Månad: februari 2021

I besvär till k. m :t har Elisabeth Carlsson, John Rundgren, Elisabet Andor och P. 0. Rundgren, samtliga i Stockholm, samt Ebba Carlsson i Vissefjärda såsom arvingar efter biskop Rundgren yrkat att bli tillerkända rätt till tjänsteårsförmån. Regeringsrätten, som nu meddelat utslag på besvären, har ej funnit skäl göra ändring i länsstyrelsens utslag, varigenom dödsboet efter biskop Rundgren förklarats berättigat att under tiden 1 aug. 1936-31 jan. 1937 åtnjuta tjänsteårsförmån vid det av honom innehavda biskopsämbetet och den därmed förenade kyrkoherdetjäneten, (P.)

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 december 1937
N:r 282

Fruktcentralen har nu slutat fruktpackningen för året. Konsulent Emil Nilsson meddelar på Jordbrukarnas Föreningsblads förfrågan, att packningen av kvalitetsfrukt i år varit av ungefär samma omfattning som förlidet år, men att frukförmedlingen totalt ökat med cirka 8,000 kg. på grund av fruktmosleveransen.
Hela omsättningssiffran för året slutar på 30,234 kg. Största kvantiteten omfattar som vanligt Stenkyrke med c :a 7 1/2 ton, Gravenstein med c :a 6 1/2 ton, och resten upptages av diverse sorter, såsom Åkerö, Cox\’ pomona, Cox\’ orange, gul Richard, Signe Tillisch, Ribston m. m.
Arbetet har gått bra och friktionsfritt, kanske ännu bättre än förlidet år och packningen har skett med omsorg så att enligt uppgift från Stockholm ligger Gotland främst bland alla landets fruktcentraler med endast en bagatellanmärkning. Gotlandsfrukten torde även så smått ha förvärvat ett gott rykte, och blivit mera lättsåld, och det är ju så vi vilja ha det: \”Gotlandsvara – kvalitetsvara\”.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 december 1937
N:r 282

Högintressant föreläsning av biskop Torsten Ysander.
Arbetareföreningens föreläsningsanstalts sista föreläsning för höstterminen ägde rum i går kväll. Det blev en synnerligen förnämlig avslutning, i det biskop Torsten Ysander humoristiskt, spirituellt och fängslande skildrade några glimtar från judiska ghetton i Polen, Galizien och Ukraina.

Konsten att hyra rum i Polen.
Den, som från Sverige anträder en resa till länderna österut, måste vara inställd på, att han här träffar folk med helt annan kultur och helt annan inställning till problemen än vår, sade tal. Han skildrade sin ankomst till den polska huvudstaden för några år sedan och sin första kontakt med befolkningen där, hur han redan på stationen omsvärmades av en skrikande skara ynglingar, som i översvallande tonarter utbjödo sina tjänster, och hur han till slut beslöt överantvarda sig åt en 17 å 18 års judisk yngling, som talade en ganska dräglig tyska.
I sällskap med den talträngde ciceronen anträdde han så färden mot hotellet – det gick 5, 10, 15 minuter, men aldrig kom man fram, och resenären började starkt misstänka, att judeynglingen förde honom runt stan för att sedan ta betalt per timme. Slutligen stannade ynglingen på en gata i judekvarteret. Detta berodde ingalunda på, att man kommit fram till något hotell, utan ciceronen förklarade helt enkelt, att han icke skulle gå ett steg till, om han inte omedelbart fick 5,000 mark. Det var ingen stor summa på den tiden och han fick dem, och sedan upprepades detta vid ungefär vart annat eller vart tredje gathörn ända tills ynglingen förstod, att man nästan hunnit till botten på både resenärens plånbok och tålamod. Då kom man genast fram till ett hotell, där fem guldsmidda herrar med beklagande gester förklarade, att net var absolut uteslutet att få nå?????. Samma svar mötte sedan besökarna på en hel rad hotell. Vid sjunde försöket upplystes, att det ginge an, att få ett rum \”alldeles ensam\” klockan 6 på kvtillen. Rummet kunde få besiktigas omedelbart, vilket också skedde. Tal. ansåg dg emellertid med fog kunna tvivla på, att han skulle bli så \”absolut ensam\” i rummet, och nu fanns det faktiskt Ingenting annat att göra än att vända sig till svenska legationen för att få runfrågan ordnad. En tjänsteman tog hand om saken, och man gick till det första hotellet, där samma guldsmidda herrar utbröto i samma beklaganden. Tal. ansåg saken hopplös, men tjänstemannen var av alldeles motsatt mening. Han tyckte det gick alldeles efter beräkning och pekade diskret på en av herrarna, som ställt sig litet avsides bakom en palm. Med denne skulle man förhandla, han stod nämligen endast och väntade på de obligatoriska mutorna, och sedan dessa betalats, gick det alldeles utmärkt att få ett förnämligt rum. Saken var ordnad på två minuter. Det var en lärorik inblick i folkets psyke.

