Månad: februari 2021

SVERIGES och Europas främsta häcklöpare hittills, Håkan Lidman, är född 31 januari 1915 och till yrket försäljningschef i Rydboholm i Västergötland.
Lidman kom upp som en\’ idrottslig ”komet” under sin skoltid i Göteborg, då han först dominerade skolungdomens tävlingar och så med ens kom in i landslaget 1934. Han blev redan första året svensk mästare, och i landslaget skötte han sig överdådigt, även om han där blev slagen i-sina två första lopp. Men sedan debuten förlorade han inget lopp i mästerskapen och inget i någon landskamp under sin enastående bana, och han vann varje nationell tävling utom två, där han ramlade.

14 mästerskap
Håkan Lidman vann mästerskapet på 110 meter häck alla år från 1934 till och med 1948 utom 1946, då han inte deltog… Sina båda första titlar vann han på 15,1 sek. och senare två gånger på 14,9 och två på 14,7, men annars höll han sig kring 14,5.
Om det funnits mästerskap på 200 meter häck hade han säkert vunnit lika många, ty inte heller på den sträckan hade han någon konkurrens.

19 landskampssegrar
Lidman förlorade som nämnts sina två första landskamper men vann därefter alla sina 19 landskampslopp, och hans sämsta segrartid var 14,8. Hans absoluta oslagbarhet var av stort värde för landslaget, helst som 110 meter häck ofta gick som första gren, och det blev därigenom Lidman förunnat att ange takten, som laget därefter aldrig korn ur. När tips gjordes upp före en landskamp räknade alla med hans segerpoäng som den mest givna, och trots att grenen är ytterst svår och inbjuder till misslyckanden missade han inte en enda gång, utan stod alltid i särklass. Detta var så mycket märkligare som han är mycket närsynt och alltid använder glasögon. I regnväder blev dessa fuktiga och svåra att använda, men det generade honom inte. Många ansåg att han även med förbundna ögon skulle kunna löpa under 15 sek. så bergsäker som hans teknik var.
Lidman var en ganska god sprinter och sprang även några gånger 100 eller 200 meter i landslaget samt deltog i några stafetter. Hans framgångar i slätlopp var emellertid inte så stora.

Sex svenska rekord
Det är klart att Lidman också blev en rekordman av stora mått, och han slog sex svenska rekord med tiderna 14,3, 14,2 och 14,0 på 110 meter, 25,1, 24,4 och 24,1 på 200 meter.
Tiden 14,0 på 110 meter var samtidigt Europarekord, och den nåddes vid en tävling i Italien 1940. För den prestationen fick han tillsammans med Henry Kälarne Svenska Dagbladets guldmedalj för, årets bästa idrottsprestation.
I europamästerskapet 1938 blev Lidman slagen av engelsmannen Finlay och kom på andra plats,medan han överlägset vann mästerskapet 1946. Han startade i de olympiska finalerna både 1936 och 1948 och blev fyra i den första en hårsmån
efter trean samt sexa i den andra. Han var då skadad och kunde deltaga tack vare en smärtstillande injektion men kunde inte göra sig själv rättvisa.

Många utlandsresor
Lidman var landslagets kapten och deltog i lagets samtliga resor 1934—48 med undantag av landskampen 1946, då han var förhindrad att deltaga. Han reste ofta utomlands i spetsen för olika trupper. och besökte Amerika 1945 och -47. Vid förstnämnda tillfälle kom han dåligt förberedd på en långsam lejdbåt till inomhusmästerskapet, där han förlorade, men gjorde mycket fina lopp och satte ett inofficiellt inomhusrekord på 110 meter med 14,4, medan det förra rekordet var 15,8. När han deltog 1947 skadade han sig och startade bara i ett fåtal lopp.
Lidman var vidare ledare för den svenska turnén till Sydamerika hösten 1947, där han dock förlorade. tre gånger mot den utmärkta argentinska häcklöparen Triulzi, som även slog honom i olympiafinalen 1948. Han slog dock Triulzi en gång och löpte på 14,0, därmed tangerande sitt svenska och Europa-rekord.

Mångsidig ledare
Håkan Lidman började sedan han tagit studenten som affärsbiträde i Göteborg och skrev. samtidigt artiklar i olika tidningar. Han var ett år sportredaktör i Nya Dagligt Allehanda, varpå han flyttade till sin nuvarande befattning i Rydboholm. i.
Han har tagits i anspråk som ledare redan under sin aktiva tid, bl. a. Västergötlands Idrottsförbunds styrelse och i Svenska Idrottsförbundet, där han även tillhör Tekniska Kommittén. I den stora matchen Norden—USA 1949 var han lagledare för Norden.
Det råder knappast något tvivel om att Lidman med glans skulle ha försvarat en plats i laget, om han velat vara med. Han hade emellertid efter 1948 beslutat sig för att icke ställa upp i stortävlingar vidare, men trots att han endast tränade obetydligt visade han i klubbmatcher 1949 så god form, att hans plats i landslaget hade varit given.
Tekniskt sett är Lidman den främsta häcklöpare som funnits i Europa, och hans säkerhet var enastående. Han var dock inte fullt i klass med de bästa amerikanerna, vilket mest berodde på att han var underlägsen i snabbhet. \”Medan dessa löpte 100 meter på 10,3—10,5 kunde Lidman i sina bästa dagar knappast göra under 11,2.
Att amerikanerna på 110 meter häck blott slog honom med högst 3 tiondelar visar att han i fråga om häckteknik snarare var bättre än de, eftersom han kunde hålla dem stången mycket bättre över hinder än i slätlopp.

