19 maj 2021 – Sida 8

Fastmarkshöet har torkat bort.
Förstaårsvallarna misslyckades totalt.
Förra årets svåra torka beredde de gotländska lantbrukarna synnerligen svåra bekymmer — foderbristen i vintras och därmed följande gallringar i kreatursbesättningarna stå ännu i friskt minne. Och nu stå vi åter mitt uppe i ett nytt torkår, som visar sig medföra ännu svårare härjningar och reducerar skörden till ett minimum som närmar sig katastrofen.
Det välbehövliga och ofta utlovade regnet har, så när soin på ett fåtal millimeter, uteblivit under de senaste månaderna, och följden har blivit att höskörden först och främst härjats. Myrarna som man hoppats på i det längsta ha ej heller givit normal skörd och läget för jordbrukarna efter två torkår i rad måste nu te sig synnerligen dystert, ty det är inte bara höskörden utan också hela spannmålsskörden som är hotad och nu knappast kan ge något tillfredsställande utbyte.
— Jag har inte sett så dålig gröda på Gotland under de 29 år jag varit här, säger jordbrukskonsulenten Anders Eklund. Vad höskörden beträffar blir den sämre än i fjol, då den ju också till stor del torkade bort, och myrarna som skola vara räddningen under speciella torkår ge knappt medelmåttig skörd av hö. Det enda, som givit någotsånär är de gamla blåluzernvallarna, medan alla förstaårsvallar blevo förstörda av förra sommarens torka. Humleluzernen har nästan fullständigt torkat bort och vad man nu i allmänhet ser är rödbrända vallar, som på, sina håll inte kunna ge något bete alls åt kreaturen.
Vårsäden har gått tillbaka mycket och kornet kan knappast gå i ax. För rotfrukterna är läget inte ännu hopplöst även om det finns gott om kalfläckar och potatisen kan också repa sig om regnet kommer snart. Men hö- och vårsädesskörden har redan fått knäcken. Det mesta av höet är redan inbärgat så när som på en del myrhö och den enda fördelen med torkan har varit att de små mängder man fått verkligen ha blivit välbärgade.
Höskörden kan väl knappast vara magrare än vad den är i år, säger agronom Waldemar Ericsson i Källunge. Fastmarksvallarna ha ju lidit mest av torkan och på sina håll räknar man med ungefär en femtedel av normal skörd. Det allra mesta är redan slaget och inkört och ute på myrarna håller man på med bärgningen. Här väntade man att få skaplig skörd, men frost och blåst ha här i förening med den alltmer tilltagande torkan gjort slut på de förhoppningar man hade, ty skörden har också här blivit under det normala. På de två senaste månaderna har det fallit 7-8 mm. regn i socknen, 7 mm. uppmättes i pingsten och här-ömdagen kom det c:a en halv mm.
Ute på södra Gotland är det lika dåligt beställt med fastmarkshöet, men myrarna ge här på vissa håll ganska god avkastning, särskilt har detta varit fallet med en del nyodlingar från fjolåret.
Uppe i socknarna på norr har frosten varit ganska svår — det var frostnätter även efter midsommaren — och det har gjorft att myrhöet stannat i växten och blivit sämre än någonsin. Blåsten rev upp betfälten strax efter gallringen och ställde till en hel del skada men det tycks dock som om plantorna repat sig igen trots att man inte fått något regn.
— Åt Klintehållet är det rent bedrövligt, säger hr Ivar Hopp e. Höskörden har blivit mycket dålig, där den inte helt uteblivit och enda utvägen synes nu vara att gå till slakthuset med våra präktiga kreatur. – En person i Hejde som brukat skörda 200 lass hö om åren får nu 20 lass och för egen del får jag 10 mot de vanliga 80-90.
Det. värsta är att vi ej. ha möjlighet att få hö från det övriga Sverige i år och vi få därför försöka med förfrågningar utomlands. i Estland oCh Finland för att råda hot på den brist som kommer att uppstå.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1940
N:r 150

En seger utan motstycke i Tysklands historia.

\"\" — Storamiral Raeder
inspekterar kustbefästningarna i norra Frankrike.

