Dag: 13 februari 2021

Några intima detaljer från fabrikens tillblivelse.
För en vecka sedan redogjorde vi för A. B. Visby Cementfabriks och cementtillverkningens vid Visby historia, sådan man kunde inhämta den från de skriftliga urkunderna. Vi ha sedan dess kommit i förbindelse med en person, vara minne sträcker sig över den tiden, och som delgivit oss följande rörande de agerande personerna.
Ingenjör Otto Fahnehjelm torde varit den, som först fått sin uppmärksamhet fäst vid de möjligheter, som Gotlands nordvästra kust erbjöd för en cementfabrikation. Han var nära befryndad med dåvarande löjtnant Fahnehjelm vid Gotlands artilleri, och besökte därför ofta Visby. Den, som i spekulativt syfte tog fasta på F:s idéer, var d. v. löjtnanten och lantmätaren Axel Ytterberg. Han var nämligen måg till lantmätare Ludvig Faegreus, ägare till Kuse gård. Vem som helst kan övertyga sig om, att cementleran går i dagen mellan de höga klintarna söder om Visby, och Faegreus ägde där vidsträckta områden. Ytterberg, som var en man med. stor vitalitet, utvecklade mycken energi för saken. Det gick emellertid ej så fort den tiden. Genom de förluster, som uppstått på Visby Tändsticksfabrik, Myrodlingsbolaget och andra penningkrävande företag, fanns här en stor rädsla för att investera medel i nya \”påhitt\”. På slutet av 1870-talet fingo vi emellertid en ny borgmästare, Een, som intresserade sig för stadens framåtskridande. Genom sitt umgänge med löjtnant Fahnehjelm kom han i förbindelse med ingenjör F. och tog snart upp cementplanerna på allvar. Fältet var emellertid svårarbetat. Dock, han spanade och spejade för att någon gång få sin chans.
Turistväsendet var då ännu ej uppfunnet, men Visby var en badort, som om somrarna lockade en hel del familjer hit från Stockholm och andra orter på fastlandet. Den ledande kraften var Doktor Melander, som inköpt badanläggningen söder om hamnen (Radhusparken), vilken på sin tid för stora pengar byggdes av konsul L. N. Enequist och omedelbart skänktes till Visby stad. Då rörelsen de första åren gick med förlust, en bagatell mot vad vårt n. v. varmbadhus kostar staden varje år, såldes den av stadens fäder. Som Melander var starkt andligt sinnad voro hans badgäster mest att söka inom de religiösa kretsarna av olika nyanser, däribland även bland baptisterna. Grosshandlaren och fabrikören Wilhelm Carlsson i Stockholm hörde till dessa senare, och han vistades här några somrar med ein familj. Carlsson, som var en hedersman \”ut i fingerspetsarna\” och därtill en driftig och vidsynt man, ägde, om jag minnes rätt, en stråhattfabrik i Sundbyberg, och på den och sin hattaffär i övrigt hade han förtjänat en förmögenhet. Melander, som själv ej tog någon befattning med mammon, hade en gotlänning, Odin, till affärsledare och badkamrer. Huvudsakligen genom Odins bemedling lyckades borgmästaren intresseis grosshandlare Carlsson för cementfabrikationen, vilken förut nog var honom främmande.
Een hade från början insett det omöjliga i att förverkliga Ytterbergs plan på en cementfabrik i en för utskeppning så olämplig trakt som Rövare Liljas håla med omnejd, och därför med Fahnehjelms hjälp sett sig om i Visbys omedelbara närhet. Han ivrade då först för en fabriksanläggning under Galgberget, men fann ingen resonans bland infödingarna för denna ide. Det torde varit Fahnehjelm, söm kommit på Kopparsvik, och dit knöts även Bens och sedermera Carlssons intresse. Det är till dessa män, som samtiden står i tacksamhetsskuld, icke blott för att Gotland fått en betydande cementindustri, utan även till en del för hela den utveckling, som kalkindustrien på Gotland fått i olika former, ty Visby Cementfabrik fäste den nyaste tidens uppmärksamhet vid de möjligheter, som den gotländska kalkgrunden gömmer. Den största tacken äro vi givetvis skyldiga Wilhelm Carlsson, ty han offrade icke blott arbete utan även mycket pengar, som de många experimentåren kostade. Som så många pionjärer fick han så, men efterföljarns tå bärga skördarna.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 12 Januari 1938
N:r 8

