Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Roxy hade i går premiär på en kriminalhistoria, där den s. k. Bulldogg Drummond och hans kamrater agera detektiver och reda upp en trasslig härva. Händelsen utspelas huvudsakligen på en gammal engelsk herrgård, där en ung vacker arvtagerska sitter fången, och att slutligen kapten Drummond fångar henne, sedan han avslöjat dramats bov, det är den mera romantiska sidan av saken. Filmen ifråga, \”Bulldogg Drummonds återkomst\” heter den, är en blandning av smått skräckfylld detektivroman och munter kriminalkomedi, bl. a. inramad av spökliknande dimmor, vilka givetvis bidraga till att ge det hela en kuslig stämning. Men denna elimineras oftast av det goda och glada humör, som vidlåda hr Drummond och hans gode vän, som är i \”födsloångest\”, samt betjänten Clive, vilken sistnämde är utomordentligt bra. Filmen är både spännande och rätt rolig, men man får det intrycket, att den är något \”löst\” komponerad. En sevärd Paramount \”hör och ser allt\” utfyller. W…
Det amerikanska nybyggarlivet med alla skiftande öden, den hårda kampen för tillvaron, striderna mot urinvånarna, jakterna och äventyren i de djupa skogarna och på de böljande prärierna m. m. har givitl uppslag till tusen och en äventvsböcker, vilka med förtjusning slukats av snart sagt all världens ungdom. En av de mest fascinerande av de många indianböckerna torde väl vara \”Den siste mohikanen\”, som nu i en ny filmversion visas på Reginabio och i vilken man får återknyta bekantskapen med denna boks alla hjältar och intressanta personligheter. Filmatiseringen är synnerligen lyckad och handlingen har givits en högst verklighetstrogen inramning. Filmen är otvivelaktigt en av de bästa i sitt slag och för ungdom har den naturligtvis sin särskilda tjusning. En liten rolig Musse Pigg-film inleder programmet. Vox.
Hansabiografen har en fransk film, som visar, att den franska filmproduktionen nått högt i konstnärligt skapande. Filmen bär titeln \”Med släckta lantärnor\” och är till största delen lokaliserad till franska flottan, av vilken man får se många vackra bilder, såväl från parader och flottmanövrer som från arbetet ombord under full drabbning. Det hela är utmärkt framställt såväl då det gäller masscener som då det gäller enskilda skådespelarprestationer. Hjältinna är Annabella, vars roll framställes på samma gång behärskat och intensivt, medan skådespelerskans anblick i och för sig är mycket attraktiv. Även de manliga karaktärsrollerna äro skickligt gjorda och en scen från en \’Krigsrätt är så dramatisk, att man knappast mera kan begära. Filmen är utmärkt, då den är skickligt gjord och dessutom representerar mycket av kamerareportage. —e.
Gösta Nelson: Biskop Johan Möller. Stockholm, Diakonistyrelsens förlag. Den kyrkohistoriska forskningen i vårt land har på senare tid med stort intresse ägnat sig åt de mer eller mindre direkt ur pietistisk Jordmån uppväxta väckelserörelserna under 1700- och 1800-talen. Orsaken härtill torde icke blott vara, att dessa rörelser nu ligga lagom långt tillbaka i tiden för att den vetenskapliga forskningen skall kunna få en klar överblick över detta synnerligen mångskiftande material, utan i än högre grad ett ny-vaknande intresse för det andliga livets realiteter och de former, under vilka detta liv framträder. Även ur en annan synpunkt är tiden lämplig för ett objektivt och systematiskt inträngande i väckelserörelsernas ursprung och den förbryllande mångfald skiftningar, sekter, föreningar, kretsar, brödraskap, i vilka den snart nog bryter fram på en front, vars bredd når från den strängaste högkyrklighet till de friaste tillfälliga samfundsbildningar, hänsynslöst blandade Lutherdom och Calvinism, 1700-talets neologiska filosofi, 1800-talets romantik och politiska liberalism i otaliga växlande nyanser. Det rikt flödande källmaterialet blir i våra dagar ytterligare berikat genom uppsatser i tidningar, stiftsjulböcker, kalendrar, biografier, memoarer