Rikskansler Hitlers högkvarter, 2 juli. (TT. fr. DNB.) Om operationernas förlopp i Frankrike från den 5 till den 25 juni lämnar krigsmaktens överkommando följande redogörelse:
Förintelseslaget i Flandern och Artois hade knappast slutat förrän flygvapnet och armen, i vars led befunno sig många divisioner, vilka dittills överhuvudtaget ännu icke deltagit i striden, inledde det andra avgörande slaget mot Frankrike. Såsom upptakt till de nya operationerna anföllo den 3 juni starka krafter ur det tyska flygvapnet flygplatserna och flygrustningsindustrierna kring Paris med förintande verkan. Dagen därpå stodo ur armén under generalöverste von Brauchitschs överbefäl tre armsgrupper under generalöverstarna von Rundstedt, von Bock och Ritter von Leeb färdiga till aktion. Målet för det nya operationsavsinttet var genombrytning genom den franska nordfronten, de från varandra splittrade franska armsdelarnas undanträngande till sydväst och sydöst samt i anslutning härtill deras förintande.

Betvingandet av Weygandlinjen tog fyra dagar.
Då divisionerna i generalöverste von Bocks armsgrupp den 5 juni gick till anfall över nedre Somme och Oise-Aisne-kanalen, funno de framför sig en till försvar beredd fiende. Den franska ledningen var. besluten att under uppbjudande av alla ännu till förfogande stående krafter till sista man försvara \”Weygandzonen\” och i anslutning härtill Maginotlinjen. En ny försvarsmetod hade uttänkts, av vilken man främst väntade sig framgång mot det fruktade snabba genombrottet av motoriserade förband. Efter fyra dagars hård strid genombröto infanteri- och pansardivisionerna i generalöverste von Kluges, generalöverste von Reichenaus och general Strauss arméer den fientliga fronten. Den 9 juni var förföljningen mot nedre Seine och i riktning mot Paris i full gång. Motoriserade trupper under general Hoths befäl nådde under våldsam framryckning samma dag Rouen och inledde inringningen av starka fientliga krafter vid kusten nära Dieppe och S:t Valéry.
Därmed var fiendens västra flygel sönderslagen och de nu begynnande huvudoperationernas västflank tryggad. Genom sina koncentrerade och stramt ledda massangrepp underlättade flygvapnet även här framgången för armen. Flygvapnet har sin särskilda del i den snabba genombrytningen ända till Seine, där under dess bomber fientliga infanteri- och pansarförband vilka stodo redo till motstöt, redan under sammandragningen sprängdes. Genom att avbryta järnvägslinjerna och förstöra järnvägsmaterielen berövade flygvapnet motståndaren möjligheten att föra fram reserver och kasta fram dem till genombrottsstället. Då i Le Havre, Cherbourg och Brest de första tecknen på borttransport iakttogos, ingrepo i snabb växling delar av flygvapnet även där mot hamnanläggningarna, oljecisternerna och fartygen med synbar framgång.

Två dagars strid i huvuddrabbningen vid Aisne.
Huvudoperationen på marken började den 9 juni med armsgruppen von Rundstedts anfall i Champagne och på västra Meusestranden. Här var det närmast uteslutande infanteridivisionerna i de under general friherre von Weichs\’, generalöverste Lists och general Buschs ledning stående arméerna, vilka under två dagars hårda strider med den sig förbittrat värjande fienden som, återigen med utomordentligt understöd av flygvapnet, genombröto Aisneställningen och öppnade vägen för de talrika motoriserade trupper som stodo redo.
Redan den 11 juni kunde general von Kleists och general Guderians pansar-och motoriserade infanteridivisioner sättas in i Champagne med omfattande mål över Troyes och S:t Dizier. För tredje gången på ett kvartsekel överskredo tyska trupper Marne. Efter inledningsvis hårda strider med fientliga eftertrupper och senare med fullständigt överraskade delar av den fientliga huvudstyrkan framgingo de motoriserade trupperna de följande dagarna genom den bräsch som slagits åt sydöst i riktning mot den schweiziska gränsen. Förflyttningen och försörjningen av det utomordentligt stora antalet infanteridivisioner och motoriserade förband på ett litet område utgjorde en mästerlig prestation av ledning.
Under tiden hade våra trupper snabbt övervunnit nedre Seine och brutit in i skyddställningen vid Paris. Härigenom såg sig fiendens västra flygel tvungen att uppge ytterligare motstånd. Trupper under general von Ktichler marscherade den 14 juni in i Paris. Fiendens nordfront hade brutit samman, och vår förföljning var överallt i full gång. Infanteridivisioner och motoriserade förband tävlade i väldiga marschprestationer. Upplösningsföreteelserna inom de fientliga arméerna tilltogo från timme till timme under detta väldiga tryck. Då ingrep den 14 juni även generalöverste Ritter von Leebs armsgrupp i striden.

