Dag: 16 maj 2021

ha i dag avslutat läsåret.
Skolhögtider i domkyrkan med tal av biskopen.
I dag har läsåret avslutats vid härvarande läroverk och flickskola och detta har skett vid enkla högtidligheter, som hållits i domkyrkan. Kl. 9 i morse samlades flickskolans elever till kyrkan, där rektor meddelade flyttningar och biskopen utdelade premier och stipendier samt talade till de unga. Kl. 11 höll läroverket sin avslutning under liknande former och även här höll eforus tal och hemförlovade eleverna.
Vid. flickskolans avslutning utförde eleverna först två sångnummer under musikdirektör Thea Pehrsons ledning, nämligen Stenhammars Sverige samt en religiös hymn. Därefter sjöngs unisont \”Den blomstertid nu.kommer\”, varpå biskopen utdelade betyg till de åtta avgående eleverna samt belöningar i form av stipendier och premier.
Till klass 2: 9 av första klassens 16 lärjungar. En flyttar ej på grund av lång frånvaro,
Till klass 3: 12 av andra klassens 17 elever,
Till klass 4: 14 av tredje klassens 17 elever,
Till klass 5: 11 av fjärde klassens 14 elever,
Till klass 6: 10 av femte klassens 14 elever,
Till klass 7: samtliga sjätte klassens 10 elever.
De 8 elever, som nu genomgått skolans sjunde klass, erhålla alla avgångsbetyg med normalskolekompetens nämligen:
Sonja Cedergren, Maj-Britt Harrysson, Anna-Lisa Lundberg, Ingegerd Lundgren, Ingrid Olin, Elisabeth Sandahl, Elsa Strange, Gerd Struve.

Utdelning av stipendier och premier.
Från Selma Ljungholms stipendiefond 400: — kr., avsedda för fortsatt utbildning, till Anna-Lisa Lundbe: klass 7;
Från Maria Bergmans stipendiend två stipendier på vardera 150 kr. även avsedda för fortsatt utbildning, Sonja Cedergren, klass 7, och Anne-Marie Greveberg, klass 6;
Från Oscar Melins stipendiefond 25 kronor till Maja Wiman, klass 5;
Från Konung Carl Johans räntefond 20 kr. till Ingegerd Arvidsson, klass 5.
Av en målsman till en av eleverna hade lämnats 50 kronor och detta delades som stipendium 25 kr. till Gunnel Svensson, klass 2, samt utgår som premium till Gertrud Otterman, klass 2, med 25 kr.
Premium i de olika klasserna tillföl-lo följande elever:
Klass 7: Ingegerd Lundgren, (Stephan Zweig, Magellan), från Ebba Sylvans och Clara Broanders premiefonder. Ett premium i litteraturläsning tillfaller Maj-Britt Harrysson, klass 7.
Klass 6: Vera Lindahl, (Heidenstam, Karolinerna), Ruth Lindahl, Natan Valmin, (Athen genom tiderna).
Klass 5: Elsa Nelson, (Semjonow, Jordens rikedomar), Brita Thimgren, (Selma Lagerlöf, Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld).
Klass 4: Margareta Ihre, Berge, Pärlfiskarna), Gunnel Jacobsson, (Kipling, Havets hjältar).
Klass 3: Asta Olsson-Bolin, (Heidenstam, Karolinerna), Stina Nordberg, (Gustaf Bolinder, Indianer och tre vita), Gunnel Johansson, Martin Johnson, Congorilla).
Klass 2: Greta Södergren, (Estlander, Allmänna historien i berättelser).
Klass 1: Margareta Hesselsten, (Anna Maria Roos, Från Trajanus till Augustus), Lilian Lindgren, (Kipling, Djungelboken).
I övningsämnena utdelas följande premier:
Sång och musik: Birgit Berthon, klass 5, (De bästa allsångerna), Barbro Lantz, klass 5, (Hemmets sånger).
Handarbete: Maj-Britt Harrysson, klass 7, ett fat av björk, skänkt av Gotlands läns hemslöjd.
Gymnastik: Maj-Britt Harrysson, en silverbägare, skänkt av fröken Nanny Åkerman.
Teckning: Ingrid Olin, klass 7, en skål av björk; ett akvarellblock till Birgitta Klint, klass 6.
Huslig ekonomi: Ingrid Nilsson, klass 6, (Walin och Schager, Kokbok)
Svenska Turistföreningen har genom skolöverstyrelsen tillställt skolan tre exemplar av sin årsbok. Dessa utdelas som belöning för väl vårdat herbarium till Ursula Ysander, klass 4, Ann-Marie Blomqvist, klass 4, och Kerstin Andersson, klass 4.
