Dag: 17 januari 2021

Personligt, gripande och fullödigt herdabrev av biskop Ysander.

Biskop Torsten Ysander har i dag lagt fram sitt herdabrev inför offentligheten, samtidigt som han tagit säte i Visby domkapitel. Det är en volym på nära 299 sidor och ett herdabrev, som förtjänar att nå ut till varje tjäll i stiftet, sannerligen icke endast till herdetjällen. Ty det innehåller en praktisk teologi och en fängslande framställning, som gör herdabrevet till en medryckande läsning. På samma gång ligger det en fullödighet och värdighet över språket, som ger arbetet ett rent litterärt värde. Författaren har valt att skriva sitt herdabrev som en personlig hälsning i fem brev \”till min ämbetsbroder i Visby stift\”.
\”Att skriva ett brev, som adresseras till många, passar mig inte. Och äro till på köpet de flesta av de många okända för mig, förlamas handen om pennan. Men får jag sitta här så, som jag hoppas att framdeles ofta få göra, med min ensamme Broder i förtroendets kammare, Din kammare eller min, då går det läW att språka om både det tunga och det ljusa, både om det förgångna i fädernas tid, om nuets möda och om alptoppen, som skimrar längst fram i vår evighetsförhoppning. Förlåt mig därför, att jag bryter en kanske förnämlig sed och i stället för att tala till Fäder och Bröder, som vore de en samlad skara framför mig, skriver förtrolig lågmäldhet till den \”enkelte\”, som ägde jag redan rätten att kalls Dig min Broder och vän.\”
Till ingångsspråk har biskopen valt den hebreiska inskrift, som står att läsa över ingången till biskopsgården: \”Herren mitt ban å r\” och efter en kort betraktelse över detta ord citerar biskopen en norsk psalm.

Vackra minnesord över biskop Rundgren.
Det första brevet har fått rubriken \”Minnet och uppgiften och där ägnas först biskopens företrädare i stiftet en varmhjärtad minneserinran.
\”Min tanke går till den man, som närmast före mig fört biskopsstaven i Visby, kunnandets och hjärtelagets geniale Viktor Rundgren. Endast helt flyktigt lärde jag personligen känna honom. Sällsamt nog — eftersom han så många år var göteborgare — var han den bland de svenska biskoparna, som jag haft minst personlig beröring med. Mina intryck av biskop Viktor Rundgren fick jag som åhörare under hans predikstol och genom hans författarskap. Men även i denna beröring med honom fick man ett starkt intryck av hans andes rika spel och av hans sällsamt rika utrustning. Både cre n som skall teckna hans personliga karakteristik och den som gör sig möda att samla spillsäd från hans homiletiska loge får en utomordentligt intressant uppgift, men ett ingalunda lätt värv. 1)
För något år sedan stod jag en sommarkväll på gårdsplanen till Visby biskopsgård tillsammans med en skara studenter, som bringade den gamle, reaan av lidandet märkte, biskopen sin vördnad. Hans svarstal till dem tycktes mig, så långt jag tror mig ha förstått honom, vara för hela hans personlighet karakteristiskt.. Humorn spelade, ironi och älskvärdhet stänkte som fontänens droppar. Den blida ironien stänkte lika hjärtligt över honom själv som över de unga vita mössorna. Mitt i allt det glittrande bisarra av vändningar och bilder kom det som breda stråkdrag av ett djupt vemod och en nästan sorgsen längtan, hem till trygg mark och hem till evigt land. Ännu två ting lyste fram och funno u4tryck i hans ord till de unga. Det ena var hans mannaårs kärlek till och patos för fädernas arv i uppbyggelse och sång. Det andra var hans vördnnd för sanningssökandet, evad det kostar smärta eller skänker lycka.
Att biskop Rundgren var en andlig folktalare i raden av vår kyrkas allra främste kan icke bestridas. En av hemligheterna i denna talekonst och predikogåva var hans förmåga att tala enkelt och rakt på sak och att icke spilla tid på. det periferiska. Ibland törs han tala så enkelt och enfaldigt, som endast den om sin begåvning suveränt medvetne vågar. Tonen blir trohjärtad som från ett gammaldags psalmodikon. Men stundom stiger förkunnandet och dess tankar i patos och djup och bredd, med fullare ton och ackord. Stråken går djärv på geniets violoncell.
Någon gång har tanken föresvävat mig, att Viktor Rundgren måhända var en melankoliens ensling, som höll sitt svårmod i styr med tvenne tömmar, den humor, som ville ge åt allt dess rätta proportioner, och den eskatologi, som sökte glädje och trygghet i den värld, där de icke mera kunde störas.
Som psykolog och ,andlig förkunnare har biskop Viktor Rundgren efterlåtit ett arv i Sveriges kyrka, som måste synnerligt förplikta och kännas särskilt kärt och dyrbart i den bygd och det stift, där hans definitiva kyrkoplats blev honom tilldelad. Till detta arv räknar jag framom annat trenne ting. Han kunde som få ge liv och lockande glädje åt kyrkokristendomen. Gemenskapen i fädernas kyrka var den enda naturliga livsform han medräknade för det kristna liv han ville väcka och vårda. Men såtillvida tog han även sikte på och hade förståelse för den enskildes kristna vardagsväg, att han innerligt gärna skildrade korset och kallet. Vid talet om detta senare var han en trogen son — och erkände sitt lärjungaskap — till Henric Schartau. Som en underton till allt och såsom det, vilket gav förkunnandet dess frimodighet och resning, måste nämnas hans oavlåtliga evighetsperspektiv. Han skyggade aldrig för att vända trons kikare framåt och i tal och bild göra sig och vännerna förtrogna med den värld, som skulle komma och skulle komma snart.
I alla dessa trenne stycken står jag med djup vördnad inför minnet och arvet och hämtar själv uppmuntran och uppbyggelse av det.\”

