Den ene gotlänningen i Amerikakören hemma igen.
I Gotlandsbankens styrelserum påträffade vi i förmiddags en trött men lycklig herre, nyss hemkommen från den svenska amerikakörens Via triumpbhalis i Amerika. Det är bankkamrer Valter Alfvegren, en av de två som fingo äran att representera Gotland vid Delaware- och andra därmed sammanhängande evenemang i United States of America. Han kom hem igår, ”till brädden” fylld av mäktiga intryck från utomordentliga upplevelser, om vilka vi be honom berätta en smula.
— Det hela har varit en enda stor upplevelse, från början till slut, säger han. Inte mindre än elva konserter höllo vi på olika platser, och jag vågar påstå att samtliga voro synnerligen lyckade såväl beträffande det rent sångliga som ifråga om publikens storlek och inställning.
— Och ett sådant mottagande som kom oss till del. hade man inte ens kunnat drömma om. Entusiasmen för Sverige, svensk sång och svenska sångare var något alldeles enastående. Också hade vi rikliga tillfällen att bekanta oss med vännerna därborta. Efter konserterna blev det nämligen alltid s. k. förbrödring och vid de banketter som i regel voro anordnade efter våra framträdanden hade man ytterligare tillfällen att lära känna varandra.
— Gotlänningarna därute brukade alltid vänta på oss, säger hr Alfvegren vidare. Och det var gripande att se hurusom de genast när de fingo höra den gotländska dialekten rördes till tårar. De kunde långa stunder sitta tysta och bara höra på, men så kommo frågorna — frågor om man kände den och den därhemma. De allra flesta efterfrågade kände jag förresten, tillägger vår interlokutör.
Särskilt förhörde man sig om visbyoriginalen, och ville bl. a. ha reda på hur det stod till med ”Blinkenittan”, ”Råttsigge” och Kalle Thörnblad, stadsbudet.
— Men jag skulle kanske börja från början, fortsätter den solbrände sångaren-bankkamrern. Överresan företogs ju med ”Kungsholm” och det var nog inte utan att färden delvis blev en smula gropig. Själv reste jag från Visby den 10 juni, men först den 17 lämnade vi som bekant Göteborg. När vi varit på väg tre dygn blåste det upp; det blev i det närmaste orkan — man noterade en vindstyrka på 28 sekundmeter. Däck och salonger avfolkades och minst halva passagerareantalet försvann ned i hytterna. Stormen varade ett par dagar, men sedan blev det hyggligt väder igen, även om en ganska kraftig dyning gjorde sig gällande.
— Hela resan fram till Wilmington tog tio dagar. Här i Wilmington mottogos vi förutom av oerhörda människomassor även av regn, blixt och dunder; det var faktiskt synd om alla människor som fingo traska omkring i gyttjan.
Till Christina Park anlände vi i bussar. Vi sjöngo vid monumentavtäckningen och hade därvid ett ypperligt tillfälle att titta på president Roosevelt — vi stodo mitt framför honom på endast ett tiotals meters avstånd. Den stora historiska paraden var en upplevelse.
Efter högtidligheterna i Christina Park blev det lunch i Masonic Temple. På kvällen bar det så av til lett Garden party i Longwood varpå dagen avslöts med bankett.
Nästa dag liksom de två närmast följande dagarna, var ägnade Philadelphia, där ett stort sångarmöte var anordnat. Här voro vi bl. a. med och sjöng i Convention Hall, en sal rymmande — 15,000 personer. Tidigare hade vi varit med om invigningen av det svensk-amerikanska museet.
— Vad så gäller vår sångarturné var vid varje plats ett särskilt mottagningsprogram uppgjort, ett program som praktiskt taget utfyllde hela dagen. Det Var sight-seeing, mottagning hos borgmästare, guvernörer och andra pampar. Från Philadelphia startade den stora, konsertturnén.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 25 Juli 1938
N:r 168