Biskopen höll sedan ett kort anförande till leverna, varvid han framhöll att det personliga modet och tapperheten står högt i kurs i en tid som denna. Det personliga modet innebär stram beredskap och andlig ryggrad till skydd mot försåtliga fiender i sinne och hjärta, den tappraste är den som tar upp kampen mot de fienderna. Ni unga skola hjälpa till att bygga upp vår värld, så att en välsignelsens stråle kan lysa hit ned, slutade biskopen, som därefter vände sig till lärarpersonalen med ett tack för gott arbete under året.

1900 års studenter besökte läroverkets avslutning.
Vid 11-tiden samlades läroverkets elever i domkyrkan, varjämte målsmän och andra intresserade också infunnit sig ganska talrikt. Framme i koret sutto de sex studenter från år 1900, som i dag samlats till 40-årsjubileum i Visby, nämligen greve Eric von Rosen, Rockelstad, bankdirektör Adolf Dahlbäck, Visby, kontraktsprost Axel Klint, Källunge, major Otto Stålhandske, Visby, apotekare Nicken Sandström, Stockholm, och advokat Gustaf Håkansson, Göteborg.
Sedan en av eleverna, Margareta Östlund, 34, utfört ett stycke av Bach på orgeln meddelade rektor Jörlander.

flyttningarna till högre klass:
Till Ring L IV: Bengt Jakobsson, Jan-Erik Jacobsson, Sigvard Norrby, Marianne Näsholm, Kerstin Olofsson, Anne-Marie Sellergren, Karin Uhr.
Till Ring R IV: Bengt Andersson, Sigvard Dalström, David Dyrssen, Gerhard Dyrssen, Hans Ekelund, Per-Eric Hansson, Karl-Bertil Hawerman, Ingvar Holm, Åke Kolmodin, Per Kronqvist, Sten Löfvenberg, Lars Myrsten, Bengt Nilsson, Åke Olofsson, John Röcklinger, Sune Sahlsten, Ulf Sandahl, Åke Smith, Lars-Börje Sundahl, Karl-Fredrik Tengblad, Uno Willnerson, Leif Åbom, Gunnar Åman, Vera Nilsson.
Till Ring L III: Bengt Peterson, Göran Pfeiffer, Vera Grefberg, Margaretha Fahnehielm, Ingrid Söderdahl, Barbro Tengblad.
Till Ring R III: Rolf Angelöf, Stig Berg, Bengt, Eriksson, Tor Holma, Helge Johansson, Carl-Göran Lemne, Bengt Nyktröm, Osborne Nyström.
Till Ring L II: Gustaf Andersson, Hans Johansson, Tord Jörlander, Wolfgang Mehler, John Odin, Lennart Stenqvist Åke Åström, Elisabeth Enekvist, Ulla-Britt Linden.
Till Ring R II: Rune Bergée, Anders Dahlgren, Bo Dahlgren, Gilbert Enekvist, Sven Gardell, Lars-Olof Hoff, Nils Jacobsson, Nils-Erik Jansson, Erik Nygren, Bertil Stålhandske, Majken Fritz, Elisabeth Pöpke, Berit Ysander.
Till klass 55 eller Ring I: Lars Alfvegren, Claes-Henric Arvidsson, Lars Klint, Per Börje Lindström, Bengt Lundahl, Tom Löfvenberg, Bengt Odin, Bertil Wallenqvist, Barbro Carlson, Kerstin Engström, Gudrun Hagström, Anne-Marie Hallgren, Anna-Karin Hellsing, Vera Karlsson, Gunnel Olsson.
Till klass 45: Folke Dahlbeck, Lennart Hellgren, Ingvar Hillert, Nils-Erik Johansson, Bengt Johnsson, Detlow Liljeborg, Bert Lundell, Yngve Ronqvist, Oskar Utas, Lillemor Ahldow, Ulla Berg, Kerstin Jörlander, AnnMargret Wallqvist, Brigitt Wiman.
Till Klass 35: Bror Andersson, Sune Andersson, Björn Dahlin, Evert Eklund, Georg Enekvist, Lars Enström, Lars Lindström, Hans Lundström, Gunnar Odin, Eva Andersson, Ingegerd Carlsson, Gunvor Gröndahl, Kerstin Lundgren, Evy Nilsson, Gunvor Rundqvist, Anna-Britt Sundberg, Marianne Thunberg, Birgitta Widegren.
Till Klass 25: Sven Alfvegren, Torsten Bergström, Bertil Enström, Gunnar Holma, Bengt-Göran Holmert, Bengt Linde, Thorvald Pettersson, Claes Pfeiffer, Per Sandahl, Gustaf Adolf Sandström, Sixten Sellin, Ingemar Tengblad, Gösta Thomsson, Bengt Wallenqvist, Kerstin Ahlberg, Barbro Andersson, Zelmy Andersson, Ingegärd Cederlöf, Gull Christiansson, Britta Gardelin, Astrid Pettersson, Ulla Rockström, Ingrid Stenström, Ingrid Svedberg, Kerstin Vannerberg.
