unga maskören visa vad den kunde. Som redan närts hade inte ens hela kören fått någon gemensam samövning under dirigentens ledning före ,det offentliga framträdandet. Det var därför en glad överraskning att höra, hur väl den höll tillsamman både i tempo och nyansering, när Ragnar Althéns »Land du välsignade» kom som första nummer på programmet. Åhörarne voro tydligen också från första stund gripna av de ljusa barnstämmornas klang, ty program och näsdukar voro genast i luften. Nog hände det någon gång, att det märktes någon liten slitning i den stora sångarskaran, men det var ingenting som fördunklade helhetsintrycket av späda barnrösters mäktiga mångfald, som samlades under valven och Donade ut i kyrkan. Det var en lång rad av sångnummer, som kören hade på programmet. Den första avdelningen omfattade i fortsättningen gotländska saker, nämligen »Gotland min längtan», av Maja Klintberg, de tre folkvisorna »Djupt i havet», som sjöngs endast av gossarna, vilka j förbigående anmärkt befunno sig i en ohjälplig minoritet, »Malena» och »Uti vår hage» samt Kolmodins sommarpsalm »Den blomstertid nu kommer».
Därefter följde högtidstalet, vilket hölls av kyrkoherde Henric Carlson i Sanda, som riktade sig till den unga skaran i koret. Han påminde även han om sångens samband med naturen, hembygden och helgedomen samt framhöll hur lyckligt det är, när den unge redan i barnaåren kan knyta fasta och lyckosamma vänskapsband. Få vänner kunna som sången gripa de ungas sinnen och främja deras livslycka. Sången är en god kamrat och en trogen vän. Tal. erinrade om, hur sången kan följa med under arbetsdagarna. Han berättade, om huru fordom psalm och sång ljödo under arbetet i skog och mark, när spinnrocken togs fram under den mörka vinterns tid eller när skjutsbonden satt på sin fora under stadsresan. Den gotländska folkvisan »Allt under himlens fäste» har upptecknats efter en gammal tjänarinna i Sanda prästgård, som för snart ett hundra år sedan sjöng den under sitt arbete, varefter den upptecknades av en av sönerna i huset. Sången för glädjen in i arbetet. Sången är också en motvikt mot det söndrande och det sjuka i folkens liv. Men det finns också sång, som tjänar låga syften och till den böra vi icke låna vårt öra eller vår tunga. Till sist erinrade talaren om sångens samband med de himmelska tingen, och han slutade med att läsa en slikt om sången.
Den sista sångavdelningen omfattade »Den ungas sång» av Alice Tegner och därefter två trestämmiga kanons »Morgonsolen redan strålar» och »I skogen fågeln ropar» och till sist »Gotlandssången». Även dessa sånger fingo ett gott utförande, vittnande om ett grundligt och ihärdigt förarbete av lärarne ute i de olika skolorna och ett välorganiserat arbete från ledningens sida.
Därpå framträdde landshövding Rodhe och framförde till de unga sångarna ett varmt och hjärtligt tack för den glädje, som de berett: sina åhörare. Han uppmanade de unga som fått sångens gåva, att väl använda den, ty sången lättar bekymren och den hjälper oss att ge uttryck för vår glädje.
Därpå sjöngo barnen såväl som publiken gemensamt »Du gamla du fria», som tonade mäktigt under valven, och därmed var den upplyftande sångstunden slut.

Uppvaktning för biskopen.
Efter konserten i kyrkan ställde barnen upp och tågade bort till biskopsgården, där de i toner ägnade biskop Rundgren sin hyllning. Biskopen åhörde sången från sin balkong. medan barnskaran med sina fanor stod samlad nedanför. Först framförde emellertid kyrkoherde Carlson i ett kort anförande barnens hälsning för stiftschefen, vilken med några ord besvarade densamma, därvid med hänsyftning till dagens sångarting uttryckande sin glädje över, att ungdomen, sången och helgedoman på detta sätt funnit varandra. Barnen sjöngo därefter »Den blomstertid nu kommer», »Uti vår hage» samt »Land du välsignade» och biskopen uttryckt ännu en gång sitt tack, varvid han bl. a. yttrade, att »sången är som en medicin för själen, när pilgrimen står vid slutet av sin färd». Under barnens besök i prästgården risgde det också tillsamman till aftonsång, vilket bidrog att ge stunden en sällspord stämning.
Så var barnens sångartingsdag slut och de fingo tänka på återfärden var och en åt sitt håll.

