Dag: 21 januari 2021

Förslag till ett kalkbruksmuseum på Gotland.

I ett föregående n:r av denna tidning har redogörelse lämnats för Bungemuseets planer på att restaurera den gamla s. k. Strandridaregården på Kyllej och där i denna omgivning av kalkugnar, gamla lador, bryggor o. s. v. med tiden söka åstadkomma ett kalkindustrimuseum. Det av professor Lithberg för tio år sedan uppgjorda förslaget anknöt sig visserligen till Länna på Slite, men det lämpar sig lika bra för Kyllej. Det kunde ligga nära till hands att ändra om detta hans s. k. \”testamente\” en smula, så att det passade in på kornetten Ahlboms gård, men man rör inte gärna vid vad en stor man nedskrivit, och för övrigt avser detta meddelande blott att låta den för saken intresserade allmänheten få en aning om vad den gäller. Och därför bleve vi tacksamma om Redaktionen godhetsfullt ville in extenso intaga nedanstående.
Länna på Slite är ett av Gotlands äldsta kalkbruk. Under 1600-talets senare hälft var Mårten Fries, make till den ryktbara \”Friesemor\”, brukspatron på Länna och efter hans död 1695 övertog hans son Paul Fries brukets skötsel. Under 1600-talet spelade platsen även på annat sätt en roll i öns historia.
Efter den svenska erövringen 1645 slopades den gamla från medeltiden bevarade juridiska indelningen av ön i 20 hundaren eller ting och Gotland blev en enda domsaga dock med bibehållande av särskild rättsskipning för varje treding, en indelning som varade till år 1680, då de nuvarande två domsagorna upprättades. Under den tid tredingstingen ännu upprätthöllos var Länna Nordertredingens tingsställe. Efter Brukspatronen Paul Fries\’ död 1737 innehades kalkbruket av släkten Sturzenbecker och övergick senare i köpmannen Johannes Eneqvists ägo. På grund av särskilda omständigheter kom Länna att spela en framträdande roll i den ryska invasionen 1808, dess ägare blev ruinerad och måste samma år försälja egendomen med kalkbruk m. m. till sin brorson köpmannen Nils Eneqvist, fader till den i Gotlands ekonomiska historia ryktbare konsul L. N. Eneqvist och till Emma Karolina Lovisa Enegvist, vilkens minne förevigats av C. J. Bergman i den lilla novellen \”Porträttet och bröstnålen\”. Efter fädernegården Länna vid Slite döpte konsul L. N. Eneqvist sedermera till Länna den mönsterfarm han anlagt å den s. k. Plantagen sydost om Visby.
I mer är 200 år har gården varit\’ en medelpunkt i Gotlands ekonomiska och kulturella liv och brukspatronerna på Länna ha tillhört öns mest framträdande herrskapsklass. Därför måste också med glädje hälsas det förslag som av nuvarande ägaren Slite Cementaktiebolag genom dess direktör kapten Fredrik Nyström framförts att åt framtiden rädda hela den gamla, numera åt förfall prisgivna anläggningen och göra den till ett bestående minnesmärke över nordergutnisk odling i gångna tider, med tyngdpunkten förlagd vid den forna bruksrörelsen.
Frånsett den halvtannat årtusende långa tidsrymd, då Gotland var medelpunkten för Nordens handel voro och äro alltjämt fiske och jordbruk de bärande faktorerna för öns ekonomi. Gotlands industriella möjligheter äro synnerligen begränsade dock med ett undantag, stenindustrien och den därmed sammanhängande kalkbränningen. Redan under medeltiden har den förra utgjort en betydande näringskälla och det är troligt att detsamma gällt även för den senare, för kalkstensindustrien. I Lobecks Pfundzollbiicher från 1300talet över från Gotland inkommande varor finna vi ladugårdsprodukter och fisk, trä och tjära, \”simentum\”, varmed avses sten eller kalk, samt diverse transitoprodukter, såsom järn, vax, pälsverk m. m. Stenen, såväl sandsten som kalksten jämte kalk, osläckt s. k. packsten eller släckt, förblev alltjämt en betydande exportartikel. Och på norra Gotland med dess magrare jordar blev kalkbränningen ett viktigt komplement som inkomstkälla.