Till klass 44 eller Ring I: Stig Carlson, Stig Hagström, Rune Kristiansson, Sture Pettersson, Arne Svedberg, Karl-Olof Wiss, Ingrid Bergkvist, Margareta Fransson, Gerd Frisk, Anna-Britta Kristiansson, Inga-Britt Nilsson, Anna-Stina Nyström, Marianne Pettersson, Gudrun Sandström, Maj Wallin, Birgitta Åhgren, Margareta Östlund.
Till Klass 34: Stig Ahlqvist, Bert Andersson, Lars-Anders Bjer&i, Åke Carlsson, Alf Esklund, Per-Arne Forsberg, Bengt Hegethorn, Bror Holma, Karl Gösta Jesperson, Gösta Johansson, Olle Lindfors, Jan Wittberg, Dagmar Åhlström, Barbro Arvidsson, Birgitta Arvidsson, Gunborg Eriksson, Barbro Esklund, Anna-Greta Lindgren, Louise Lithberg, Stina Pettersson, Ulla-Britta Pettersson, Carin Svensson, Ingrid Svensson, Kerstin Wahlby, Stina Willig.
Till Klass 24: Tore Bergquist, Nils Buskas, Nils Dalström, Villy Engström, Erik Gadd, Karl-Erik Gardell, Hans Hägg, Lars-Erik Jacobsson, Arne Johansson, Kristian Klintberg, Sten Thomsson, Erik Utas, Paul Wikgren, Asta Andersson, Gunvor Esklund, Anna-Lisa Hällström, Karin Jonsson, Solveig Karlsson, Trude Kronqvist, Sigrid Nilsson, Ulla-Britt Nilsson, Inga Norman, Barbro Olofsson, Margit Olofsson, Valborg Olofsson, Aina San-delin.
Omedelbart därefter övergick man till att utdela
premier och stipendier, vilka tillföllo följande elever:
L IV: Karl Axel Wallqvist, Cramérs stip. 100 kr., Lars-Åke Åkesson, gymnastikpremium (Boken om Lingiaden), Gunvor Angelöf, Hertigens av Gotland stip. 200 kr. och Kjerstin Johansson, Norrbys stip. 160 kr., premium för orgelspelning 15 kr., musikpremium 10 kr. och gymnastikpremium (ett presentkort).
R IV: Sune Borg, Casströms stip. 50 kr., Allan Dagel, bokpr. (Lagerhielm, Metallframställning), Frans Dahlin, Lundbergs naturvetenskapliga premium 90 kr., Sven Gerentz, bokpr. (Ahlberg, Filosofiens historia), Bo Kuhlau, musikpr. (Tausing, Sångteori), Carl Myrsten, musikpr., Per Runander, Hertigens av Gotland stip. 40 kr., Tord Runeborg, Casströms stip. 50 kr., Karl-Gustaf Stålhandske, teckningpr. (en etsning), Lennart Söderberg, gymnastikyr. (Boken om Lingiaden), musik-pr., 011e Wallenqvist, geografiskt premium från Lunds geogr. institut (Svensk geografisk årsbok), Per-Sune Wallin, Sundbergs stip. 40 kr.
L III: Jan-Erik Jakobsson, teckningspremium (en etsning), Marianne Näsholm, Sch&les prem. 90 kr., Koschells stip. 25 kr., Karin Uhr, bokpr. (Heidenstam, Folkungaträdet), premium för orgelspelning 15 kr.
R III: Bengt Andersson, bokpr. (C. F. Eriksson, Mitt Afrika), David Dyrssen, major Nyströms vandringspris i skytte, Gerhard Dyrssen, premium i fäktning, Hans Ekelund, Bruces stip. 25 kr., Koschells stip. 25 kr., Karl-Bertil Hawerman, bokpr. (Halliburton, Undrens bok), teckningspr. (en etsning), Åke Olofsson, Läroverksföreningens stip. 75 kr., John Röcklinger, Anjous stip., 45 kr., Koschells stip. 25 kr., Sune Sahlsten, premium för arbete i biblioteket 15 kr. bokpr. (Halliburton, Den flygande mattan), Åke Smith, Oscariska stip. 50 kr., Karl-Fredrik Tengbiad, Berners stip. 25 kr., premium för arbete i biblioteket 15 kr., Leif Abom, Sveriges centralförenings för idrottens främjande idrottspremie: silverskölden.
L II: Göran Pfeiffer, Föreningen Nordens premium (Gunnarsson, Advent), Margareta Fahnehielm, Föreningen Nordens premium (H. C. Andersen, Eventyr og historier), musikpr. (Philipp, Exercises), Vera Grevberg, Koschells stip. 50 kr., teckningspr. (etsning), Barbro Tengbiad, Oscariska stip. 50 kr.
R II: Bengt Eriksson, bokpr. (Zweig, Magellans), Bengt Nyström, Bergmans stip. 25 kr.