Kyrkoåret i musik.
Det dröjde inte länge förrän nästa nummer på festprogrammet följde. Det var Gotlands körförbunds jubileumskonsert, som hölls i domkyrkan i går afton. Dagen hade varit alldeles för vacker och lockande till utfärder, för att det skulle kunna samlas en fulltalig publik på gårdagens konsert, åtminstone här i Visby. Det kanske inverkade att barnen redan haft en konsert, att gårdagens konsert i dag kommer att upprepas i radion kl. 5,5-5,55 och att körförbundet i kväll tillsammans mod Sjuhäradsbygdons körförbund håller ännu en konsert, då med mera profant program.
Konserten i går var emellertid en värdig jubileumskonsert, vad de sångliga prestationerna beträffar. Körförbundet har, som häromdagen påpekades, en mycket omfattande repertoar och det har därför icke varit någon svårighet att sammansätta ett program sådant som gårdagens. Varje större dag i kyrkoåret var representerat genom en komposition, från adventssöndagen till domsöndagen. Kompositionerna voro hämtade från olika tider. Där fanns en förreformatorisk julmelodi, där fanns liammerschmidt, Pfannschmidt, Bach, Eccard m. fl. Men där voro också representerade de nya svenska kompo-, sitörer som Mora, Fryklöf och Wikander.
För att särskilt nämda den sist. nämde, så gav körförbundet nu de båda motetter, som detsamma inövade och utförde vid rikssångfesten i Stockholm i fjol, båda krävande saker, men redan då utförda på ett sätt, som lände gotlänningarna till all heder. Detsamma var fallet nu. Kören befann sig i en ypperlig form och den verkade också synnerligen väl avvägd, vad det gäller de olika stämmornas inbördes förhållande. Det är tydligt, att det intensiva arbetet med körerna burit frukt och att körförbundet nått högt, när det gäller kvalifikationer och konstnärliga resultat. Körförbundet är verkligen att gratulera, men framgången är välförtjänt, ty utan ett uppoffrande arbete från ledare och medlemmar hade aldrig denna ställning kunnat uppnås, så spridda som de små grupperna äro runt om i stad och på landsbygd. Dir. Siedberg, vars ihärdighet är omvittnad från alla håll, kan givetvis i första rummet taga åt sig äran, men även förbundsledningen i övrigt, vilken icke tvekat att ställa mycket stora krav på förbundsmedlemmarna.
Visby domkyrkokör hade en separatavdelning i konsertprogrammet , däribland en trestämmig damkör. Även denna mindre kör lyckades utmärkt med sina saker.
Vid gårdagens konsert hölls ett kort högtidstal av Sveriges körförbunds ordförande, domprosten G. Lizell, vilken därvid först framförde en varm lyckönskan till det jubilerande gotlandsförbundet om fortsatt lycka och framgång, på samma gång han vitsordade den hängivenhet för sången som här kommit till synes inom Gotlands körförbund bland ledare och medlemmar. Han betonade också, att sången är ett led i hembygdssträvandena, vilka måste ha särskild resonans på gutarnas sagoomspunna ö.
Han behandlade därefter ämnet »Kyrkoåret i musik», varvid han tecknade kyrkoårets olika faser och dess stämningar. Sången och tonerna ha gett liv åt sambandet mellan kyrkoårets växlingar och naturens växlingar. Vi ha i vår kyrka i allt högre grad vunnit ett samband mellan förkunnelse, naturen och sången. Den sistnämda har blivit en ny makt i Sveriges kyrka.