Genombrytandet av Maginotlinjen.
Efter två dagars hårda strider mot synnerligen starka befästningsverk genombröt generalöverste von Witzlebens arme med effektivt understöd av starkt artilleri Maginotlinjen, den franska skyddsvallen, som ansetts omöjlig att betvinga. Denna arme bröt därigenom återigen den redan i ryggen hotade fientliga nordöstfronten i två delar och nedbröt fiendens sista förhoppning att i fortsättningen kunna hävda sig. Samma öde drabbade den franska östfronten, då också general Dollmanns armé den 15 juni vid Colmar i anfall övervann den befästade övre Rhens väldiga hinder och trängde in i Vogeserna. I intimaste och mönstergill samverkan med armen bidrog flygvapnet i väsentlig grad till det snabba genombrottet genom Maginotlinjen söder om Saarbröcken och senare vid Colmar och Milhlhausen. Med tyngsta bomber anföllo störtbomplans- och bombplansförband, närhelst väderleksförhållandena tilläto, befästningsverken och tystade dessas vapen. Även luftvärnsenheter understödde därvid det anstormande infanteriet på det effektivaste sätt. Samtidigt hjälpte andra delar av flygvapnet de motoriserade trupperna att stöta fram mot Besancon och ända till schweiziska gränsen.

Den häftiga förföljelseaktionen hindrade ny försvarslinje vid Loire.
Dagarna efter den 15 juni präglades av en exempellös förföljning från kusten till Meuse. Efter Paris fall strömmade de franska kolonnerna framför hela den tyska armsfronten mot söder och sydväst, ständigt anfallna på alla återtågsvägar av de tyska bombplansförbanden. Denna skarpa förföljning på marken och från luften omöjliggjorde fransmännens avsikt att bygga sig nya ställningar bakom Loire. Fram över de slagna franska arméernas spillror ilade våra divisioner fram, uppfyllda av tanken på segern och den slutliga gottgörelsen av Versailles\’ orätt. Icke ens fästningen Verdun, symbolen för det franska motståndet under världskriget, kunde motstå denna anstormning. Den föll den 15 juni. Den 17 juni nådde motoriserade förband den schweiziska gränsen sydöst om Besancon och slöto därmed ringen kring de franska krafterna i Lothringen, i Elsass och kring Maginotlinjen, Djärva framstötar över Loire gåvo vid handen att fienden icke heller här kunde samla sig till fortsatt motstånd. Frankrikes arme hade förlorat sin slagkraft och började sträcka vapen.

Skymfen från 1918 utplånades i Compiegneskogen.
I detta läge vände sig den franske konseljpresidenten, marskalk Pétain, till den tyska riksregeringen med anhållan om tillkännagivande av vapent, stilleståndsvillkoren. Den 21 juni utplånades skymfen av 1918 på den historiska platsen i Compiéneskogen i närvaro av ledaren och högste befälhavaren för krigsmakten genom en högtidlig akt. I anslutning härtill mottog den franska delegationen vapenstilleståndsvillkoren av chefen för krigsmaktens överkommando. De undertecknades kl. 18,50 den 22 juni. Den 25 juni kl. 1,35 inställde Tysklands och Italiens krigsmakt fientligheterna mot Frankrike. \”Det största fälttåget i alla tider\” slutade också efter sex veckor med den största segern för den tyska krigsmakten.
Denna exempellösa seger har världen följt med beundran, förvåning eller med skräck allt efter inställningen. Alla uppställa dock gemensamt frågan huru sådana framgångar på så kort tid kunna förklaras. Då de förutvarande allierade tro sig se orsakerna i Tysklands numeriska överlägsenhet mostvarar detta icke den historiska sanningen. Väl var det tyska flygvapnet numeriskt väsentligt starkare än de allierades flygvapen. Den tyska västarmen gick emellertid den 10 maj till anfall närmast med ett mindre antal divisioner än de franska, engelska, belgiska och holländska. Operationerna i väster började heller icke såsom i Polen från en strategiskt gynnsam utgångsställning. I frontalanfall mot de starkaste befästningar, mestadels belägna bakom floder och kanaler, måste de. tyska trupperna tilltvinga sig ett genombrott, vilket först skapade förutsättningen för omfattningen och f örintandet av fienden och möjliggjorde insättandet av ytterligare divisioner. Orsakerna till de tyska framgångarna ligga djupare. De äro att söka där varest Tysklands fiender trodde sig se vår svaghet, i Tredje rikets revolutionära dynamik och dess nationalsocialistiska ledning. Denna har skapat det bästa moderna stridsinstrumentet med en stram och enhetlig högsta ledning, den har funnit syntesen mellan nyktert avvägande och noggrannaste förberedelse och största djärvhet i operationernas anläggning och ledning, den har stegrat den tyske soldatens i alla tider berömda prestationer i en omfattning, som icke längre kan förklaras med uppfyllandet av en fosterländsk plikt utan med en hela det enade folket bärande och besjälande idé.