och jubileumsskrifter, alla mer eller mindre subjektiva och apologetiskt inställda. Det är så klart, att kyrkohistorikern här måste finna ett tacknämligt forsimingsfält att klarlägga och utreda för att finna de bärande momenten och urskilja, vad som skett i det som skett, på det att framtiden äntligen må kunna nå fram till ett förstående av denna epok i den Kristna Kyrkans historia, som för samtiden ofta tett sig skrämmande meningslös. Ju mer man fördjupar sig i vad forskningen hittills frambragt, dess tydligare inser man, vilket jättearbete som ännu återstår. Det är helt naturligt, att detta arbete måste sätta in från flera olika håll och från skilda synpunkter. Det är typiskt för hela detta nya forskningsintresse, att två av dess äldsta impulsgivare äro tvenne så vitt skilda personligheter som Viktor Rundgren och Emanuel Linderholm. Bland de nyare namnen finna vi Gösta Nelson, kyrkoherde i Bokenäs av Göteborgs stift. Den bok som härmed varmt anbefalles till studium har till undertitel \”Ett bidrag till den senare svenska konservativa pietismens åskådning och historia. Den är endast att uppfatta som ett led i den lärde kyrkoherdens o tittande forskningar i den Västsvenska fromhetens historia och blott en förundersökning till förståendet av Schartaus religiösa utveckling, men den är likväl i sig själv fullkomligt enhetlig och avslutad, koncentrerande sig kring Visby-biskopen Johan Möllers intressanta och högresta personlighet. Liksom flera andra av vårt stifts mest betydande biskopar, som också varit av stor betydelse för vårt stift, haft att bära och fullfölja stora uppgifter för Sveriges kyrka i allmänhet, så visar det sig ock, att för Johan Möller var episkopatet på Gotland — hur mycket han än hann med att här uträtta till Guds rikes gagn och växt — icke hans huvudsakliga livsuppgift. Den faller nämligen inom ett mera obegränsat område, nämligen det svenska fromhetslivets kamp och strid i det utgående 1700-talet, särskilt i Möllers egenskap av författare inom kateketikens och homiletikens områden. Denna anmälan skulle bli alldeles för vidlyftig, om jag här skulle närmare skildra Möllers teologiska ställning och hans betydelse som en förmedlare mellan den senare konservativa pietisnun och Schartau. Jag vill i stället påpeka, att de kortfattade skildringarna av Millers verksamhet såsom biskop över Visby stift, som ingå i Nelsons bok, äro tv största intresse för den som intresseur sig för det i det närmaste fullkomkt okända område inom den svenska kylthistorien som heter Gotlands kyrkohisbria. Det skulle icke vara otänkbart, att denna av Nelson förmedlade upptäckt tv Möllers betydelse i den svenska pietsmen skulle kunna ge impuls till vidre forskningar i de kyrkliga väckelser san uppstodo även på vår ö under 1800-talt, och varför icke även till specialunderskningar rörande t. ex. \”Konfirmationns ställning inom Gotländskt kyrkoliv n-der det begynnande 1800-talet\”. Det risar sig nämligen, att Möller under tiigare år varit \”anagnost\” hos biskop reius i Strengnäs, vilken själv i sin ar varit svensk kyrkoherde i London och au såsom biskop är en varm ivrare för nförandet av konfirmationen. Det måte givetvis vara lockande att sammanstäla de impulser Möller här mottagit and hans alltid och icke minst i biskopsäibetet visade intresse för barnalärn, konfirmationen och ungdomens kristka fostran över huvud. Dessa funderingar överlämnas härmed välvilligt till yngre präster och teloger inom stiftet, som kunna äga tid och intresse att taga upp frågan till närmare skärskådande. Easterling.
FRÖJEL, 8 april. Till entreprenör för installerande av värmeledning i Fröjel kyrka har antagits Cedergrens mek. verkstad, Klintehamn, för en summa av 3,400 kr. Byggmäst. Ronström, Hablingbo, skall utföra med installeringen sammanhängande byggnadsarbeten för ett antaget anbud av 925 kr. Arbetet xommer att börja omkring den 12 april och värmeledningen skall vara färdig för avprovning den 10 maj.