Svenskan ett bra språk.
Det polska folket har f. ö. en stor och energimättad tro på sin egen framtid. och söker nu med all makt utplåna spåren efter de främmande herrar, som under landets förnedringsperiod regerat. Polen är som stat en yngling och har politiskt en växande ynglings glupande aptit. Invånarna äro tillgängliga och älskvärda, och gång på gång får resenären erfara, att han befinner sig bland vänner. Språkfrågan vållade till en början tal. en del svårigheter, då han icke kunde tala polska. Tyska vill ingen i landet begagna sig av, i stället vilja alla tala franska, vilket språk det dock inte är så många som kan. Tal. fann dock snart den rätta vägen. Han talade svenska. Man trodde då, att det var franska men förstod det inte och var sedan tacksam att tå fortsätta samtalet på tyska.

Judendomen som folkenhet.
I denna stat mäter resenåren på väs österut först judendomen som folkerihet. Det finns tre miljoner judar i Polen – en aktningsvärd siffra, om man tar i betraktande, att Sverige härbärgerar endast 6,000 personer av denna ras. Enbart Warszawa har 360,000 judar, den största samlade gruppen på denna sida Atlanten. I hela världen är det endast New York med sina 2 miljoner, som slår denna siffra. Sammanhållningen bland Polens judar är mycket stark, och här kan man möta det ovanliga uttrycket \”bara en kristen\”. Man lägger också genast märke till det österländska inslaget 1 befolkgen. Man möter judar överallt, vilket väl också beror på, att judens temperament är ganska rörligt – han \”förekommer\” från morgon till kväll. Under sabbaten kan man i de judiska kvarteren få se familjerna vara ute och \”fingå\”, husmodern i prydlig sidendräkt och husfadern i till halsen knäppt kaftan och med korkskruvslockarna dinglande vid öronen, de senare tecken på stor fromhet. Kastar man en blick ned genom någon källarglugg, kan det dock hända man får en glimt av medaljens frånsida – den oerhörda trångboddheten i de judiska kvarteren.
Hur ha nu judarna kommit till Polen, och hur ha de judiska ghettona uppkommit? Redan omkring år 200 efter Kristus började en förskjutning av den judiska befolkningen utmed norra Afrika, över Spanien, Italien, Österrike och Tyskland, och någon gång på 1300-talet kom-mo judarna till Polen, En andra ström av judar kom från Turkiet och en tredje från Krim. Den sistnämnda blev i trakterna av Svarta havet uppblandad med främmande raselement, varför östjudarna ej äro av riktigt samma stam, som västjudarna. Under medeltiden voro judarna förpliktade att bo i särskilda, från den övriga befolkningen med murar avskilda kvarter – för att komma från ghettot ut i staden behövdes t. o. m. pass. Murarna äro nu rivna, men den andliga muren kring ghettot har aldrig försvunnit.
I våra dagars Europa kan man skilja mellan två olika raser av judar, dels de spanska eller västjudarna och dels de polska och ryska eller östjudarna. De tyska judarna kunna sägas utgöra en blandning av dessa båda grupper. Om också judarna i Polen åtnjutit ett relativt skydd, märker man dock tydligt motsättningen mellan den judiska och den polska befolkningen, och hatet mot de förra kommer då och då till synes. Detta har i viss mån sin grund i, att judarna efter sin frigivning ur ghetton ofta anställdes som förpaktare vid de polska godsen, medan godsherrarna bodde i städerna. Detta sakernas förhållande inbjöd ju till utsugning av statarna från förpaktarnas sida och skapade helt naturligt motsättningar och hat mot judarna.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 december 1937
N:r 282