Nära 27,000 man stupade eller saknade.
I spetsen för sin armékår dog kommenderande generalen, generallöjtnant Ritter von Speck, hjältedöden. Liksom han gåvo under tiden 5-25 juni 16,822 tappra officerare, underofficerare och meniga ur de tre krigsmaktsgrenarna sitt liv för ledare, folk och rike. 9,921 officerare, underofficerare och meniga saknas. Av dem torde en del ha dött hjältedöden. 68,551 officerare, underofficerare och meniga ha sårats. Om något är ägnat att låta den tyska krigsmaktens prestationer framstå i ännu klarare ljus, så är det de nästan otroligt låga förlustsiffrorna, med vilka segern över Frankrike vunnits. De utgöra från den 10 maj till vapenstilleståndet enligt vad hittills konstaterats i officerare, underofficerare och meniga: Stupade: 27,074, saknade 18,384, sårade 111,034. Sammanlagt 156,492.
Som en jämförelse kan nämnas att de tyska förlusterna i världskriget utgjorde: År 1914 i väster: 638,000 man, därav 85,000 stupade. Vid anfallet mot Verdun år 1916: 310,000 man, därav 41,000 stupade. I Sommeslaget 1916: 417,000 man, därav 58,000 stupade. I det stora slaget i Frankrike 21 mars-10 april 1918: 240,000 man, därav 35,000 stupade.
Hållpunkter saknas beträffande fiendens förluster år 1940. Det står emellertid fast att vi i franska fångar enbart inräknat över 900,000, därav fem överbefälhavare för franska arméer och i runt tal 29,000 officerare.
Sedan den 5 juni har utöver det hittillsvarande bytet hela beväpningen och utrustningen för ytterligare omkring 55 franska divisioner fallit i tyska händer, häri icke inräknat beväpningen och utrustningen i Maginotlinjen och de övriga franska befästningarna.

Förlusterna för motståndarnes tonnage.
Det fientliga flyget har sedan den 4 juni förlorat: i luftstrider 383 flygplan, genom nedskjutning av luftvärnet 155 flygplan, förstörda på marken 239 flygplan, antingen genom luftväri net eller i luftstrid 15, eller sammanlagt 792 flygplan, vidare 26 spärrballonger och en observationsballong.
Krigsmarinen sänkte av hjälpkryssare, andra hjälpkrigs-, transport- och handelsfartyg:
Hjälpkryssaren Carinthia 23,000 bruttoregisterton, hjälpkryssaren Scotstown 17,000 bruttoregisterton, trupptransportfartyget Orama, 21,000 bruttoregisterton, marintankfartyget Oil Pioneer, 9,100 ton, ett transportfartyg på 14,000 bruttoregisterton, en hjälpkryssare på 9,000 bruttoregisterton. Desutom ha våra ubåtar sedan mitten av maj sänkt handelsfartyg på ett sammanlagt tonnage av över 400,000 bruttoregisterton. Den sammanlagda sifrran blir alltså 493,100 bruttoregisterton.
Flygvapnet har sedan den 5 juni förintat: ett hjälpkrigsfartyg och en jagare på sammanlagt 5,100 ton samt 40 handelsfartyg på sammanlagt 299,000 bruttoregisterton.
Efter denna den väldigaste segern i den tyska historien över den som världens starkaste landmakt ansedde motståndaren till det stortyska riket, vilken kämpat lika skickligt som tappert, finns det icke längre några allierade. Nu återstår blott en fiende: England.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1940
N:r 150

Dag: 19 maj 2021

Höskörden bli sämre än torkåret 1939.

Dir. Herman Duse 70 år.

Dödsfall.

Tysk resumé över kriget i Frankrike.