Det fortsatta programmet.
De båda körförbunden ha ägnat måndagen åt repetitioner, men kl. 5,5 i eftermiddag få vi höra Gotlands körförbund i radio. Detta får emellertig icke hindra en talrik uppslutning till den värdefulla konsert, som i afton kl. 7,30 ges i domkyrkan av de båda förbunden. Programmet inledes då med Stenhammar »Sverige» och Nordqviste »Sångarvakt», utförda av samtliga körer. Därefter sjunger västgötaförbundet ett par nummer, därefter gotlänningarna fyra nummer och slutligen ges Oskar Lindbergs kantat »Det ljusa landet>. Den dirigeras av västgötarnas och Sveriges körförbunds förste dirigent, musikdirektör V. E. Lundqvist. Som solister tjänstgöra Gurli Svedman och Set ISvanholm, och orkesterbeledsagningen utföres av Visby konsertförening. Ett annat inslag, som kommer att väcka uppmärksamhet, är klockspelet från Gagnels kyrka, som gett grundtonen för hela kantaten och som nu lånats ner från konsertföreningen i Stockholm, för att icke tala om, att direktör Verner Ekström från Borås, västgötakörens andre dirigent, kommer att medverka på harpa, ett instrument, som vi icke få höra så ofta. Det kommer att bli ett sällsport tillfälle för visbypubliken och denna lär väl icke heller komma att försumma detsamma, så fint midsommarväder det än må vara.
På midsommardagen medverka som förut nämts de båda körerna vid hembygdsfesten å Losta slott.

Två sakkunniga ha ordet.
Nere i Burmeisterska trädgården sitta i dag två av sångarfestens gäster och njuta av den ljuvliga sommarstämningen. Det är stadsarkitekten P. Österlund i Sundsvall, en körsångens pionjär och veteran, nu medlem. av Sveriges körförbunds styrelse, samt professor Oskar Lindberg, organist och körledare i Engelbrektskyrkan i Stockholm samt skapare av den kantat »Det ljusa landet», som i kväll bildar huvudnumret på konserten.
Jag har i många år längtat efter att få komma till Visby — jag skulle se ruinerna och sådant men att jag skulle få höra en sådan sång här, det hade jag aldrig väntat, förklarade hr österlund. När jag gick från konserten i går kväll, var jag verkligen glad att ha fått vara med.
Och så lämnar han blygsamt ordet till professorn, som får fortsätta med utlåtandena om gårdagens iakttagelser.
— Det var både givande och glädjande, säger professor Lindberg. När man hörde barnen i går, förstår man att ni här på Gotland ha tillgång till ovanliga röstresurser. Det har ni liksom språket tydligen gemensamt med Dalarne. Och körförbundet har också nått ett utomordentligt gott resultat. Det är orimligt, att direktör Siedberg har kunnat hinna nå det på den korta tid, som han haft hand om kören, så företrädaren måste också ha utfört mycket. Det var fasthet och homogenitet i kören. Man blir verkligen överraskad. Jag har ju själv erfarenhet i från kören i Stockholm och har alltså god möjlighet till jämförelse. Men man förstår, att det måste ha varit ett oerhört arbete. Programmet var ju också mycket krävande.
Båda våra interlokutörer voro ense om, att körens prestationer voro storartade.
Och så ger professor Lindberg uttryck för den tanken, att det är oriktigt, att arbetet på sångens område icke skall åtnjuta några offentliga anslag. Ledarna få icke blott lägga ned ett osjälviskt arbete, de få också taga ekonomiska risker. Studiecirklarna ha anslag, orkesterföreningarna ha anslag, men sångkörerna har man glömt bort. Och sången är ändå den mest demokratiska av dessa rörelser, den för ju tillsammans folk av de mest skilda samhällslager.
Den kantat, som i kväll skall uppföras, tillkom efter en pristävling utlyst av Sveriges körförbund, Och pristagare blev professor Lindberg. Även texten är prisbelönad, författad av den finske skriftställaren Joel Rundt. Den framfördes första gången vid rikssångfesten 1935 och dirigerades då som
i kväll av direktör Lundavist från Borås. Tonsättaren berättar också, att om någon av de fem satserna mer än de andra står hans hjärta nära, så är det den tredje »I templet», en söndagsstämning, där minnet av klockspelet i hemsocknen Gagnefs kyrka anger grundtonen. Dess toner är E och Fiss och helgmålsringningen hemma i Gagnef den glömmer man aldrig …

Gotlands Allehanda
Måndagen 22 Juni 1936
Nr 142