Låt oss gå tillbaka i tiden till ovannämnda årtal. Jag har hört berättas, att det kallades det stora nödåret, ty det var då en sådan svår torka att all gröda förstördes och knappast gav så mycket i utbyte att folket fick till utsäde på hösten. Nöden hotade, stor och mörk.
Vid Ava bodde på den tiden två duktiga hemmansägare : med vardera ett halft hemman. I regel hade de goda skördar, men jag minns hur den ene berättade, att han, sedan han sått den hösten, hade kvar tre lopar råg att bära på magasinet till brödföda för vintern — i sanning mycket dystra utsikter.
Men tiden gick dag för dag tills man kommit till Allahelgonadagens kväll.
Då blåste det upp en riktig höststorm från nordväst, vilken ibland övergick till snöstorm. En norsk brigg, som nette ”Islander” och var lastad med råg antagligen från Ryssland tog i snöstormen fel på kursen och körde på land vid auran ett stycke norr om fyren. Ingen varsnade fartyget vid grundstötningen på kvällen, ty mörkret kom fort och ingen livräddningsstatioa fanns heller på den tiden vid Skärsände.
Men den skeppsbrutna besättningen satte själv ut en livbåt för att försöka rädda sig i land. Alle man voro redan i båten utom kaptenen, som stod vid lästången och skulle som sista man lämna fartyget, då han troligen i sista minuten kom ihåg något, som han glömt kvar. Han sprang tillbaka in i kajutan, men då han dröjde något där, äntrade styrmannen ombord igen för att skynda på honom eller se efter vart han tagit vägen.
Lagom styrman kom omberd kom en brottsjö, fånglinan på. livbåten sprang och det visade sig omöjligt för dem som voro i båten att ro sig upp tilll fartyget igen utan de måste i stället försöka att i mörkret nå stranden. Detta lyckades och de åtta männen i livbåten blevo alla räddade.
Andra morgonen var briggen totalt försvunnen, ty sjön hade under natten slagit den i stycken. Råglasten hade till en stor del spolats i land och låg söm en stor släkebänk på stranden.
Som man lätt kan första blev det snart ett rörligt liv som på en marknad. där nere vid stranden. Alla ville gärna vara med om bärgningen; det betydde bröd under hårda nödtider, och man fick försöka att bärga, torka och sålla säden ren från sand så gott sig göra lät.
Styrmannen hittades död andra dagen, det vill synas som om han simmat i land, ty han låg ganska långt uppe på land mellan sanddynerna. Han hade löst livbältet av sig och lagt det under huvudet och sedan släckte kölden ut den sista livsgnistan hos honom. Han hade sökt lä bland sandbarkarna, men ingen människa träffade på honom där i mörkret.
Liket av kaptenen återfanns också, liggande bland rågen i landsjön.
Det är många hemska tragedier, som fordom utspelats kring våra kuster och särskilt då omkring Fårö; detta är bara en av de många. Om dessa sanddyner och rev kunde tala skulle de ha många handlingar av mod och. dödsförakt från gångna tider. De flesta händelserna gå så långt tillbaka i tiden att minnet av. dem runnit ut i glömskans gråa dunkel.
S.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 7 Maj 1938
N:r 104