Den äldsta formen av kalkbränning var den som utfördes i s. k. kalkmilor. Erlandsson har beskrivit dessa sålunda : \”Bränningen skedde på så sätt, att man först grävde sig en grop i i någon backsluttning samt byggde på gropens botten en avlång eldhärd, omkring och över vilken man lade den sten, som skulle brännas, varefter man kastade mullen upp mot sidorna och fyrade på i härden några dagar, då åtminstone kärnan i stenhögen var bränd till antagligen ganska god kalk. En förbättrad form av dessa kalkmilor uppkom därigenom att man uppförde en cirka meterhög stenmur i gropens periferi och gjorde muren lufttät genom att kasta mullen upp mot murens ytterkant. Eldhärden var även här en avlång ugn, som sträckte sig från milans \”mun\” in i stenmassan.\”
Dessa kalkmilor voro under 1800talets förra hälvt i allmänt bruk, och här brände bönderna den kalk de ville använda för husbehov. Genom nådigt brev den 14 juli 1845 lämnades emellertid kalktillverkningen från 1847 års början fri för jordägare som därtill hade materialier och det är efter denna tid som de många små kalkugnar uppföras som nu ligga som pittoreska ruiner strödda över allt vid gårdarna i Gotlands skogsbygder.
Före nämnda tid drevs kalktillverkning för avsalu i privilegierade kalkugnar och sådana funnos år 1847 till ett antal av 39 stycken. En av dessa stora kalkugnar, den vid Kappelshamns brygga, finnes beskriven av Linne i hans Gotländska resa. Den var byggd nästan som en masugn, 4 famnar hög och 2 1/2 famnar bred.
Bränningen pågår i två dygn, den kräver för varje gång 20 famnar ved och ger 50-70 läster kalk. En kalkbrukspatron uppges av Linne kunna under ett år sälja 700 till 1000 läster kalk. Vid vilken tid kalkbränningen på Gotland gjorts till ett kungligt privilegium är icke utrönt. År 1652 funnos tre privilegierade kalkugnar på ön. I vilken ordning de övriga kalkbruken tillkommit är heller icke känt. År 1818 var deras antal 88, däri inberäknad den stora då icke mera använda kronokalkugnen på ruinerna av det forna Visborgs slott. Under tiden 1818-1822 tillkom den sista privilegierade ugnen.
Wallin uppger i sina Gotländska samlingar att kalkbruksrörelsen vid 1700-talets mitt var huvudsakligast begränsad till norra Gotland och så var förhållandet även under 1800-talets förra hälvt. Denna bruksrörelse har gestaltat norra Gotlands kultur annorlunda än mellersta och södra Gotlands. Inom sistnämda område finna vi en jämnstruken, burgen bondebefolkning, medan däremot norra Gotland har att uppvisa ett betydande antal större egendomar och en herrskapsklass med något av den svenska Bergslagens umgängesformer och skaplynne.
Till de äldsta brukssläkterna höra Friesarna på Länna, släkten Malmsten på Malms i Hellvi, Vestöö 1, i Vestöös i Hall, Ihre på Ihre i Hangvar. Andra bruksegendomar äro Lauters och Lutterhorn på Fårö, Bunn i Bunge, Bräntings, Talings, Fardume och Valla i Rute, Kännungs, Sudergårda, Hardes, Kylley och S:t Olofsholm i Hellvi, Takstens, St. Vikers, Hångers och Vaste, numera Storungs i Lärbro, Furubjers i Tingstäde, Katthamra och Skraks på Östergarn, Vible i Västerhejde och Rudvier i Alskog. Ugnarna synas icke nödvändigtvis varit belägna invid gården. Malms tycks ha haft sin ugn vid Kylley hamn, den s. k. Lillugn därstädes. Andra privilegierade ugnar finna vi vid Hide, Barläst, Lergraf, Varnevik, Flenviker o. s. v. Brukspatroner träffa vi inom nästan alla öns mera betydande släkter; utom de nyss anförda må nämnas släkterna Norby, Neumann, Sturzenbecker, Kolmodin, Hederstedt, Claudelin, Krokstedt, Broander, Alexandersson, Engedahl, Landtbom, Blesell, Tjälder, Lutteman, Unerus, Fick, Höök, Nyström m. fl.