L I: Hans Johansson, Bergmans stip. 50 kr., Tord Jörlander, musikpr. (Pianoboken 1), Wolfgang Mehler, teckningspremium (en etsning), Åke Åström, Bergmans stip., 50 kr., teckningspr. (en etsning), Ulla-Britta Linden, bokpremium (Mitchell, Borta med vinden).
R I: Bo Dahlgren, bokpr. (Folkens historia genom tiderna), Bertil Stålhandske, Svenska Turistförenings premium (en serie av föreningens årsskrifter).
55 och 44: Gunnar Bergström, gym.-pr. (Svenska turistföreningens årsskrift), Bertil Hammarlund, bokpr. från en givare, som önskar vara okänd (Hanström, Populärzoologi), Lars Hansegård, Jacobsons prem. 60 kr., Bergmans stip. 100 kr., Karin Landberg, Koschells stip. 50 kr., Ulla Dahlin, Edmans stip. 25 kr., Rigmor Hansson, gymnastikpr. (Lingiaden).
45: Claes Henric Arvidsson, Koschells stip. 25 kr., Bengt Lundahl, teckningspr. (en etsning), Tom Löfvenberg, gymnastikpr. (Lingiaden), Bengt Odin, bokpr. (Dickens, David Copperfield), Anne-Marie Hallgren, gym.-pr. (Lingiaden).
35: Ingvar Hillert, bokpr. (Lindbergh, Vi, min maskin och jag), Detlow Liljeborg, bokpr. (Halliburton, Den flygande mattan), Lillemor Ahldow, bokpr. (Selma Lagerlöf, Anna Svärd).
25: Marianne Thunborg, bokpr. (Cederblom, På snurrefärd genom Europa).
15: Bengt Linde, bokpr. Ossiannilson (En turk i Östersjön), Sixten Sellin, Gym.-pr. (Svenska turistföreningens årsskrift), Kerstin Ahlberg, bokpr. (Enström, Ödekyrkor), Zelmy Andersson bokpr. (Kähr, Den unge Engelmar), Ingegärd Cederlöf, bokpr.\’ (Kähr, Den unge Engelmar), Astrid Pettersson, bokpr. (Bergman, Gotlandsskildringar).
31: Rune Kristiansson, Koschells stip. 25 kr., Karl-Olof Wiss, bokpr. (Kipling, Havets hjältar), Inga-Britt Nilsson, gymn.-pr. (Lingiaden), Margareta Östlund, bokpr. (Selma Lagerlöf, Charlotte Löwensköld), musikpr. (Orgelkompositioner) .
24: Åke Carlsson, bokpr. (Berge, Pärlfiskarna), Alf Esklund, gymn.-pr. (Svenska Turistföreningens årsskrift), Per-Arne Forsberg (Semjonov, Jordens rikedomar), Barbro Arvidsson, bokpr. (Lagerlöf, Charlotte Löwensköld), Gun Eriksson, bokpr. (Lagerlöf, Anna Svärd).
14: Trude Kronqvist, bokpr. (Marika Stiernstedt, Ullabella), Inga Norman (Lagerlöf, Charlotte Löwensköld), Margit Olofsson, bokpr. (Selma Lagerlöf, Anna Svärd).

\”Var på vakt mot själens femte kolonn!\”
Biskop Ysander tog därefter till orda och talade om medkänsla. Han påminde därvid om den storartade medkänsla läroverksungdomarna visat, då de samlat in en större summa pengar att skickas till Finland. Biskopen meddelade att man beslutat utdela pengarna bland den särskilt nödlidande svenska befolkningen i Finland och detta hade skett genom stiftchefen i Borgå, som pr brev framfört ett varmt tack för gåvan. Biskopen citerade därvid det brev han fått från Finland som tack för de insamlade medlen.
Biskopen talade sedan till eleverna och utgick därvid från Döbelns bekanta valspråk: Ära, Skyldighet, Vilja. Begreppet äro passar ej riktigt i en tid med modernt världskrig, yttrade biskopen, då helt motsatta begrepp i och med detta krig kommit i högsta kurs. Den högsta ära tillkommer den som i det tysta fullgör sin skyldighet och i ett avseende har ungdomen vid visbyläroverket fullgjort denna skyldighet: den har ej låtit sig förvilla av krigets stormar utan fortsatt sitt arbete som vanligt. Nu efter skolans slut skadar det ej att vidga sikten utåt och inåt, vårt lands styrka är beroende av den enskilde medborgarens karaktär. Låt oss vara på vakt mot själens \”femte kolonn\” och ge er aldrig själva dispens från sådant som har med karaktären att göra.
Sedan biskopen h emförlovat eleverna vände han sig till rektor och lärare med några tacksamhetens ord och riktade sig sedan till årets studenter, som han hälsade både i humoristiska och allvarliga vändningar.