RONE, 6 april. Härvarande Röda korskrets firade i lördags sitt ordinarie årsmöte under stor tillslutning av intresserade. Sammankomsten inleddes med en gotländsk marsch utförd på fiol av klockare G. Hansson, varefter sekreteraren hälsade de närvarande välkomna och i ett kortare anförande erinrade att ett stort namn i humanitetens och människokärlekens tjänst — Florence Nightingale och hennes insats i Krimkriget 1853-1856. Efter deklamation av ordföranden utförde Burs kyrkokör med folkskollärare A. Stengård som dirigent med bravur ett sångprogram, upptagande folkvisor och vårsånger. Därpå följde de egentliga årsförhand-Ungarna med uppläsning av årsberättelse och räkenskaper, och beviljade kretsen full och tacksam ansvarsfrihet för 1936 års räkenskaper och förvaltning. Kassör har under det gångna året varit kyrkovärd Anton Jakobsson, Eke. Till revisorer utsågs målaremästare Mattias Andersson och hemmansägaren Henning Hansson, båda i Rone. Sedan fru Annie Beutelrock med verklig inlevelse föredragit på gutamål \”Att koira pa heid\”, lät åter kören höra sig med bl. a. \”Gotland, min längtan\”, vilket allt mottogs med glädje. Sammankomsten slutade med unison sång.
Hur långt tillbaka i tiden ljusterfiske förekommit på Gotland, därom är väl kanske inte så lätt att yttra sig. Kanske har \”ljaustru\”, som detta fiskredskap här kallas, sin allra tidigaste föregångare i den fiskande stenåldersmannens omsorgsfullt till-arbetade benharpun. Men även om fiskesättet med det till sin konstruktion ganska enkla huggredskapet, icke har fullt så förnämliga anor, säkert är dock att ljusterfisket ännu för så där en 60-70 år sedan hade många flitiga utövare icke minst bland befolkningen på Gotland. Sin största utbredning hade fisket givetvis i de trakter där tillgång till grunda, fiskrika sötvatten funnos. I Hörsne socken, belägen intill den fiskrika Linamyr, förekom ännu för omkring 50-60 år sedan ett rätt så omfattande ljusterfiske. Detta torde även tidigare ha varit fallet inom övriga socknar vilka gränsa intill det stora myrcentrum som, förutom Lina-myr, omfattar Källungemyr, Tallmyr och Holmmyr och som sträcker sig från Vesterbjers i Gothem in mot mellersta delen av ön. Fiskesättets benämning har för denna trakt varit något varierande, beroende på efter vilka former det utfördes. Benämningen \”ljustring\” har författaren veterligt icke förekommit. När till exempel Magnuse- eller Kyrkbingekarlarna om vårkvällarna gingo utmed kanterna av Gothemsån för att fånga id med ljuster sades det att \”di gick u slo eid\”. Att slå fisk, var fiskesättets benämning när det utfördes vid dagsljus. Förekom ljusterfiske nattetid från eka, med i ekan fastgjort brandjärn (\”brandjan\”) eller från land med tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet vilket då bars av en medhjälpare, kallades fisket att \”brandä\”. Fiske med, tillhjälp av det mindre håvliknande brandjärnet kunde även förekomma på isen under vintern nattetid. I stället för ljuster användes då synisklubba och pilk. Även detta fiske kallades att \”brandä\”. Av de ljustertyper som förekommit vid ljusterfiske inom dessa trakter finnes ännu ett och annat exemplar kvar här och var i gårdarna. Av dessa vill det synas som om särskilt tvenne typer varit dominerande inom bygden. Av dessa torde \”Vallstenaljustran\” n:o 1 (se bild!) vara den äldsta.
Vallstena-ljustran.