Ett utredande av hela den gotländska kalkbruksrörelsens historia vore en uppgift av stor betydelse för den gotländska kulturforskningen. Och det vore helt visst av synnerligt intresse om Länna kunde göras till en minnesgård över detta nummer avslutade kapitel i vår ös kulturliv. inom området skulle ju även komma att bevaras en av de gamla storugnarna i original. Vid planläggningen av en dylik minnesgård i Länna måste i första hand tagas i beräkning själva gårdens återställande i ett värdigt skick och därefter tillvaratagandet av alla ännu bevarade minnen från kalk-kbruksrörelsens tid.

I Länna Bruks återställande.
Länna Bruk skulle komma att omfatta den gamla huvudbyggnaden med alla till denna hörande uthusbyggnader, kalkugnen vid stranden jämte en mindre kalkugn längre bort. önskvärt vore att hit också kunde läggas så stort område som möjligt av klinten med de karakteristiska raukerna. Manbyggnadens gamla rumsindelning bör återställas och byggnadens inre underkastas en tidsenlig renovation. I mån av tillgång bör den sedan inredas med äldre möbler och bohag tillhörande de borgerliga klasserna på ön. Av äldre personer och genom eventuellt bevarade bouppteckningar torde uppdysningar kunna inhämtas om de olika runmens användning och möbdering i äldre tider och på denna grund lör sedan ett detaljerat program utarbetas för husets inredning. Syftet stall vara att erhålla en borgerlig interör som ser beboelig ut, icke en medallehanda föremål överlastad museinteriör. Vissa rum böra dock resrveras för de nedan under II nämnda syftemålen. Även uthuslängorna böra, i den mån detta finnes för dras underhåll nödigt, underkastas vissa reparationer och samtidigt bör gem äldre personers utsago utrönas vilsen användning de olika utrymmena fördom haft. Hit böra samlas äldre bruksdoningar och redskap, såsom jordbruksredskap, klumpar, \”blek\” och andra tvångsdon för boskarn, mangeldon, linberedningsverktyg, snickareverktyg för en snickarebod, o. s. v. Hit torde. också böra salas till ett ställe alla med kalkträningen förbundna redskap, såsom för stenbrytning, forsling, uttagning av kalken m. m. och dessutom på ett ställe sammanföras de till tillvärkningen av packstenstunnorna blande verktygen.
Trädgårdens ans är en synnerligen viktig uppgift, vården av de gamla fruktträden, bibehållandet av derför den gotländska kryddgården karateristiska blomstren, mynta, lavendel och isop, akelejor och malvor o. s. v. Ävenså bör platsen framför gården, ned emot stranden, städas upp och återställas till den vackra lilla parkanläggning, den i forna tider synes ha varit.
Per Arvid Säve har i sina i Uppsala förenade Gotländska Samlingar gjort ett utkast till en idealgård för forntida minnen, som han kallar Bruket. För detta har han lagt Fardume i Rute till grund. Hans tanke skulle nu möjligen kunna taga gestalt i Länna Bruk.
Länna med sina vackra omgivningar skulle även bliva den naturliga mötespunkten för fosterländska fester, för de lokala hembygdsvårdande intressena och dymedelst liksom i gångna tider bliva en medelpunkt för bygdens kulturella liv, i fosterlandskärlekens och folkuppfostrans tjänst. II. Den gotländska bruksnäringensminnesgård.
Till Länna Bruk skulle sedan samlas alla sådana minnen, som illustrera den gotländska kalkindustriens historia, huvudsakligast då avbildningar. Detta material sönderfaller i två grupper dels själva näringens historia, dela kalkpatronernas historia.
Kalkbruksnäringen såsom sådan kan indelas i tre perioder : 1) den äldsta tiden, kalkmilornas tid, 2) de privilegierade kalkugnarnas tid, 3) den fria kalkbränningens tid, efter 1847.
