Dag: 16 februari 2021

på måndag kväll kl. 7 kommer att hållas av pastor Sigfrid Alm och Immanuelskyrkans sångkör, och icke, som förut meddelats, av Missionskyrkan.

Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17

I går inkom ms. Granita, Svensson, fr. Stettin med koks.
I dag inkom ångf. Tanto, Texell, från Limhamn med gödning.

Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17

Tusen röster strömma emot mig från fjärran, när jag öppnar minnets radio och ställer in den på Visby biskopsgård. Jag tycker mig höra en av ålder och sjuklighet klagande stämma, det är rösten av den gamle biskop Anjou, när han i sitt ämbetsrum vid mitten av 80-talet viger till präst den nyligen bortgångne prosten Jacobsson. Jag uppfångar de eleganta satsbildningarna av den ståtlige biskop von Schåele, när han i festsalen håller tal till sina gäster, stadens och landets societet, sedan man under middagen genom de många rätterna nått fram till desserten. Jag hör den nyss avlidne landshövding Roos med sin sträva röst forma sitt väl turnerade tacktal till biskopinnan Anna Rundgren för den nyss avslutade festmiddagen, när han chevalereskt liknar henne den bleka damen vid helgonkalenderns S:a Anna. Jag hör den trygge biskop Rundgren med bräddfull innerlighet och humor i förening lyckönska den förhoppningsfulla ungdomsskaran som uppvaktande står samlad där nedanför frontei spisens hemlighetsfulla hebreiska läsetecken. Jag hör … nej, allt kan jag ej relatera av gamla och nya minnen, det bleve nog en snabbinventering av händelserna i den gamla minnesrika \”gården\” under ett halft sekel.
Och nu väntar den sin dom, nu skal] dess öde, vars begynnelse\’ förlorar sig ned i det dunkla fordom, avgöras! Skall det ske efter den materialistiska, för att inte säga marxistiska nutidens intentioner?
Hör jag inte en röst — väl en enstaka — som ropar att nu är tiden inne att slopa Visby stift och förena det med Stockholm, låt oss passa på nu och göra stadskaplanen till domprost, det måste väl vara bra nog för den dryga kalkstensadeln! Och så ta vi den centralt belägna tomten och stycka den för småfolkets behov, som tarvar sol och luft för sina telningar! Nej, Gotland är i kikaren nu, ropar en annan, 1900-talets svenskar börja upptäcka den ön, sedan det blivit klart att de stora politiska rovdjuren lura på att göra den till sin behagliga Jaktmark.
Nu måste den skyddas, den kan vara bra till ha i farans stund. Låt gotlänningarna ha sina små privilegier, det kan vara nytta med det!
Ja, små det ha de alltid varit. Rundhänt har aldrig svenska kronan visat sig mot gutarna. Man har rövat skatterna ur dess jord, man har tagit dess medeltida konstverk och högröstat berömt sig av den utomordentliga svenska (!) konstnärligheten, ja, man skonade inte på sin tå ens det med vapenmakt aldrig intagna Visborg utan bröt ned och brände kalk av dess murar — för kronans räkning! En provins med finare historia finns inte i Norden, men vilken \”försiktighet\” påkallas inte, när det gäller anslag, t. ex. till de enastående tempelruinerna. Och museet med samlad gutnisk fornhistoria det har gutarna fått kosta på sig själva. Och när det gällt att tillvarataga den litterära kvarlåtenskapen, se då skall inte Gotland ha ett län s arkiv som de andra, utan bara en \”a r kiv de p å\” med en vaktmästare-lön till den klassiskt bildade föreståndaren och varje anslag till de nödigaste skrivgöromålen där skall \”dras ut med tång\”.
Hör nu Arthur Engberg! Låt det nu inte gå \”till Hälsingland\”! Tag reson! Nu gäller det Wisby biskopsgård. Den skall byggas, upp igen. Men huru? Det är just frågan. \”Naturligtvis med minsta kostnad\”, rop en mångstämmig kör. \”Inte skall man kosta på det kyrkliga intresset mer än nätt och jämt. Det religiösa, det kyrkliga, det ger ingen valuta, ingen ekonomiskt behållning, det är alltsammans improduktiv rörelse, så det är i det hela bortkastade pengar.\”
Nej, mina herrar, hör jag från den europeiska kontinenten, var det icke kyrka och kristendom som bar upp fäderneslandets storhetstid! Inte var det penningar inte! Hör jag inte Magnus Stenbocks fru meddela sin man, att för din skull är bonden villig att sälja sin enda ko ? Det var offervillighet som hette duga.
Men nu är det fråga om en biskopsgård. Turisten som sett alla ruinerna och genomgått domkyrkan frågar: Var är biskopsgården i denna välsignade minnenas ensemble Där bakom, där inklämd bakom profanum vulgus! År han rädd för kyrkan eller skall det vara demokrati att inte vilja ses eller synas? Vacker trädgård i rosornas och ruinernas stad! Men bättre hade jag väntat.

