Månad: mars 2021

Gotländska minnen. Tecknade av Per Arvid Säve.
J. Ridelius förlag. Pris 1:50.
Vid Sällskapet D. B. W:s högtidsdag den 9 juli 1858, alltså i dagarna för jämt 80 år sedan, höll den sedermera så berömde kulturhistorikern P. A. Säve ett föredrag, vilket sedermera i något omarbetad och utökad form utkom på Gotlands Allehandas förlag. Den lilla skriften som bar titeln Gotländska minnen, har länge varit utgången ur bokbandeln, och man måste därför med tillfredsställelse hälsa den nya upplaga som i dagarna utkommit. Förläggare är denna gång John Ridelius, som ju länge visat ett stort och uppoffrande intresse för gotlandslitteraturen. Den uppgift han nu tagit sig före, nämligen att efterhand ge ut Säves skrifter för en större allmänhet, är all heder värd.
Första bandet av den planerade skriftserien kom ut förliden höst, och nu föreligger nummer två i serien.
Gotländska minnen utgör en revy över mera bemärkta gotlänningar, alltifrån den gotländska historiens första gryningsljus och fram till förra århundradets mitt. De män som här stiga fram i minnet, äro kanske inte alla av lika- hög resning, men det gemensamma för dem allesamman är att de varit personligheter av starkt självständig läggning. Många av dem ha gjort insatser av bestående värde i vår kulturella utveckling, andra ha spelat en mindre, ehuru fördenskull icke oväsentlig roll.
Redan på bokens första blad möter oss en lång rad figurer, vilka visserligen höra sagan till, men som kanske just därför fängsla oss på ett alldeles särskilt sätt. Där är Thjelvargestalten, som förde elden till landet och renade det från trollens onda makter, där är den myndige storbonden Botair av Akebäck, som byggde den första kristna kyrkan på Gotland, där är den snarfyndige Ivar Stråben från Alva, som knöt samman banden mellan gutarna och svearnas konung, och där är Takstejnarn, den legendariska hövdingagestalten från Lärbro, som ännu efter sin död gick igen i den stora Takstens-”moren”, tills han äntligen till domedag blev till händer och fötter bunden medelst de hemlighetsfulla runkavlarna.
\”Säve låter oss i fortsättningen följa gutarnas öden i med- och motgångstider. Det blir ett slags repetitionskurs i den, gotländska historien, knuten till skildringar av ledande män under skilda tider, landshövdingar, präster, hävdatecknare, köpmän, krigare och sjömän. Framställningen har ingenting av akademisk torrhet över sig. Säve förstår som få att krydda sina skildringar med anekdoter, vilka kasta ett ljus över de behandlade personligheternas karaktär som inga än så ingående analyser skulle kunna ersätta. Läsarens intresse fångas också redan från början, och Säve förstår att hålla det kvar i ett starkt grepp ända till bokens sista blad. En så underhållande och verkligt rolig volym som Gotländska minnen får man inte var dag i händerna.
För de många forskare i den gotländska personhistorien måste Säve ha varit en sannskyldig guldgruva. Släktforskningen har säkerligen fått många av sina värdefullaste tillskott genom hans uppteckningar och icke minst genom den nu på nytt utgivna boken. Skada blott, att hans förnämste efterföljare på detta område, Aug. Kinberg, icke hann fullborda sitt stort anlagda verk, Gotländska släkter, vilket inte bara är en torr uppräkning av släktregister utan dessutom ger oss en samling kulturhistoriska bilder av högt värde.
De sista sidorna i Gotländska minnen ägnas åt ett av våra största namn: Kristoffer Polhem, vars förtjänster tecknas i panegyriska ordalag. Säve pläderar bl. a. för resandet av en staty över den märklige gotlandssonen. ”Huru: fägnande för Gotlands folk och ansporrande för dess ungdom vore det ej att se Polhems \’ bild offentligen ibland oss!” skriver han och fortsätter: ”Det skulle förädla och lyfta hela samhället, höja folkkänslan till en ädel stolthet, till bättre tankar och ädlare verk”.
Säves dröm om en Polhemsstaty har ju omsider förverkligats, men huruvida samhället fördenskull vederfarits en högre lyftning, må vara tillåtet att betvivla. I varje fall synes det säkerligen mycket kunniga och vederhäftiga märket D. G., som kritiskt kommenterat Säves bok på dess sista blad, icke dela hans entusiasm för den store mekanikern. ”Säves framhävande av Polhems verk i en gotländsk minnesteckning förefaller en smula överdrivet”, heter det i hans kommentar. ”Polhem var varken till sin börd eller gärning gotlänning”. Omdömet förefaller väl kategoriskt. Fullt så enkelt låter sig knappast ett av våra största namn avfärdas.
Man har kallat vår medeltid en mörk natt med många lysande stjärnor. Icke ens Säve har väl lyckats framdraga så många klart lysande namn ur glömskans djup från just denna period i vår historia. Men så många fler äro i stället de stjärnor av olika storleksordningar från andra tidevarv, vilka i hans skrift träda fram och kasta ett nytt sken över händelser och förhållanden i vår skiftesrika gotländska historia.
Säves uppgifter behöva kanske någon gång korrigeras — en senare tids forskning har ofta nog kommit till avvikande meningar om ett och annat söm för ett par tre generationer sedan var rena rama sanningen. Men hans framställningskonst är så avväpnande att man inte gärna ser alltför många skolmästaraktiga pekpinnar på denna gnistrande, av gott humör präglade skildring av några bland vår gotländska personhistorias originellaste personligheter. Man har bara att ödmjukt tacka och ta emot vad denne forskare skänker oss med slösande och varm hand.
V. J.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 12 Juli 1938
N:r 157