Blivande landshövdingen och bisko-
pen på Gotland lekte tillsammans.
En liten detalj av personligt intresse förtjänar också att återgivas. Biskopen skriver :
\”Min egen andliga hemort för barndoms- och ungdomstid var i vissa avseenden annorlunda än min föfeträdares, så visst som västkustens högkyrklighet är ett stramare klimat än den blekingska pietismen, Mina tidigaste gudstjänstminnen äro från den nordhalländska Tölö kyrka. Min far var då prebendevicepastor hos dåvarande Göteborgsbiskopen, den vördade stiftschef, som ett kvartsekel senare i Göteborgs domkyrka vigde mig till prästämbetet, E. H. Rodhe. Näst yngst i en stor syskonskara bevarar jag leende minnen från mitt första hem, det täcka pastorsbostället, Lilla Björkeris. På ömse sidor om landsvägen härjade ungdomar, i biskopsgården med dess stora trädgård — eller är det bara för mitt minne som den var så vilsamt stor? — och nere hos pastorns. Den senares barnskara var jämt så mycket yngre än biskopsbarnen, att den av dessa kunde nyttjas till allt och lockas till allt. En av dem, som var självskriven ledare för de Ysandrars härjartåg, är nu hövding för Gotland och herre på Visby residens.\”

Biskopen berättar därefter sina
ungdomsminnen och ungdomsintryck
av västsvenskt kyrkoliv
och säger, att om hel skall deklarera sin andliga kyrkoskrivningsort, skulle han närmast få acceptera etiketten östsvensk bohuslänning.
De flesta minnena och de starkaste ungdomsintrycken bevarar jag från Torsby i södra Bohuslän, där min far i 28 år var kyrkoherde. Denna församling torde ha varit en av de kyrkligaste och kyrksammaste på västkusten. De intryck man där undfick av församlinsliv och prästgårdsatmosfär äro outplånliga. Jag aktar dem som ett heligt arv.
Den gamla prästgården med sin låga undervåning och sina smårutade fönster låg inlummad i kringbyggd gårdsplan under berget, så nära kyrkan, att man kunde höra bjälklagen gnissla, när klockan i tornet började svänga och \”ringdes upp\” till helgsmål. Vilken förunderlig stämning sänkte sig icke — som änglavingars sabbatsfrid —, när det ringdes in helg i sommarstilla lördagskäll. Allt arbete stillade av. De många människorna, gamla och yngre i den stora gården, voro snart försvunna, Var och en hade sökt sig till sin kammare för att lyda kyrkklockans maning och vid sin Bibel bedja för den söndag som höll intåg. När sedan den stora familjen med barn och gäster och tjänstefolk åter möttes vid aftonvard och gemensam husandakt, var det något av stillhet från den andra sidan som präglade dem, där de kommo från andaktens kammare.