Den skiljer sig från \”Hörsneljustran\” n 😮 2. genom sin mindre och klumpigare konstruktion. Spetsarna (\”spiti\”) eller hornen (\”hånni\”) äro kluvna ut ur samma stycke som den övre kammen och synnerligen klumpiga, varför ljustran mycket väl kunnat användas för ljustring av fisk även på mycket stenig botten. Som framgår av teckningen saknar den i motsats till \”Hörsneljustran\” skafthylsa och sättes fast i staken medelst den cirka 9 cm. långa s. k. \”tangen\”. Så långt tillbaka folkminnet nu sträcker sig har huvudsakligen denna typ av ljuster varit använd vid ljusterfiske inom Vallstena socken, såsom. i Källungemyr, Sikå o. s. v. Även vid fiske efter id i Gothemsån brukade den förekomma och gick där under benämningen \”eidljausträ\”. Ljustran n 😮 2 (\”Hörsneljustran\”) är av något större format och har en betydligt smäckrare konstruktion. I stället för \”Vallstenaljustrans\” sex horn har den sju smäckra horn eller spetsar, vilka alla äro fastnitade vid den övre kammen, med sina övre ändar böjda i vinkel över kammens övre kant. Denna typ av ljuster har så långt tillbaka man nu kan minnas allmänt varit i bruk bland hörsnebönderna vid deras omfattande ljusterfiske i Lina myr och Lina träsk. Ja även bland gothemsfiskarena brukade den förekomma, ehuru i något förminskad skala, vid deras ålljustring i havet utanför Gothemskusten om höstarna. Den gick då under benämningen \”ålljausträ\”. Stakarna vid vilka ljusterjärnen voro fastgjorda, voro vanligen av gran, omkring 2 till 2 ½ tum tjocka och vanligen mellan 5 till 7 alnar långa. Vid ljusterfiske under dagsljus vid träskkanter, i årännor, skogsykar eller andra mindre vatten, där man ej behövde använda sig av någon farkost förekommo inga andra redskap än ljustran. Man gick då med sitt redskap invid vattenbrynet eller ute i grundvatten invid kanterna och högg de fiskar som man kunde komma åt. Att ljustran därvid ibland brukade komma till användning som kastharpun, har bekräftats p& flera olika håll. Något ljusterfiske från eka förekom väl knappast i Gothemsån. Huvudsakligen var det under idfisket på våren som ljustran kom till användning därstädes. I det träskliknande Storsund, som ligger omkring 1,000 meter öster om St. (lervide, förekom däremot mycket ljusterfiske från eka. Dessutom fångades mycket ål medelst ljuster utmed kusten om hösten. Vid detta ålfiske som kallades att \”brandä ättar ål\” och som utfördes nattetid från eka eller båt, användes samma brandjärnstyper som de vilka samtidigt förekommo vid Lina. Sin största betydelse hade dock ljustringsfisket för Hörsnebönderna å deras rika fiskevatten i Linamyr och Linsträsk. För dem, särskilt för Linabönderna, var fisket i myren då en tämligen viktig näringsgren. Och även om fisket därstädes icke enbart skedde medelst ljuster, utan även medelst nät och andra redskap, så hade dock ljusterfisket, särskilt medelst \”brandningsmetoden\”, sin avgjort stora betydelse. Varje gård hade här sin egen fiskerätt i myren eller träsket utanför. Varje gård ägde vanligen en eller flera \”flatäskor\” samt ett eller flera \”brandjan\”, varje karl, till och med \”smasårkar\”, hade sitt eget ljuster. \”Flatäskorna\” voro vanligen tillverkade av någon händig gubbe i gården. De hava alla flat botten, äro spetsiga i för och akter, ha tio till tolv tums höga, lodrätt stående sidobräder, och äro alltid så stora att de med lätthet bära två män. Vid pass en till en och en halv aln från ekans främre stam och mitt på dess botten finnes då en träklots med urborrat hål anbragt. Mitt över den samma löper en fyra tums bred och en tums tjock tvärslå, vars ändar äro nedfällda i sidobrädernas övre kanter. Även i denna tvärslå finnes ett hål som svarar mot det i klotsen på ekans botten. I dessa hål sättes den knappt meterslånga trästaken som uppbär brandjärnet fast. Själva brandkorgen befinner sig vanligen då den är uppmonterad cirka 1 ½ m., över ekans botten. Staken står lodrätt upp cirka 1 till 1 ½ aln från dess främre stam. Vid \”brandring\” nattetid från eka i Linaträsk var man någon gång en, men oftast två i ekan. Var det en fullvuxen karl i ekan stod han vanligen något bakom midskepps (alltså alltid bakom det flammande brandjårnet). Han hade då sin ljustra fastgjord vid smaländan på sin \”stydstaki\”, med vars tjockända han samtidigt drev fram farkosten över vattnet. Vanligen hade han då en mindre pojke eller en kvinna med sig i ekan som låg på knä i ekans främre stam och fyllde på tjärved i brandjärnet. Tjärveden eller \”faitviden\” skulle hälst vara s. k. \”skatvid\” d. v. s. huggen ur gamla och halvtorra furors tjärhaltiga toppar. Tjärveden, eller \”faitviden\” som den kallades, låg alltid uppstaplad i ekans främre del runt omkring fästet för brandjärnet.