Vad Samfundet för Hembygdsvård vill.
Samfundet för hembygdsvård har som bekant f. n. en kurs för byggmästare här i Visby. Det kan därför vara av intresse att höra, vad denna organisation egentligen har för program och vilka arbetsuppgifter detsamma åtagit sig. Vi ställa denna fråga till konsulent Rydberg, som verkar i samfundets tjänst och denne ger oss en orientering i saken.
Den moderna hembygdsvården strävar efter saklighet och söker nå ungdomen, säger konsulent Rydberg.
Vid sidan av hembygdsföreningarnas rent museala verksamhet, där det gäller, för att citera Hazelius, att skapa bilden av en svunnen tid, har under det sista decenniet vuxit fram en praktiskt betonad verksamhet, som tar sikte på bygdernas liv och utveckling under nuvarande tids förhållanden och möjligheter. Det är inte ur den moderna bygdevårdens synpunkt likgiltigt, hur folk bor eller hur bygdens utseende gestaltas, vare sig det gäller byggnader eller vägar. Målet för denna praktiska hembygdsrörelse är att för dem som bo i en viss bygd göra den levande och trivsam.

Samfundet för Hembygdsvård arbetar med dessa problem inom ramen för folklig hembygdsvård, och har på ett par år genom sin energiske sekreterare, fil. dr John Nihlén, blivit en folkets egen organisation med stora möjligheter att bistå allmänheten med råd och upplysningar i alla frågor, som beröra den praktiska bygdevården.

På byggnadsverksamhetens områden, där det gäller att tillgodose landskapets krav på enhetlig bebyggelse har Samfundet en byggmästarskola och anordnar i olika delar av landet byggnadskurser i stil med den, som f. n. pågår i Visby, och vars program förut meddelats i denna tidning. Hela denna verksamhet samlas i Samfundets byggnadsbyrå, som ledes av arkitekten Ernst Auby, och som står allmänheten till förfogande med kostnadsfria råd och upplysningar i alla frågor rörande byggnadsväsendet.
En annan fråga som Samfundets sekreterare ägnat stor uppmärksamhet och som har tilldragit sig stort intresse inte bara bland ledande fackmän, utan också väckt anklang i vidaste kretsar, gäller vårt vägnät. Liksom bebyggelsen böra vägarna anpassa sig efter landskapet och dess betingelser. Att det syndats mycket i vårt land mot detta, behöver man inte fara långt för att se. \”Vägen\” är en landskapsfråga av största betydelse och Samfundets verksan: het på detta område är att få fram vackra vägar, som mjukt och smidigt passas in i den natur, de skola sträckas genom.
Hembygdsvården upplever i våra dagar en verklig förnyelse, och detta visar sig inte minst i det intresse, som hembygden som studieobjekt tilldrager sig, då det gäller studiecirklar i olika bildningsorganisationer. I samarbete med dessa organisationer söker Samfundet en god och ändamålsenlig studieverksamhet såväl för grupper i studiecirklar som för enskilt studium och på skolans område bidraga till en rationell undervisning i hembygdskunskap. Studiefrågor i allmänhet ägnas ett stort intresse av Samfundet genom en för detta ändamål anställd konsulent, som största delen av året är ute på resor. De frågor av olika slag som Samfundet handlägger visa tydligt, att den folkliga hembygdsrörelsen i vårt land inte längre låter sig jämnställas med uteslutande museal verksamhet.
Samfundet utger som bekant Tidskrift för Hembygdsvård och vn årsbok. Fr. o. m. 1938 kommer som bilaga att utgå tidningen Hembygden, som är en tidskrift för hembygdsvård och ideell ungdomsrörelse.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 12 Januari 1938
N:r 8