Dag: 18 januari 2021

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 7.

När jag sagt adjö till Mamsell Lang och Majen sprang jag ner till \”Stranden\”, där jag mötte min Far vid den lilla porten, som leder in till Studentallén. Han kom då från sin sedvanliga morgonpromenad på \”Bron\”, och sedan vandrade vi en stund tillsammans på Stranden. Ja det var en liten \”brunnskur\” år 1880.
Föga kunde jag då ana, att jag i en framtid skulle komma in i Mamsell Langs släkt och att hon för mig skulle bliva någon sorts An-Tant eller An-Moster.
Jag har hittills blott talat om Mamdell Lang som den kunniga och organisatoriska husmodern. Jag vill nu nämna några ord om hennes karaktär, om hela hennes själsliga läggning samt hennes utseende. Hon var i många avseenden en storartad kvinna och en äkta typ för den gamla stammen. Rakryggad i både inre och yttre bemärkelse gick hon sin väg lugnt och stilla fram och med klokhet och ansvarskänsla fyllande sina plikter. I sin stora enkelhet var det på samma gång något förnämligt och i högsta grad värdigt över henne, som inbjöd till respekt och vördnad. Hon hade en gammal god släkts ädla och rättrådiga tänkesätt, och hon hade i stort som smått och i hela sitt uppträdande en medfödd takt och förfining. Därföre var hon också allmänt ärad och aktad.
Till det yttre var hon lång och ståtlig och vacker in i sin sena ålderdom. Hon hade regelbundna drag, skär och vit hy – som \”mjölk och bär\”, sade min sagesman – vitt hår och strålande blå ögon, lika faderns.
Mamsell Lang levde under hela sitt liv mycket för sig själv. Hon hade varken tid eller råd till något stort umgänge med människor. Hon fick, ju längre tiden led, ej heller så många att umgås med. På faderns sida var ju släkten ursprungligen stor, men dess medlemmar dogo den ena efter den andra, flera i tidig ålder. Själv var hon enda barnet och på moderns sida funnos ej många anhöriga.
En av de få levande släktingarna, som Mamsell Lang på sin ålderdom hade kvar, och som vid sina besök i staden hälsade på henne så ofta han hade tillfälle därtill, var min Svärfader, Kyrkoherde Carl Lange i Alva. Hans far var syssling – eller, som det på gotländska heter, A-kusin med Mamsell Lang, vilkens riktiga namn var, som vi böra erinra oss, Lange. Dessa båda hade många gemensamma intressen och mycket både nytt och gammalt att språka om. Min Svärfar var en på många olika områden sällsynt kunskapsrik och erfaren man. Med sitt ovanligt skarpa och klara huvud hade han satt sig in i en massa ämnen och förhållanden, vilka voro nyttiga särskilt för en präst på landet att känna till och behärska. \”Prästfar\” i församlingen skall ju stå till tjänst med råd och dåd på alla håll och kanter. Bland annat hade han noga reda på, vad som hörde till ett väl skött jordbruk, och därtill var han mycket intresserad av sin ladugård. Prästerna hade ju jordagods på den tiden och skötte det merendels själva.
Han gjorde sig nu vänligt underrättad om, huru det artade sig för hans \”kära Kusin\” med avseende på hennes kor, deras mjölkproduktion etc. samt de gängse priserna på ladugårdsprodukter i staden. Sedan övergick man till att tala om gemensamma släktingar och vänner, och det kunde hända, att de båda \”Kusinerna\” förirrade sig så långt tillbaka i tiden, att de drogo fram episoder och händelser från själva Carl-Hindricks och Borgmästare Abrahams dagar.
Mamsell Lang ville dessutom ha noga reda på, huru det stod till med allt och alla i den kära prästgården i Alva. Hon frågade så vänligt efter Johanna och de många barnen. Själv hade hon intet minne av hemmet därute, emedan hon fick lämna det vid så späd ålder, men hennes avdöda Moder, änkepastorskan, hade ofta med innerlig kärlek och en aldrig upphörande saknad talat med sin dotter om den gamla prästgården och beskrivit den för henne.
Mamsell Lang var alltid mån om att undfägna de vänner, som kommo på besök till henne. Så var även fallet nu. Om en stund visade sig Majen med en inbjudande bricka med kaffe och gott bröd, bland vilket husets berömda smörbakelser ej saknades. Jag har hört berättas, att de voro utsökta: \”skiviga och så höga, att de bjöde sig ned åt ena sidan\”. Efter en angenäm samvaro steg Kyrkoherden upp och tog avsked. Han måste skynda sig att komma i väg, medan det ännu var dager, ty han skulle köra den 6 mil långa vägen hem till Alva.
Men tiden rullar framåt i sitt lopp, och det ena året lägges till det andra. Mamsell Lang blev 90 år och hon var fortfarande kry och frisk och orkade utföra det mesta av sina vanliga sysslor. Det enda som var i avtagande hos henne var hennes synförmåga, hon hade, vad man kallar klena ögon. Men det hade hon haft i många år. Hon trodde själv, att det berodde på, att hon i sin ungdom ofta suttit framför den öppna spiseln och vid dess flammande eld och ojämna belysning sytt på det finaste broderi.
Då och då tog hon sig emellertid nu en vilostund. Hon satte sig rak som ett ljus mitt i den långa pinnsoffan under faderns porträtt och knäppte sina flitiga, arbetsvana händer. Någon har berättat för mig, att hon såg den gamla sittande så. Det var en vacker och imponerande syn. Mycket hade hon varit med om och upplevat under de många levnadsåren, och säkert var det skiftande bilder, som drogo förbi hennes inre öga då hon sålunda njöt en stilla stund av vila och begrundande. Mamsell Lang blev 91 år, och då först började det visa sig tecken till, att maskineriet var utslitet och ej längre ville fungera. Hon angreps ej av någon direkt sjukdom, krafterna blott domnade bort, och till slut slocknade hennes levnads ljus helt lugnt och fridfullt. Det var en vacker och stilla Augustiafton 1891. Sörjande stodo den trogna Majen och en släkting till Mamsell Lang – fröken Törner – vid hennes bår. Stor var förlusten och bitter kändes sorgen för dessa två. Aldrig skulle livet i det gamla huset vid S:t Larsgränd bliva detsamma, sedan den älskade och vördade husmodern gått ifrån dem. Det hade varit gott att arbeta under henne, och troget hade man delat såväl livets fröjder som sorger.
Mamsell Langs dödsannons stod införd i Gotlands Allehanda av den 26 Augusti 1891 och lyder som följer:

Tillkännagives
att
Demoiselle
Catharina Carolina Lange
stilla och fridfult avled i Wisby
Söndagen den 23 Augusti
91 år, 1 månad, 9 dagar
sörjd och saknad
av släktingar, en åldrig tjenarinna och många vänner.
Ps. 360 v. 4-6.
Kunder man välja en vackrare och mera lämpad psalm för den gamla jordevandrerskan, än den här angivna:
\”Nu mätt av år och tacksamt rörd
Jag ser min tid förlida:
Mitt hufvud hvitnande till skörd
Bebådar andetiden etc. –

Mamsell Lang – Catharina Carolina Lange var borta och det gamla ärevördiga huset vid S:t Larsgränd hade mistat sin härskarinna. I nästan 90 år hade hon levat där och blivit ett med det kära hemmet. I gudsfruktan, pliktuppfyllelse och rättrådighet står hon för oss – sena tider barn – som ett ädelt och eftersträvansvärt föredöme. – – –
Den ovannämda fröken Törner och trotjänarinnan Majen ärvde nu Mamsell Langs hus och hela hennes kvarlåtenskap. Denna fröken Emma Törner var kusins-dotter till Mamsell Lang och hade under de sista åren haft sitt hem hos henne. Fröken Törner hade förut varit husföreståndarinna hos Handlanden Hederstedt uppe i Norr, alltsedan dennes maka avlidit. Han ägde och bebodde det hus, som vår generation i Visby är van att kalla \”Carl Johanssons hus\”. Detta har visst nyligen bytt ägare och har kanske redan nu ett annat namn. – Alltså – Fröken Törner och Majen bodde kvar i det gamla hemmet vid S:t Larsgränd och försökte väl att så småningom komma in i de vanliga gängorna. Men ack, det föll sig ej så lätt. Sorgen och saknaden voro för stora, och dessutom tog det plötsligt slut med Majens livskraft och hälsa. Det var något mer än ett år efter Mamsell Langs bortgång, som hennes trogna tjänarinna började att tyna av. Hon kämpade tappert emot, men sjukdomen tog överhand, och läkaren konstaterade snart, att den var obotlig – det var kräfta i levern. Hon slapp att lida länge – blott en månad efter det att hon på allvar insjuknat, somnade hon lungt och stilla bort från detta jordiska. Hon dog söndagen den 18 december 1892 och dagen därpå omförmälde en dödsannons att

Anna Maria Båthelson
avlidit i en ålder av knappa 65 år, sörjd av syster, svåger och syskonbarn.
Under står en annan härlig psalmvers: Sv. ps. 283, v. 4. Återigen ett fint och känsligt val!
Så den arma som den rika
Nalkas ett och samma slut,
Döden skall dem göra lika
Och all skillnad plåna ut\” etc.

På nytt skiftades det gamla boet. Denna gång voro den trägna väverskan, Majens systerdotter, fröken Anna Hallin jämte fröken Törner arvingarna. De sålde båda hus och lösöre, ja, alla de vackra antika sakerna skingrades nu åt olika håll. Som jag i början av mina \”Anteckningar\” nämt, köpte åkare Larsson gården, köpesumman var 4,400 kr. Tullförvaltare Lyth var utredningsman i bort.
I det gamla ärevördiga huset ryckte nu nya människor in med sitt arbete och sin strävan, sina förhoppningar och sina glädjeämnen. Fastigheten S:t Larsgränd 3 blev fortfarande ett flitens och idoghetens tjäll.
Nu blott några ord till om gamla Majen, innan jag lägger pennan ner och för denna gång avslutar mina \”Anteckningar\” om det Visby \”som gått\”.
En dag i julhelgen, i decemberdunklet, då en mild, grå ton insvepte hav och land och några lätta snöflingor sakta dalade i luften, fördes Majen ut till sin sista viloplats. Hon hade en lång och strävsam arbetsdag bakom sig, men nu kom den välförtjänta Sabbatsron. Sancta Marias klockor tonade högtidligt, dessa klockor, som Majen så många gånger med andakt lyssnat till från hemmets gård.
Uppsala i december 1936.
Elisabeth Lange, född Ekman.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 februari 1937
N:r 39