Till sist talade biskopen till de jubilerande studenterna från år 1900 och nedkallade till sist Välsignelsen, varefter högtiden avslutades med 600: 7.

Årsavslutning även. vid Desideriaskolan.
I dag på middagen har även Desideriaskolan avslutat läsåret i skolans lokaler vid Biskopsgatan. Där. vid hade man anordnat utställning av elevernas arbeten i ett av rummen och där visades ståtliga ryamattor, duktyg, linnevävnader m. m., som utförts under året.
I samband med avslutningen hölls som vanligt Fruntimmerssamfundets årsmöte, vilket leddes av fru Hermanna Jansson. Revisionsberättelsen föredrogs och utvisade at tsamfundets tillgångar vid årets början utgjorde 56,837: 59 kr, samt vid årets slut 56,659 : 46 kr. Inkomster och utgifter ha balanserat på kr. 4,977: 79 kr.
Av styrelseberättelsen framgick att under höstterminen 28 elever undervisats vid skolan, därav 19 i vävning och 9 i sömnad, samt under vårterminen 19 vävelever, 14 från staden och 5 från landsbygden. Ett 90-tal vävar ha medhunnits under året,mestadels nyttovävnader. En kvällskurs i vävning hölls i höstis, vilken samlade 11 deltagare, d. v. s. det mesta möjliga för skolans utrymmen. En kvällskurs i sömnad har också hållits. Skolan har i. anslag erhållit 500 kr. från landstinget och 500 kr. från stadsfullmäktige. Bereättelserna godkändes och ansvarsfrihet beviljades.
Styrelsevalet för två år utföll så att samtliga omvaldes, nämligen fruarna Dagmar Lyttkens, Stina Rydquist och Gerda Tigerhielm, fröken Rosa Hellström, riksbankskassör Gösta Löfgren och tullförvaltare Karl Berggren. Som ny ledamot i styrelsen invaldes fru Vanda Hellsing.
Fru Jansson framförde ett tack från styrelsen till konsulent Karl Hansson, som under många år varit samfundets kassör och tackade eleverna för visat intresse iarbetet samt lärarinnorna, särskilt då fröken Ansen, som förestått skolan.
Därefteg sjöngs sommarpsalmen 474 och pastor Öberg förrättade så den högtidliga avslutningen, där han pekade på det synnerligen goda resultat som nåtts under året tack vare lärares nit och elevers intresse. Han riktade också några allvarligt manande ord. till eleverna, som han sammanfattade med slutorden: att tänka rätt, att känna varmt och att tala väl. Efter Välsignelsen sjöngs till slut sista versen av ps. 474.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 juni 1940
N:r 136

Samt att hämta upp provfrukosten. — Några indiskreta
glimtar från en lasarettssejour.
Som en sannskyldig riddare av den sorgliga skepnaden — endast något mera sorglig — dök jag i säng n:r 7 i sal 6, avdelning C på Gotlands läns lasarett en tjusande solkväll i maj. Anledningen till denna i och för sig föga märkliga manifestation var tyvärr inte att jag i egenskap av utsänd medarbetare skulle göra något större (eller mindre) reportage från livet bakom de röda tegelmurarna. Orsaken var helt enkelt den att min ägandes mage — hur diminutiv den nu än är — behagade krångla och bära sig illa åt. Förresten undrar jag hur man bör vara skapt för att med ens den ringaste utsikt till framgång kunna leka patient, lurandes hrr läkare och deras vetenskapligt listigt utspekulerade apparater för rannsakning av hjärtan och njurar. Nej, efter detta har jag en bestämd känsla av att kamelen skulle få det mindre snärjigt att ta sig igenom sitt klassiska nålsöga.
För att emellertid lämna det pittoreska ökendjuret åt sitt öde och återvända till lasarettet, bör kanske redan nu förutskickas, att den här lilla artikeln naturligtvis inte är ämnad att bli någon sorts privat \”lidandes historia\”. Men några små glimtar sådär i största allmänhet äro måhända inte alldeles ur vägen. Den som redan personligen upplevat lasarettet kan sålunda lugnt hoppa över de här skriverierna och ägna sig åt något nyttigare, eftersom han troligen \”kan\” mycket mera lasarett än jag. För andra kan det möjligen ha sitt intresse att få en visserligen mycket ytlig uppfattning om hur ett och annat går till inom sjukhusväggarna. Någon autentisk skildring av vad som sker i det som synes ske kan det naturligen inte bli tal om. Några högst subjektiva intryck, kanske en aning färglagda, det är allt.

Visbylasarettet har Europas vackraste sjukhus-utsikt?
Men först en annan sak, varommeningarna knappast torde vara delade. Det gäller något för somliga så periferiskt som omgivningarna.