Far och son.
Man talade eljest icke mycket med varandra i andliga ting, icke ens föräldrar och barn. I det stycket rådde en förnäm igenknäppthet, med undantag av den ofta givna förmaningen: du brukar väl din Bibel — och du gör det väl mer än morgon och kväll. Det är egentligen förunderligt hur så mycken frisk och ljus ungdomsglädje kunde blomma i ett hem, där evighetsallvaret alltid skuggade horisonten. Men de trivdes innerligt väl tillsammans, de gamles tal och tanker om uppfyllelsen i tiden av profeternas gisselord och uppenbarelsernas bok och de ungas hunger att hinna ut i livet till tjänst och kamp. Mer än en gång anförtrodes jag av min åldrade fader — nästan som ett testamente — Hesekiels andra och tredje kapitel med dess bistra maning och omutliga, nästan kasuistiska kallelsekompass.
Den unges ostyriga optimism, som alls icke ville räkna sig till de sista på Sions murar utan hellre bet samman tänderna om ordet: \”för Gud är det alltid morgon\”, kände likväl en hemvarm trygghet hos den gamle med dennes förankring av varje glädje och förhoppning bortom grav och jordegräns. Kanske den käre gamle icke heller alltid med olust såg att sonen drömde djärvare och med en ynglings fåkuninghet. Band av kärlek och innerlig gemenskap knöto mig — nästan starkare för varje år — till min fader. Ännu, när jag var präst i ett annat hörn av vårt land, höllo vi fast vid överenskommelsen att varje dag läsa samma kapitel i Bibeln för att även på detta sätt veta oss stå tillsammans.
En gång, när jag i min uppländska kyrka predikat över samma Kyndelsmässodagens underbara evangelium, vilket den sista januari utgjorde texten vid min vigningsgudstjänst i Uppsala dom, skrev jag till far och berättade, att jag predikat om honom. Så hade hans bild stått för mig, då jag läste om den gamle Simson i templet. Omgående fick jag ett korthugget evar: \”Det ser ut, som om jag i söndags höll en bättre predikan än du, ty jag predikade om \”en gammal kristen\”.
Orden äro karakteristiska för honom, ty grundtonen i hane liv och prästgärning var en föredömlig ödmjukhet. När han i ålderns höst en gång satt och lågmält berättade glimtar ur sitt långa skiftesrika liv, stannade han ofta och liksom eftersinnande i sitt berättande och viskande för sig själv: \”Mig är barmhärtighet vederfaren.\” Icke utan rörelse ser jag för mig bilden av min fader, där han sitter — de sista åren nästan lam — i sin stol vid dagligrummets fönsterbord. Framför honom i lagom räckhåll ligger Bibeln, glasögonen och silverdosan. Mellan vildvinsrankorna utom fönsterrutan ser han det viktigaste av vad han önskar se. Han är mer hemmastadd redan på den andra sidan än här i den värld, där sol går ned. Han ser en flik av landsvägen utanför trädgårdsmuren. Varje vandrare och körsven som skymta förbi äro barn av hans älskade församling. De äro honom förtrogna med hem och mödor, sorger och glädjeämnen, ofta också med sitt hjärteliv. \”Den där vägbiten jag ser är min bönbok, min förböns-bok\”, hörde jag honom säga. \”Och ser du, när jag icke har någon på vägen att bedja för, så ser jag på den andra sidan muren min kyrka. Där har jag hållit de många predikningarna som jag skall svara för. Och du må veta att tanken på detta ger nya böneämnen. Och när jag blir trött av allt, så ser jag nu också korsen över gravarna därborta — och längtar.\”

Isoleringens problem geografiskt och andligt.
I fortsättningen berättar biskopen drag ur sin prästerliga gärning, erinrar om sin korta tid som domprost i Göteborg och vidare om kallelsen till Visby.
\”En och annan beskäftig vän har beklagat mig, att jag framdeles skall komma att bo så östan för väst och sunnan för nord, när det gäller den moderna kulturens nyaste välsignelser. Var gång jag hör ett sådant beklagande, tänker jag med tacksamhet på tvenne ting. Jag tänker på mitt barndomshems karga isolering. Det låg endast tre mil från den stora staden. Men man måste stiga upp mitt i natten för att efter äventyrlig färd i den gamla kaleschen och åtskilliga timmars tålamod ombord på den lilla ångbåten, som försökte forcera vinterisen, någon gång vid lagom frukosttid äntligen inträffa i stadscivilisationens brännpunkt. En sådan resa var ett av årets evenemang. Och likväl kan jag icke upptäcka, att i något avseende eller på någon enda punkt livet har blivit värdigare eller rikare genom att denna isolering nu är bruten. I dag reser man nämligen på en timme med bil eller buss samma väg, och turerna äro dagligen många. Det tyckes mig tvärtom, som om något ovidkommande och förflackande fått möjlighet att tvinga sig på. människorna, som icke längre äga avstånd mellan sig. I barndomens värld voro kanske människorna, utsocknes och stadsbor, längre bort. Men evigheten var närmare. Och de kära man hade ansvar för voro också på något sätt närmare.
Det andra jag tänker på är ett ord av en av mina kära vänner, kristen. hetens längst i norr bosatte biskop, vilken icke äger järnväg och knappast någon bilväg inom hela sitt stift. När någon sporde honom, hur det kändes att bo så långt från centrum, svarade han blixtsnabbt : \”Var har Ni centrum? Vi ovan polcirkeln mena oss bo närmare centrum än de flesta. Ty centrum finns, där människor leva under Guds ögon och enligt naturens lagar. Men ofta beklaga vi dem som bo på asfalt och villkas hela livsåskådning blivit makadamiserad.\” Detta tycks mig vara manligt stolta ord, som likväl icke behöva vara överord.\”
Men det finns en annan isolering säger biskopen och skildrar där det passiva motstånd, som kanske ibland möter prästen i hans församling, Det finns endast en väg ut ur denna isolering, väckelsens ande. Och den behöver först nå prästens hjärta.