Hörsne-ljustran.
Var det två tillväxta män i ekan brukade den ene stå i ekans bakre del och sköta \”stydstaken\”, under det den andre stod framför honom, i ekans mitt eller något längre fram, och skötte ljustra och brandjärn. Var det gott om fisk så att den som skötte ljustran hade fullt upp att göra med detta, kunde man även då ha en mindre pojke med sig som fyllde på tjärved i och höll elden vid makt i brandjärnet. Även vid ljusterfiske under dagsljus var man ibland två i ekan. Även ljusterfiske från land eller vid vadande i vatten, på ställen där bottnen ej var allt för lös brukade ibland förekomma vid Lina. Liksom vid de längre ned i Gothemsån belägna fiskevattnen skedde nog det mesta ljusterfisket här tinder våren då myren hade brutit och i den gå upp i myren i väldiga massor för att leka. Man fiskade då medelst nätfiske och ryssja men även medelst brandning från eka nattetid, detta så väl i träsket som på. de översvämmade områdena av myren väster om Lina. Samtliga gårdar som hade fiskerätt i myren eller träsket togo då vanligen där sin mesta husbehovsfisk för året och folk reste långväga ifrån, berättas det, för att köpa id av bönderna där. Ofta kunde man då från den motsatta sidan av myren skymta de flammande lågorna av Hörsnebändernas många brandjärn tvärs över myren, när de med sina ekor \”stydi\” fram mellan vassruggarna däruppe på träsket, nedanför sina högt belkna gårdar. \”Nå jär Lein-Boar äut u brandar\”, sade Medebys-, Rå- och Uppegårdabönderna då, och då viste de att det gick muntert till vid Lina. Arvid Ohlsson.
Fotbollspremiär om söndag. Gotlandsserien, div. I, startar sin våromgång om söndag, då VIF möter Hablingbo på Vallen kl. halv 11. Samma dag mötas AIK—KIK samt Slite—Gute. Ställningen vid höstomgångens slut 1 div. I var följande: AIK 5 4 0 1 20-6 8 VIF 5 4 0 1 20-9 8 Slite 5 4 0 1 14-12 8 Gute 5 2 0 3 12-12 4 Hablingbo 5 0 1 4 5-17 1 Klintehamn 5 0 1 4 4-19 1 Som synes leder AIK endast på målkvot, och att det kommer att bli hårt i toppen, kan man vara viss om. Norra och södra serierna sätta i gång den 18 dennes.
Med 1937 års Nash, som i dagarna kommit i marknaden, introduceras ytterligare en: ny vagn för bilsäsongen. Utmärkande för den charmanta vagnen är bl. a. den 6-cylindriga motorns höga kvalitet och kapacitet, samt den gedigna karossens väl tilltagna utrymmen. I bakvagnen på varje Nash Sedan kan man på några få minuter trolla fram en ordinär dubbelsäng, rymlig nog för två personer i en längd om 180 å 190 cm. Denna anordning kan sägas vara en god lösning- av campingproblemet. Motorn är försedd med överväxel, vilket i hög grad ekonomiserar driften. För övrigt är motorn försedd med alla depraktiska finesser, som tillsammans skapar kvalitetsmotorn. Bensinåtgången är omkr. 1 ½ lit. pr mil Krängningsdämpare hindrar vagnen från att slänga och underlättar styrningen. Det hydrauliska bromssystemet tryggar dessutom säkerheten. Fjäderbladen äro smorda med ett beständigt smörjningsmedel. Förseglade fjäderdamasker av metall hålla smörjmedlet kvar och hindra damm att komma in mellan fjädrarna. Den nya vagnen, som demonstreras av herr E. Magnusson, rymmer sex personer, och är trots sin storlek i en relativt låg skatt-klass.
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370409-07-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370409-07-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370409-07-03.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370408-06-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370408-01-09.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/01/19370408-01-01.jpg\")