När man talar om lasarettet i Visby kan man näppeligen komma ifrån den strålande utsikt som erbjuder sig isynnerhet från komplexets övre våningar. I väster det alltid majestätiska havet, den vida, obrutna horisonten, vår- och sommarkvällarnas praktfulla solnedgångar med den skiftande färgprakten bakom parkens rikt schatterade grönska, rymd och ljus, åtminstone så här års. Om skönheten, naturens skönhet, över huvud har något att säga till om ifråga om läkedom åt av kroppsliga krämpor betryckta själar, då torde även de storslagna omgivningarna härute ha en ingalunda oviktig uppgift att fylla när det gäller hälsans återvinnande åt sjuka mänskor. Är detta antagande rätt och riktigt, då talar åtminstone en synpunkt för att lasarettets geografiska belägenhet är väl vald. Andra synpunkter ha som bekant då och då anmält sig till diskussion.
I vart fall har jag från vederhäftigt håll låtit mig berättas, att en vittberest herre, på tal om vårt lasarett, uttryckt den meningen, att .detta har den vackraste utsikten av alla liknande inrättningar i hela Europa. Hans påstående är väl inte så alldeles lättkontrollerat, men det ligger nog något i det. Och man troF honom gärna, när man från säng n:r 7, som är en fönstersäng, för en stund faktiskt glömmer sina krämpor inför det storartade skådespel som utspelas i solfallets slutscen när hav och himmel bli en enda sprakande orgie i färger…

Första natten på allmän sal
är väl sömnen i regel fullkomligt bannlyst. Orsakerna kunna vara mångahanda. Först och främst den ovana omgivningen, vidare de nya ljuden, de ekande korridorerna och annat. Visserligen låtsas man sova när syster Runa, nattsköterskan, eller det vakthavande sköterskebiträdet, i detta fall fröken Inga, på sina ronder passerar ens läger. Men det är egentligen dumt. Åtskilligt kvickare hade varit att be om \”något för sömnen\”. Nå, den skadan kan väl repareras till nästa natt. När allt kommer omkring är f. ö. en sömnlös natt på allmän sal inte alldeles bortkastad. Åtminstone inte för den som tilläventyrs har ett möjligen något originellt intresse av att närmare studera snarkandets fenomen, andra akustiska sensationer att förtiga. Strängt taget är det underbart på hur många sätt man kan låta. Hr X t. ex. har en alldeles särskilt stor och stark \”snark\”. Det fulltaliga hovkapellet — är det inte så där om trent 60 å 80 man? — torde endast med svårighet kunna överrösta honom. Det skulle i så fall vara på det starkaste stället i \”Carmen\” av Bizét eller crescendotakterna i någon symfoni av Beethoven, när en s. k. boxardirigent befinner på pulten. Man ligger bara och undrar när katastrofen skall inträffa, den då vederbörandes vilt svängande svalg- och gommuskulatur inte längre skall göra skäl för namnet utan sprängas till atomer. Hr Y, min visavi, däremot är ett helt annat temperament. Hans snarkningar äro liksom mera besjälade, äro sprödare, sordinerade. Han är hr X:s diametrala motsats och salens kammarmusiker. Målar hr X de fruktansvärdaste bataljer med av blint raseri skummande ljudvågor, liksom lägger hr Y med. varsamma penseldrag, nästan ömt, upp de subtilaste pastoraler i skiraste akvarell. Men mellan dessa ytterligheter finns en hel skala snarkare, blåsare och pustare. De två sistnämnda kategorierna äro snarkvirtuosernas humorister. Sal 6 hade ett par representanter även för dessa sorter. Ett hjärtligt tack till de för åtminstone ett par glada nätter! De andra nätterna överröstades de skändligen av \”bataljmålarns krigsmusik. Vad annat var tystnad.

Äldsten 91, yngsten 7 år.
Vår sal har ett dussintal logerare, vadan ett par tre sängar stå tomma. Ingen av patienterna utgör något direkt allvarligt fall. Där är en eller annan avklarad blindtarm, ett komplicerat benbrott, några bråck, ett par ischuri o. s. v. Humöret är i stort sett prima. Man trivs också utmärkt på lasarettet. De lära finnas som inte vilja lämna sjukhuset. Själv såg jag en utskriven patient som hade tårar i ögonen när han for.
I sal 6 äro nästan alla åldrar företrädda. I en grupp vid södra långväggen ligga fyra käcka grabbar. Tre av dem äro i 6-7-årsåldern; nummer 4 är 91 år fyllda och avdelningens förklarade favorit. Det är allas \”farbror Göransson\”, en pigg och nyter herre, som dagligen tar sina uppmjukningspromenader i sal och korridor. På morgnarna är han bland de första ute i tvättrummet, där han med synbart välbehag lika egenhändigt som grundligt går igenom hela toalettprogrammet. \”Farbror Göransson\” har förresten blivit en nästan legendarisk figur. Systrar och biträden tröttna inte att prisa hans tålighet, jämna och goda lynne, och i korridorer och salar smyger ett rykte, att han efter en ganska svår operation hade för avsikt att på egen hand ta sig upp från operationsbordet för att spatsera in till sin säng. Vilket emellertid inte blev någonting av.. Även om detta rykte skulle vara en smula överdrivet är farbror G. i alla fall tillskuren av gammalt gott gutniskt kärnvirke. Den saken är klar.