Kyrkans nu.
Det andra brevet betitlas \”kyrkans nu\”. Det är icke den svenska kyrkan, det i första hand gäller, varken dennas risker eller möjligheter. Men vart äro vi på väg? Vilket är den krisrnes delansvar i den vånda som världen just nu genomgår ? \”Den yttersta grunden till världens nöd, och de verkliga åskmolnen vid horisonten, hänger samman med, att den viktigaste revolutionen ännu icke ägt rum i världen — icke hos något folk och icke i någon kyrka —Guds Andes revolution.\” \”Egoismen och självupptagenheten är den enda ekumenik, som riktigt har slagit igenom.\” Den kristne har här ingenting att berömma sig av. Förändringen måste börja hos de kristna själva. — Beträffande svenska kyrkans ställning i folklivet konstateras, att \”kristendomen blivit avpo- litiserad\”\’ vilket medfört 3n avspän- ning. Samtidigt har sekulariseringen gått snabbt. Dock röjer kulturen och bildningen en inre respekt för religionen. \”Det är mer kyrkans politik, kyrkans domar och jag själv som kyrkans tjänare som bereda dem en hjärtlig olust.\”

Prästens kall och den teologiska situationen.
De två följande kapitlen avhandla prästkallet och den teologiska situationen. Med öppenhjärtiga exempel framlägger författaren sin syn på. de olika grenarna av prästens gärning och dröjer icke minst vid pastorns nödiga vård av sin egen själ. I en kyrka i Dalarna står en predikstol, som en gång förfärdigades och förgylldes i en stugas dagligrum. \”Men man hade glömt att beräkna hur mor skulle få ut den. När den var färdig måste stugan rivas för att predikstolen skulle komma i härligt skick till sin kyrka.\” Är det symboliskt, frågar biskopen. \”Vår förkunnelse kan bli så myndig och dråplig och härlig, att den rakt inte finner plats i eller passar vardagens arbetsrum. När min predikstol andligen icke är för stor för fäbodstugan, då är den icke för liten för templet.\” — Sin teologiska ståndpunkt samlar författaren under rubriken \”objektivt och subjektivt\”. I det brev som fått denna överskrift framlägges författarens syn på de omistliga objektiva, samti- digt som han går till rätta med ritualism och andra utvärtes objektiveringsförsök. Även oxfordrörelsen skymtar mångenstädes i framställningen, ehuru den icke nämnes vid namn. Oavlåtligt betonas nödvändigheten av personlig äkthet och hänsynslös helhjärtenhet.

På den yttersta stenen i kyrkans dörr.
I det näst sista brevet, kallat \”Böckerna och Böckernas Bok\” deklarerar författaren sin ställning till prästerliga fortbildning, teologiska studier och till Bibeln.
\”Medhjälpare och hjälpmedel\” kallar författaren det avslutande brevet. Här får han anledning att teckna en bild av det prästhem, som kan tjäna församlingslivet som staden på berget. I detta kapitel behandlas också pastorns arbete med kantor och lärarekår, diakonissans gärning och betydelse och ungdomsarbetets former. \”Mitt första intryck av Gotlands kyrkoliv var ett ungdomsmöte en solig sommardag i Vamlingbo. Mitt \’tåg kom sent. Jag fick en sittplats på den yttersta stenen i trappan utanför den öppna kyrkodörren. Mitt hjärta sjöng av glädje över denna plats — över att ingen annan fanns.\”
Den yttersta trappstenen i Vamlingbo kyrka har biskop Ysander nu fått byta mot platsen som stiftets chef. Men man förstår att det är en levande känsla, som kommer honom att önska sig \”lyckan att ofta få lyssna och sjunga tillsammans med endräktig gotländsk ungdom, samlad som daggen på ljusets bud\”.

1) Jag gläder mig åt förhoppningen, att en för uppgiften särskilt skickad man, komminister Th. Freeman, vill åtaga sig att genomgå biskop Rundgrens efterlämnade manuskript och på lämpligt sätt bringa delar av dm till offentligheten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 februari 1937
N:r 33