Biskopsgården skall byggas
upp som det anstår vår tid,
ståtligare än den förut var. Inga brandmurar skall skymma utsikten mot domkyrkan! En prästgård, där man inte ens kan skymta kyrkan, vad är det för monstrum? Vill inte varje bonde ha utsikt över sina åkrar och fält? Och skall inte biskopsgården synas också från kyrkbacken och omgivningen? Skall den ensam kujonera bland allt det profana? Nej, men vad är då att göra?
Jo, köp in hus och tomt som skiljer från Västra Kyrkogaten. Arbetsstugan kan förläggas på annan plats utan saknad. Lägg så en värdig entre in från denna gata. Så behövs inga brandmurar. Och låt biskopsgårdens framsida bli åt öster, ex oriente lux, och inte från norr eller väster. På den stora tomten samlas så nu nödiga ecklesiastika byggnader, främst domicapitelshus. Stiftets prästerskap har ett växande bibliotek, som för närvarande är inhyst i Läroverket, det kan inte dröja många år förr än särskild lokal därför måste skaffas. Pengar finns till allting — även tvivelaktiga företag. Pengar måste kunna fås även till en värdig anordning av biskopsgårdens byggnadsförhållanden. Skulle inte 100-tusen av lotterimedlen kunna undvaras utan saknad, för den goda sakens skull? Ja, bara vid vy och god vilja finns. Bort med all småfnaskigheten!
En av Guteberg.

Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17

Vindsus. vattenfall och bäckabrus — Farbror ritar och berättar.

Visserligen blåser nordvästen ganska friskt, men solen och en blånande himmel ha för dagen efterträtt det Intensiva regnväder, som i sin tur efterträdde det nästan mirakulöst gammaldags vinterväder, vi nu sedan långt före jul varit begåvade med. Naturligtvis äro vi inte så lättrogna, att vårpaletåen med anledning av solen och det ena med det andra genast underkastas en mer eller mindre noggrann okulärbesiktning. Tvärtom är vinterhabiten god att ha. Men faktum är annars, att våren har kommit. Åtminstone hade den i tisdags anlänt till Palissaderna. Och var det inte våren själv, måste det ha varit något mycket snarlikt. Ty dånade inte vårt eget lilla \”Niagara\” 1 bästa vårutlösningsstil, lekte inte vattubäckarna uppsluppet ta-fatt utför kullarna så det var en fröjd åt det, och knuffades inte vårflodens integrerande delar nedanför samma Niagara i det mest halvstolliga aprilhumör! Och så massorna av vita snöfläckar mot tuvornas torv och kullarnas fjolårsgräs! Vidare en sol, som formligen spröt vårlig festivitas över ett högröstat, vitbrämat vårstormshav, vidare över Högklintslandets skarpt konturerade silhuett, mörkt barrskogstaggig mot himmelens ljust klingande blåhet, mot cerise- och rosafärgade fjädermoln, liknande gracila slingor av en ursprungligen blåvit rök från en sagolik jättecigarrett, befintlig någon, stans bortom Högklintsprofilen.
— Vår, vår! utropade den för dagen sälLsport ystre hr fotografen, svängande sin kamera över huvudet likt en segerrusig mohikan sin tomahawk med vidhängande färsk-skalp. Fast det kunde nog inte hjälpas, att tavlan trots allt
själva verket erbjöd ett ännu isigt kalll perspektiv. Och genom grenverket drog vinden kall som döden. Men det skummande \”vattenfallet\”, de lekfullt tumlande bäckarna och den beskäftigt sorlande forsen ut mot havet spelade renodlade vårlåtar. Ja, den här våren har förvisso sina kontraster.