Ronden går!
Salen, liksom väl hela lasarettets, högtidligaste ögonblick är Ronden, den inspektionstur på förmiddagen som företaget av sjukhusets läkare med överläkaren i spetsen samt vidare syster Berta, syster Astrid och syster Birgit plus det rullande avdelningsapoteket.
I god tid före evenemanget stramar salen upp sig — ända till oigenkännlighet för att citera salens Aristofanes, densamme som första dagen insatte mig, novisen, i de olika riterna.
Så skramlar apoteksvagnen ute i korridoren. \”Nu har dom varit på ettan\”, rapporterar en av \”frigångarna\”. Ronden kan sålunda väntas när som helst. Filtarna få en sista utslätning, anletsdragen läggas i söndagsveck och de av patienterna som få ha kläder och gå uppe placera sig med all uppmobiliserbar grandezza vid sidan av sina resp. sängar. Det hela är nästan komiskt småhögtidligt. Och så anländer ronden. \”Gudarnas intåg\”, viskar den oförbätterlige Arostofanes till mig tvärs över ett par tre sängar. Samtidigt ser han emellertid mäkta högaktningsfull ut. Det är tydligt, att han trots sitt skenbart maliciösa yttrande inte hyser någon som helst sidovördnad för vare sig Asklepios\’ söner eller deras vetenskap. Gjorde han det skulle han antagligen få sina salskamrater på ryggen. Eftersom såväl läkarna som personalen i övrigt åtnjuta stor popularitet.
Ronden passerar säng efter säng. En och annan av oss patienter undrar om han får åka hem i dag. Någon får det, andra inte. \”Nja, ännu får vi väl vänta ett litet tag\”, säger doktern i sistnämnda fall. Och därvid blir det. Doktorns vilja är patienternas lag. Basta.

Att ligga på observation
är egentligen ganska spännande. Den ena minuten vet man inte vad som skall hända den nästa. Som vål är. Ibland
många former trivs dock det sköna. Så också med undersökningarna. Vår tids läkare ha en mängd fiffiga hjälpmedel till sitt förfogande när det gäller att mer eller mindre bokstavligt genomskåda sina kranka medmänniskor. Vid närmare betraktande sönderfalla dessa hjälpmedel i två delar de (för den stackars delinkventen) behagligare samt de mindre behagliga eller direkt obehagliga. Till de senare hör enligt undertecknads mening absolut den där apparaten med gummislangen vid magsondering eler vad det heter. Varvid patienten . skall svälja någon kilometer slang. Kanske var det i verkligheten inte fullt så mycket, fast nog tyckte jag det alltid. Det ville ju aldrig bli någon ända på den. Dock skall jag här inte gå in på någon närmare beskrivning av seansen ifråga. Jag minns bara att jag skulle svälja och svälja samt andas lungt, djupt och fridfullt, och i övrigt vara som en människa. Däremot slapp jag samtidigt föra en spirituell konversation. Strängt taget vet jag inte om jag tyckte mest synd om mig själv eller om den älskvärda systern som med assistens av ett dito biträde ledde den nära nog makabra föreställningen. Dock kan jag tillägga, att denna föregicks av en s. k. provfrukost. Förresten var det just det eländet som skulle \”hämtas upp\” igen. — Hämtas upp! Vilket oskyldigt uttryck, vilken förskönande omskrivning! Nåja, den kom ju också för all del. Frukosten. Numera tål jag inte se en gummislang ens på mycket stora avstånd och vet därjämte att jag saknar varje förutsättning för svärdslukarens ädla yrke. Puh . . . (På förekommen anledning meddelas att somliga människor svälja gummislang lika lätt som en italienare slukar sin älskade spaghetti.) O avundsvärda människor!)

Hur man ser ut inuti avslöjas.
Röntgenstrålarna ha som bekant fått en. ofantlig betydelse för den kliniska medicinen. Röntgenbilden utgör också enligt sakkunskapen ett bestående dokument över den avbildade kroppsdelens tillstånd vid undersökningstillfället. Ett flertal sådana bestående dokument äger numera Gotlands läns lasarett även över min enkla mage. Man envisades nämligen att vid några tillfällen ta porträtt av densamma, ehuru jag ofint nog ännu inte erhållit provkorten. Men det kan också göra detsamma, så mycket mer som den magen — troligen vid \”knäppningarna\” inte var helt till sin fördel. Tror jag var gång jag bara tänker på saken.