Allers.
N:R 48
1950

NÄST Gunder Hägg är Arne Andersson den främsta medeldistanslöpare som funnits. Han är född den 27 oktober 1917 i Trollhättan och är till yrket folkskollärare i Stockholm.
Arne Andersson bodde senare i Vargön men gick i skola i Vänersborg, där han tog studenten. Om somrarna vistades han mestadels hos släktingar i Uddevalla, och han tävlade som pojke mest för Uddevalla IS och tänkte bli simmare. Han blev i stället löpare och hamnade efter ett år i Elfsborg hos Örgryte i Göteborg, där han under tränaren Martin Janssons ledning överraskande nådde världseliten i en landskamp mot Finland 1939, då han till allmän häpnad vann 1500 meter på 3.48,8, vilket inte bara var svenskt rekord och första gången en svensk löpte under 3.50 utan också en av de bästa tider som nåtts i världen och bara 1 sekund över nya zeeländaren Jack Lovelocks världsrekord.
Sedan gick det av bara farten fast han i viktiga tävlingar led många nederlag. I mästerskapet på 1500 meter förlorade han varje år 1939 —42 mot respektive Spångert, Kälarne, Hägg och Spångert igen, och han fick nöja sig med att bli terrängmästare 1941 och 42.

Hägg var för svår
Särskilt Gunder Hägg var svår och blev länge Arnes speciella tuktomästare. De möttes gång på gång, vecka efter vecka, stundom ett par gånger i veckan, och drog alltid fullsatta hus. Hägg var den skickligaste och vann ständigt, men Arne gjorde starkt motstånd och visade sig som den näst bästa löpare världen haft. Han fick tider som ingen nått — utom Hägg. Det var en försmädlig tid att stå som den ständiga tvåan.

Världsrekorden faller
Medan Hägg 1943 var i Amerika gick Arne Andersson plötsligt upp en klass. Han hade flyttat från Göteborg till Stockholm och hade tränat upp sin snabbhet .såväl under loppet som i spurten. Han blev mästare på 1500 meter och 4X 1500 meter men visade sin snabbhet även på 4X400 meter. Han vann också tre landskamper på 1500 meter, men framför allt satte han två världsrekord, 1500 meter på 3.45 och 1 eng. mil på 4.02,6. Det var två av Häggs allra bästa rekord som föll, medan Hägg själv firade triumfer i Amerika, och de häpnande amerikanerna, som såg Gunder vinna lopp efter lopp. över deras bästa, undrade om de inte trots allt bjudit in fel man! Den allra bästa var ju kvar i Sverige. För sina utomordentliga rekord, där han saknade full konkurrens, fick han självfallet Svenska Dagbladets guldmedalj.

Världsrekorden förloras
1944 fortsatte Arne att träna snabbhet och brydde sig inte om längre lopp eller terräng. Han hade en gång försökt sig på 5000 meter och noterat 14.18,2 samt många gånger mött Gunder på 2000 och 3000 meter, där hans egna personliga rekord är 5.12,6 och 8.11,4, men nu ville har bara löpa 1500 och 1 eng. mil, åtminstone under den egentliga säsongen. Han slog också Hägg i sex av de sju lopp vari de möttes, vann mästerskapet på 1500 och satte ett inofficiellt världsrekord på 3/4 eng. mil med 2.56,6 (gäller ännu). Men i ett lopp blev han slagen, och det var på 1500 meter i Göteborg, där Hägg tog tillbaka världsrekordet med 3.43 mot 3.44, som Arne fick. Tävlingen gick dagen efter rekordloppet på 3/4 mil, och Arne var stel och trött. På hösten visade Arne att han till och med kunde slå Gunder på 2000 meter.
År 1945 började Strand blanda sig i leken och slog Arne två gånger, men Arne vann å sin sida varje gång över Hägg utom en, och då förlorade han världsrekordet på 1 eng. mil i Malmö, som Hägg tog tillbaka. Arne hade förbättrat det året före med 4.01,6, medan Hägg då fick 4.02, men nu kom revanschen. I ett hektiskt lopp med en underbar spurtuppgörelse vann Hägg på 4.01,4 mot 4.02,2.
På hösten samma år blev Arne jämte Gunder och några till avstängda för brott mot amatörreglerna, och nästa år diskvalificerades han på livstid.

En stor mästare
Arne Andersson hade aldrig Gunder Häggs medfödda stil och lätthet för att löpa. Han var mer en\’ produkt av järnhård energi, styrka och envishet. \’ Hans steg var sannolikt något för långt, och hans stil aldrig så glidande som Häggs. Men han besatt ett lidelsefullt intresse för löpning, och taktiskt sett blev han småningom en mästare.
Från att ha varit svag i spurten blev han en av de snabbaste som funnits, vilket han bevisade många gånger, inte minst i de båda duellerna mot engelsmannen Sydney Wooderson, känd för sin spurtsnabbhet, som han besegrade på 1 eng. mil såväl i London som i Göteborg 1945.
Medan Hägg tog sin diskvalifikation tämligen lätt blev avstängningen svår för Arne, vars liv var idrott och löpning. Han har fortsatt att träna och håller sig ständigt i form, och ända tills 1949 närde han hopp om att få tillbaka sitt amatörskap för att gå in för 5000 och 10 000 meter, men hans ansökningar har blivit avslagna. » Han har fortsatt med idrotten som amatörtränare i Linnéa i Stockholm, \’men han har icke lyckats få fram någon som ens kommit i närheten av honom själv. Löpartyper som Arne Andersson växer sannerligen inte på trän.

Allers.
N:R 7
1950