Jag har nu helt nyligen lagt i Gotlanda Allehanda en berättelse om den stora drunkningskatastrof, som inträffade, i Visby hamn a mars 1888, och som jag på det livligaste kommer ihåg. Jag minnes så grant när farsgubben läste det en kväll i tidningen och vilken förstämning det då blev. Vi fäste oss särskilt för den olyckan, emedan en av de omkomna, dykaren Engström, var ifrån Fårö och därmed bekant, samt på grund av att så många som trenne av Neptunbolagets dykare- och bärgningsbåtar voro härute på en gång det året.
Under den stränga vintern 1888 strandade tre stora engelska ångare på det farliga Salvorev. Kort före julen 1887 strandade den första, den hette \”Blue Cross\” och var lastad med havre från Ryssland. Den stod synlig några dagar på revet, men stormar och dåligt väder rådde, vilket försvårade och omöjliggjorde bärgning av fartyget och lasten, och ångaren blev ganska fort sönderslagen och vrak. Hela besättningen blev lyckligt bärgad av livräddningsbåten vid Skärsände station.
En liten tid därefter – jag tror strax på nyåret 1888 strandade den andra ångaren, en mycket stor båt för att vara på den tiden. Den hette \”York City\” och även den var lastad med havre och kom från Ryssland. När livräddningsbåten vid det tillfället var ute och bärgade den besättningen blåste det storm och var mycket kallt, det var en livräddningsbragd, som nog borde finnas skrivskrå historiens blad och den torde nog blivit det också åtminstone i livbåtens historia.
Jag minns såväl en hel del av den dåtida livbåtsbesättningen, vilka kärngestalter det var. Båtstyraren Ola Ekström t. ex., gråskäggig, lugn och tryggheten själv, Ola Jakobsson, Nordbergarna, far och son, Christoffer Ekström, Christoffer Persson, Karl Höglund, Mårten Molin, Petter Ekman m. fl. Duktiga karlar allesamman, en honnör för deras minne. De blevo sedan ihågkomna med a silvermedalj för sin bragd. Vid sådana tillfällen kunde man få bevittna att tapperhet och dödsförakt finns även annorstädes än på de blodiga slagfälten.
Med anledning av dessa händelser voro Naptunbåtarna Belos, Hermes och Poseidon ofta i Ekeviken på Fårö, och, så ofta vädret tillät, i arbete vid haveristerna för att söka bärga dem. Den stränga vintern med ganska ofta förekommande blåsväder, sträng köld, som blev värre ju längre det led på vintern, och snö i massor, lade ofta hinder i vägen för bärgningen. Fårösund låg tillfruset, fast som hälleberget, till fram i början på april månad, och de flesta hamnar voro blockerade med la. Bärgningsångarna ! kunde Inte gärna vara någon annanstans än i Visby eller Ekeviken.
Den sistnämnda strandade ångaren stod någorlunda hel en ganska lång tid, och då ordnades det så att folk från Fårö, som den tiden hade sina stora tre roningsbåtar, fingo bärga våt eller sjöskadad havre för en viss lott. Det var mången gång ett rörligt liv vid stranden, t man frågade minsann Inte etter om det var kallt. Jag kan såväl minnas, när fullastade båtar om eftermiddagarna och kvällarna kommo roende genom isskaren och issörjan in mot land i Ekeviken och hur det sedan hackades och höggs i isbänken för att få ett någorlunda lågt ställe att häva i land den våta havren. Den östes då i säckar från båtarna och Ibland kunde havrelasten vara så frusen c i båtarna att man fick slå sönder den tjocka skorpan, som bildats under färden iland.
Gubbarna voro mången gång ispansrade och bura Istappar i skägget men glädjen var stor för var gång det lyckades med en sådan båtresa. Det betydde mat till kreaturen och även en välbehövlig om ock surt förtjänt slant i börsen. Storlänningarna, som vi kallade folket från andra socknar, kommo körande över sundet och köpte havre så mycket som vi kunde avvara. Priset var mest omkring 3 kr. tunnan, men det var ju pengar på den tiden. Vad folk vid sådana tillfällen fick frysa och fara Illa, Ifall de ville ha något med, är otroligt. Då man nu för tiden ser och jämför dessa stora, grovt och starkt byggda motorbåtar, som nu finnas, emot de öppna, klena och ernå båtar, som då användes och skulle tas fram med åror och segel, finner man förhållandena kolossalt förändrade. Jag tror att nämnda havre. ångare stod kvar och höll ihop, till dess, att den ödesdigra marsstormen kom och sopade allt djupet. Och då var det slut med den havreskörden.
Sedan, i slutet på mars, strandade den tredje ångbåten, \”Callvllla\”. Den var lastad med salt och skulle gå till Ryssland, men den blev fort vrak och inte ett dugg blev bärgat från den mera än folket.
Det var en sträng och händelserik vinter här ute på ön det året, men gott var ändå att Intet människoliv blev spillt här genom alla denna strandningar. Vad sedan snömängden beträffar så kom det massor med snö och folket hade ett väldigt arbete på vägarna mest var och varannan dag med snöskottning. Det blev så pass höga drivor att varken störändar eller sådant syntes. Man fick tå till bivägar och försöka ta sig fram hur man kunde.
Vintern 1893 blev ändå kallare och mera snörik. Havet var tillfruset så långt till sjöss man ville gå, ty milvis syntes intet öppet vatten, och fyren var släckt en längre tid. Men den vintern är en annan historia.
S.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 29 mars 1938
N:r 72