Kalkmilornas tid skulle illustreras av modeller av olika slag av kalkmilor. De privilegierade kalkugnarnas tid skulle illustreras av avbildningar, dels äldre, dels nutida fotografier, dels uppmätningar av samtliga privilegierade ugnar samt en modell av en typisk sådan ugn, ävensom av äldre och nutida avbildningar av de gamla bruksgårdarna. Tiden efter 1847 illustreras av kartor över liga från denna period härstammarde kalkugnar jämte avbildningar och uppmätningar av dem, eventuellt kompletterade med en modell av en sådan ugn.
I stort sett tillhör även denna form för kalkvinning numera en gången tid. Det är den moderna cementindustrien som nu bildar den forna kalkbruksnäringens fortsättning. Även lör denna nya epok bör plats beredas i samlingarna på Länna bruk, avbildningar, uppmätningar, modeller m. m. av öns nuvarande kalkverk och cementfabriker med plats även för kompletteringar med ritningar m. m. å nyanläggningar.
En industri slutligen, som i detta sammanhang måste åskådliggöras, är tunntillverkningen. Den osläckta kalken, den s. k. packstenen, vilken jämte släckt kalk skeppades till inrikes orter, men enbart i osläckt skick skeppedas till utrikes ort, förpackades i tunnor. Därigenom blev laggkärlstillverkning en nödvändig binäring till kalkbränningen och en ej oväsentlig inkomstkälla för det kringboende folket. De till denna hörande verktygen måste därför i en särskild avdelning illustreras & \”bruket\”.
Den personhistoriska avdelningen skulle i första hand omfatta porträtt av de gamla kalkpatronerna. För den sista generationen torde ännu fotografier kunna anskaffas. För de äldre generationerna torde endel porträtt kunna anträffas i olja eller silhuett, vilka kunna i fotografiska kopior införlivas med bildsamlingen på Länna. Bildsamlingen bör emellertid icke stanna vid kalkpatronerna; den bör utsträckas även till att omfatta de gamla kalkugnskarlarna, och kan ett tillräckligt allmänt intresse härför skapas, bör också en hel del sådant stoff kunna framletas ur gamla fotografialbum och andra gömmor, därvid emellertid stor omsorg redan från början måste ägnas åt att noggrannt anteckna personernas namn, födelseort och år, dödsort och år, notiser om dem och deras anställning o. s. v.
Ä ven inom denna samlingsgrupp få den nuvarande kalkindustriens ledare och utövare icke förbises, och porträttsamlingarna av dessa böra kunna redan från början läggas upp mycket fylligt.
En fråga av mera detaljerad museal beskaffenhet är formen för bildmaterialets utställning. En utväg är att samla bilder av kalkbruk och ägare till vissa helheter, men så fragmentariska som porträttsviterna komma att bli vore det möjligen bättre att hålla dem samlade för sig, t. ex. i ett rum som inredes liksom till brukets kontor och att uppsätta bilder av kalkugnar och bruksgårdar å väggarna i förstugorna eller att för dem reservera ett särskilt rum där utrymme kunde beredas även för porträtter av gamla kalkugnskarlar. Detta blir emellertid en fråga som helt kommer att tillhöra det blivande museets inredning och som återkommer vid uppgörandet av totalplanen för denna.
Kunde den nu i grova drag skisserade planen förverkligas, skulle därigenom skapas en museianläggning av egenartat slag i vårt land. I mycket större mått finnes ett bruksmuseum i Stora Kopparbergs Bergslags museum i Falun och den gamla smidesindustrien i Eskilstuna har åskådliggjorts i den s. k. Rademachersmedjan därstädes. Men vid Länna skulle erhållas i sin gamla fagra omgivning en orubbad bruksgård med tillhörande industriella verk, en översikt över en i och för sig helt avgränsad industrigren och ett bildgalleri över de män, som genom tiderna varit denna industrigrens bärare.
Heidby i Kräklingbo 13 augusti 1927. Nils Lithberg.

Gotlands Allehanda
Lördagen 3 April 1937
Nr 75