Hur det gick till? Tja, enkelt nog. För undersökningsobjektets vidkommande. Strängt taget försiggick undersökningen i ett par apparater. Nej då, inte på samma gång. Nu skall jag hålla mig till den ena och så dramatiskt som möjligt söka skildra det yttre händelseförloppet i sammandrag.
Alltså är jag kallad till röntgen och förpassar mig i sällskap med en skön dam — ett av biträdena, fröken Gunhild, Nanna, Anna, Inga eller Signe, minns inte så noga — en trappa ned till avdelning B där röntgenavdelningen är förlagd. Vid dörren överges jag trolöst av den sköna, men mottages strax av en ny, som lockar mig in genom en dörr. Innanför denna slår emot mig ett gravlikt mörker, mot vilket det berömda egyptiska är rena rama ljushavet. Fasans klo ristar blodörn i mitt vilsna hjärta, vilket hoppar jämfota som en hysterika i utbrott. Men vad hjälper det, Jag ledes vidare in i något
onrman kunde se — skulle likna en kabyss. Var god blotta kroppen\”, säger mörkret lägmält och monotont med damröst.
Inne i kabyssen \”lyser\” en mörkröd lampa sig själv. Mig lyser den i varje fall inte. Pyjamasrocken åker av. Iförd endast byxorna ledsagas jag av något, som skymtar diffust vitt, via ett spökdraperi in i ännu ett mörker, ett betydligt större än kabyssnatten. Också här svävar en röd lampa i luften.
Blek men lugn har jag fått sätta mig på något som är av metall med vitt lakan över. Antagligen är det ett lakan och antagligen är det vitt. Svart och vitt! Raffinerat! Småningom upptäcker jag ett par skelett av stål, d. v. s.: jag mera anar än upptäcker dem. Svaga, svaga konturer av något som är tätare än det andra mörkret. Apparaterna! Jag sitter ju på den ena av dem. Ingenting händer. Men därborta, där vid det ena metallskelettet, rör sig plötsligt något vitt. En lång vit rock med en läkare uti. Det begrep jag senare, när jag väl stuvats in ibland stålramarna. Han — doktorn — sitter grensle över något som liknar en cykelsadel, fast den här är större och av annat material. Han väntar, men fortfarande händer ingenting. Slutligen ljuda nästan ljudlösa fjät. De stanna. I närheten av mitt ansikte dyka upp ur mörkret just nu de vaga konturerna av en underarm, så en hand och i handen en jättebägare av glas. Bägaren räckes mig. Mörkret talar och säger (nu med en annan damröst än den första): \”Var god och drick\”. Jag lyder, stoiskt lugn. Utan att darra på handen. Nu är jag precis som Sokrates, han med giftbägar\’n, möjligen dock något mindre vis. Och Sokrates sade: (tyst för sig själv den här gången): \”Kriton, vi äro skyldiga Asklepios en tupp. Offra den åt honom och glöm det ej!\”
Men i stället för att bli tung i benen föres jag in i röntgenapparaten, i förbifarten undfåendes en vänlig uppmaning att inte slå huvudet i en utspretande stålarm .. .
Klart till aktion. Undersökaren på sin plats, jag på min. Och inne i manövercentralen dväljes syster Minna
vid regleringsbordet bland transformatorer reläer, strömbrytare, amperemätare, motstånd och allt vad det heter.
— Få vi röntgen, säger läkaren, och något sker bakom min rygg. Det\’ är röntgenröret i sin skyddskappa, som ett tag åker fram och åter till det slutligen fixeras. Undersökaren sitter vid den fluorescerande genomlysningsskärmen och gör sina studier. Troligen håller den nyligen tärda \”giftbägarens\” vällingtjocka innehåll — kontrastmåltiden — som bäst på att ta sig ned i tarm och mage. Så ropar doktorn några mystiska siffror, får en kasett, utbyter skärmen mot denna samt exponerar.
— Röntgen! ropar han till syster. Till mig lyder ordern: .\”Andas in, andas ut, håll andan!\” Och så efter något ögonblick: andas!
Så fortgår det en stund. ömsom genomlysning, ömsom exponering. En gång glömde doktorn förresten (till min stora besvikelse) formelns sista del, det där om \”andas\”. \”Andas\” kom aldrig. Själv hade jag en smula svårt att yttra mig i förevarande situation (jag höll ju andan för tusan). Men syster Minna, som är en lika god som människovänlig ung dam, tyckte tydligen även hon att det dröjde väl länge, varför hon från sitt manöverbord i rummet intill barmhärtigt uttalade den hett efterlängtade trollformen — \”Andas!\”
— \”Ja\”, sa doktorn och jag hörde hur han log, \”ja, det kanske är säkrast\”.
Men just då var \”Andas!\” det skönast klingande imperativet i världen…
Åtminstone för Pencil.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 juni 1940
N:r 136