Dag: 23 april 2021

en gård som ödelades för 12- á 1400 år sedan.
Kämpgrav har brandlager från två olika tidsskeden.
En stor s. k. kämpgrav, d. v. s. en boplats från folkvandringstid, har under de senaste veckorna varit föremål för utgrävning vid Dune i Dalhem. Den omfattar två olika byggnader, den ena icke mindre än 34 meter lång och 7 méter bred invändigt, den andra 14 meter lång och liggande parallellt med den stora byggnaden på något tiotal meters avstånd.

Den gamla ängen skall odlas …
Utgrävningen har tillkommit på så sätt, att lantbrukaren Martin Wallander, Dune, har velat uppodla en äng belägen mellan gården och den nedanför liggande Holmmyr. Ängen har av gammalt kallats ”Bjärge” och i densamma har funnits en mindre kulle med stengrunder och vastar samt bevuxen med täta buskage av: hassel och andra lövträd. Men innan spett och plog kunnat sättas i marken, ha vederbörande fornvårdande myndigheter enligt sina lagliga befogenheter haft att undersöka den fasta fornlämning, som här skulle spolieras. Den nu verkställda undersökningen har bekostats med medel från Gotlandsfonden och den under vitterhetsakademiens förvaltning stående Blair Brucefonden samt tillskott från enskilt, intresserat håll i Visby. Markägaren har därjämte ställt en del arbetskraft till förfogande. En medarbetare i Gotlands Allehanda har avlagt ett besök på platsen, där «arbetet nu pågått i nio veckor under ledning av länsantikvarien, docenten: Mårten Stenberger, och med amanuensen Karl Cajmatz som den närmast ansvarige för det dagliga arbetet ute i terrängen. Och det är en ovanligt ståtlig och väl bevarad gammal husgrund, som här har frilagts. Redan dess dimensioner äro imponerande, men då man samtidigt konstaterar, att detaljerna genomgående äro ytterst väl bevarade, så gripes man ovillkorligen av en önskan, att denna gamla gårdslämning från folkvandringstidens oroliga skede hade kunnat bevaras och ligga där som ett åskådningsexempel på våra förfäders gamla boplatser. Men detta lär väl vara ogörligt.
Det märkligaste med denna gamla gårdsgrund är emellertid, att man beträffande det stora huset har kunnat konstatera två olika golvnivåer, den ena 30 å 40 cm. över den andra. Båda dessa golvnivåer äro täckta av maktiga brandlager, vilket vittnar om, att byggnaden i båda fallen ödelagts av eld. Mycket möjligt är, att huset i sina båda skeden varit precis lika stort, men fullt konstaterat är detta ännu icke, då undersökningen icke hunnit avslutas. Hur stor tidsskillnaden mellan husets båda perioder varit, är givetvis ganska svårt att avgöra, men dr Stenberger framhåller-som sin åsikt, att om man utgår ifrån, att den första byggnaden ödelagts omkring år 500 — det är ju det vanliga med de gamla gotländska gårdslämningarna — så kan det senare huset ha varit ända till ett par hundra år yngre, enligt vad vissa mindre fynd givit anledning att förmoda.

Det äldre huset har varit mest omsorgsfullt byggt.
Söker man göra en jämförelse mellan det äldre huset och det yngre, så gör man den iakttagelsen, att det äldre utan tvivel varit mera omsorgsfullt byggt. Murarna, som ha en tjocklek av 11/4 meter och äro upplagda av gråstenar i flera skift, ha antagligen varit alldeles desamma, men däremot ha stöden för takets stolpresning legat på olika nivåer. Och då befinnes det, att medan i det äldre golvet stolparna ha rests på välordnade flata stenar eller stenkuber, som äro utlagda i symmetrisk ordning, så utgöras motsvarande anordningar i det yngre lagret av ganska primitivt upplagda stenskoningar omkring stolphålen. I ett par har man för övrigt konstaterat lämningar efter trästolpar.
Det stora huset har haft ingångar i båda gavlarna och utanför dessa ingångar ligga trappstenar. Invändigt lägger man märke till den mäktiga eldhärden, som är c:a 5 meter lång och intill vilken man även finner ett lergolv, som är alldeles rödbränt av eld. Mellan eldhärden och ytterväggen finnas ett par ”stenbänkar”, vilkas uppgift på sakens nuvarande stadium ej låter sig bedöma.
I golvet omkring eldhärden äro också regelbundet placerade en del mindre stenar, vilka sannolikt utgjort stöd för åtskilliga anordningar omkring härden.
Vad det mindre huset beträffar, så ha där undersökningarna endast obetydligt påbörjats, men enligt vad dr Stenberger förklarar, finns det anledning förmoda, att detsamma varit samtida med den äldre byggnaden. Men dessa och andra detaljer hinna väl bliva närmare dokumenterade, innan arbetet härute är färdigt.