Simson sade vid sig själv:
\”… och vattubäckar rinna, jag vill gå ned till Thimnath och söka mig en kvinna –\”.

Precis s å var väl inte hr fotografens mening, när han i tisdags kom inrusande på redakitonen med en farlig vårglimt i ögat och ett faunleende på läpparna, gripandes undertecknad i den s. k. hampan. Nu ville han framför allt söka vårmotiv. Ehuru han annars inte torde ha något speciellt emot att göra alldeles som Simson, även om han vid dylika val-lovliga exkursioner inte skulle behöva gå så långt som ända till Thimnath. Var det nu ligger.
Alltnog: Årets första \”vår\”-promenad vidtog. För fotografen är oemotståndlig när han börjar. Den — promenaden — förlades till en början söder-ut, för att på höjden av Fristad slå in på västlig kurs. Det blev förstås en serie ganska äventyrliga klättringar utför. Men uppe på slätten stod tvåvingade \”Högan\” ännu pall, fast en tätnande hop funldshus rycker den gamle resen allt närmare och oförskämt in på livet.
Nere vid stranden dånar sjön, som tagit av sig i sina bästa skjortärmar. Vågorna fightas i vildaste laget. I dag tik dom slugger!: allihop. Men det är grant att skåda denna kamp av giganter, utspelad under solens allt avslöjande jättewattlampa. Vilket färgspel!
Fristad rundas. En bäck nära strandsvallet är nästan begravd under ett tyngande lager av strandens stenar, Lika gott det, Annars hade den kanske givit sig i väg och gått till sjöss för längesen.
Promenaden fortsätter längs stranden på rullande grus, över lömskt mossiga stenar, över sand och försåtligt slippriga klipphällar. Inga större sensationer. På toppen av en storvulen kjökkenmödding ligger emellertid en granriskrans utslängd, skönt virad med röda band. Nyss hängde den i taket som en verkningsfull detalj i juldekoren, men nu … Ett vemodigt, misshandlat minne från julen, som inte mer är. Ack, så förgår denna världens härlighet! I sanden och grusen spår av kulturen: Ödsligt tomma konservburkar, en damgalosch, som var nå\’t I terrakotta, cigarrettaskar med sköna pränt på pappen, skärvor av glas samt en festligt röd skruvkork till det som en gång varit en liter \”Kron\”. Jämte en hel del annat smått och gott. Strandgods. Det som gömmes i snö o. s. v.
Ny klättring och så är den sällsamma expeditionen framme vid den egentliga våren, Vattenfallet. Vars gulbruna is-, snö- och regnvatten skummar sig veder:- häftigt, alldeles som ett riktigt vattenfall, utstötande ett lika vederhäftigt dån, vilket, om man står alldeles intill, totalt kommer havets vreda dön att förstummas, eller skall man kanske säga överröstas.
Hr fotografen störtar sig över sina offer. Skott på skott ur alla möjliga — och omöjliga — vinklar. En stackars trast, som nyss duschat i vattenröken över fallet, gripes av panik, råkar halka på klippväggen, men tar sig snart in i sin rödkindade nyponbuske, vilken ömt vattnas av ett par av de tusen och en rännilarna … Det sjuder och bubblar, fräser och droppar, så neg är det vår.

Men vinden blåser kall från sjön. Hr fotografen blir blå om nyporna. Och om näsan. Men skotten falla ändock tätt. Ett av offren blir förresten hamnens lilla duktiga växellok, som just nu, fruktansvärt frustande samt effektfullt bolmande sin pipa intet ont anande skjuter ett längre vagnssätt uppför den mustsugande stigningen. Fullträff. Skåda själv, ädle läsare! En så\’n rök, vilken kraft och i styrka, energi och envishet. Inte går det så värst fort, men säkert som berget. Här kan man sannerligen inte tala om någon vårtrötthet. Så mycket tröttare äro vi vårpromenadpremiärpromenerare. Men bäckarna brusa och Niagara i Pallis sjunger sin tjusiga hymn till våren, till den januarivår som inträffade tisdagen den 18 dennes. Fast när detta läses äro vi måhända åter bäddade i snö, och har eventuellt det s. k. vattenfallets sång klingat ut och övergått till frusen musik. Men den kan vara vacker, den också.
Hur som helst: Den som lever får C.
Vidix.

Gotlands Allehanda
Lördagen 22 Januari 1938
N:r 17