Krig måste ha gått fram över Gotland.
Det ger en ganska egendomlig stämning att stå på en sådan gammal husgrund sedan halvtannat årtusende tillbaka, i synnerhet när man frågar sig, vilka tragedier, som ligga bakom alla dessa brända gotländska bondgårdar. Detta är nu en historisk gåta, vilken forskarne snuddat vid den ena gången efter den andra, utan att någon bestämd teori har kunnat fastslås.
— Jag har litet svårt att acceptera den uppfattningen att det varit gotlänningarna själva som vid en allmän utvandring bränt sina gårdar, säger dr Stenberger. Vi ska tänka oss, att här på Gotland efter alla 1800-talets odlingsarbeten finnas konstaterade husgrunder till ett antal, som nog måste uppskattas till tvåtusen. Flertalet av de hittills undersökta ha varit eldhärjade. Jag tror inte människor, som ha det bra, lämnar sina hem och ännu mindre bränner dessa.
Ödeläggelsen synes ha gått fram över Gotland omkring år 500. Det är vid samma tid, som alla skatter av romerskt guld på Gotland blivit nedgrävda. Finns det någon annan rimlig förklaring till detta, än att krig gått fram över ön? Fienden har bränt gårdarna och människorna ha till stor del utrotats, och när gotlänningarna dessförinnan lagt ned sina dyrbarheter i jorden, så ha de också tagit hemligheten med gömställena med sig i graven. Det finns vare sig traditioner eller andra källor, som kunna ge någon förklaring till dessa händelser, men det är ju påfallande, hur litet traditionen har att berätta om stora historiska händelser på Gotland i långt senare tider. Man får då icke ha anspråk på sådana från förhistorisk tid.
Säkert är att sådana krigiska ödeläggelser gått fram över Gotland även under vikingatiden och fram på 1000-talet, vilket bestyrkes av de talrika fynden från denna tid. Vad folkvandringstiden beträffar, så utmärktes ju denna av en särskilt stor oro bland folken, och att Gotland, som ligger här mitt i Östersjön, också skulle få känning därav i en eller annan form, är ju mycket naturligt.

\”När Tingstäde träsk brann …\” Det är ju möjligt att även det mycket omtalade bulverket i Tingstäde träsk är från denna tid, ehuru dr Stenberger för sin del lutar åt den uppfattningen, att det är av yngre datum — från 800- eller 900talet. Även där står man inför denna fullständiga brist på muntliga traditioner, som kunna ge något stöd för den historiska forskningen. Jo, säger dr Stenberger, det finns ett yttrande, som museiintendenten Th. Erlandsson snappat upp där i bygden. En gammal man berättar om en brand, att det var ”det rökte så, som när Tingstäde träsk brann”. Det var tydligen ett gammalt ordstäv, ty den, som fällde yttrandet, kunde icke själv ge någon förklaring på dess mening.
— Men det är väl inte omöjligt, att forskningen genem en liten iakttagelse här och en annan där kan sprida ljuset också över dessa gamla dunkla men så oändligt intressanta epoker i Gotlands historia, säger dr Stenberger.
Arne.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 Augusti 1938
N:r 198