20 maj 2021

Bildstenen ej skulptur utan oljemålning!

Prof. Sune Lindqvist talar om Gotlands bildstenar på D. B. V:s högtidsdag.
Av forntida minnesmärken över de döda utgöra de gotländska bildstenarna ett för Gotland säreget slag. Otvivelaktigt äro dessa monument skapade av gotländska mästare, men detta till trots ha de icke med avseende på sin utformning framsprungit ur gotländsk jordmån. Grekiska och romerska förebilder torde ha varit inspirerande faktorer, åtminstone i många fall. Det ofta återkommande skeppsmotivet, båten med såväl rodd- som styråror, talar redan Tacitus om, och ifråga om övriga på bildstenarna förekommande motiv kunna flera av dessa härledas till bl. a. fornhistoriska smycken och prydnadssaker från Södern. Allt detta och mycket annat som professor Sune Lindqvist antydde i sin på läroverkets aula i går middag hållna föreläsning i anslutning till firandet av Sällskapet D. B. V:s högtidsdag, är visserligen mycket intressant. Men om möjligt ännu intressantare är, i varje fall från lekmannasynpunkt, professorns förklaring på tal om bildstenarna från 700-talet, att dessa inte varit skulptur men väl stora oljemålningar med prunkande färger.
Att Gotland är rikt på minnen från forntiden veta vi alla, sade prof. Lindqvist inledningsvis i sin föreläsning om Gotländska bildstenar. Väl intet landskap i Norden finnes så rikt på fynd från järnåldern som just Gotland. Åtskilligt kunna vi också lära oss redan av de små ting som ligga i gravarna. Men av en helt annan art än dessa skatter i jorden äro de gotländska bildstenarna, vilka f. ö. varit föremål för långvariga studier. De första omtalas sålunda redan i mitten av 1700-talet. Intresset för dem växer emellertid alltmer men den som ger oss den första avbildningen är Per Arvid Säve, vilken tillsammans med sin broder Carl Fredrik ägnade även dessa bildstenar stor uppmärksamhet. Redan för dem framstodo dessa monument nämligen som högst värdefulla bidrag till kännedomen om fornkulturen på gutaön. En hel del av dessa värdefulla stenar införlivades också av Per Arvid Säve med Fornsalens begynnande samlingar. Hans arbete togs sedan upp av Gabriel Gustafsson och Fr. Nordin, vilken sistnämnde år 1907 begärde och erhöll anslag för fullbordande av en publikation om dessa bildstenar. Men den slutliga uppgiften måste överlämnas åt andra och hade nu anförtrotts tal. själv. Det har dröjt länge med denna publikation, sade han, men han hoppades samtidigt att uppgiften skall kunna slutföras inom en nära framtid.
I fortsättningen av sin intressanta framställning övergick tal. att till scioptikonbilder i snabba drag kommentera och förklara en lång rad av våra gotländska bildstenar. Dessförinnan meddelade han emellertid, att de gotländska bildstenarna spänna över sju århundraden, eller från 400- till 1000-talet. De första blevo de allra ståtligaste. De tillkommo på 400-talet. En av dem finns i sydfasaden av Bro kyrka och utgör en av de bäst huggna bildstenar som över huvud taget existerar, ett gott stenhuggeriarbete som för järnålderns del till och med är ganska överraskande. Stenen är nära 2 meter lång och har grund dekorering, vilken bl. a. består av ett skepp med rodd- och styråror — ett av dem varom Tacitus talat — vidare något som kan vara en solsymbol jämte ett par andra cirkelformiga figurer. Denna sten, vilken ursprungligen stått på en hög sockel, är ett monument som åstadkommits av någon person som varit nere i Södern och lärt, kommit hem igen och därpå tillverkat monumentet. Denne någon hade också goda tillfällen att lära. Ty att det romerska riket hade en hel rad ståtliga gravmonument är ju allmänt bekant. Kanske är det i stort sett också så, att förebilderna till våra bildstenar i allmänhet äro att söka i Grekland och Italien. Härför talar bl. a. motivvalet. På liknande sätt utsmyckade stenar finnas emellertid även i Spanien.
I själva tornväggen till Bro kyrka finnas rester av ett annat monument, vilket förutom solfiguren bl. a. har en vacker bård jämte geometriska ornament. Möjligt är att dessa två stenar utgjort det ursprungliga monumentets viktigaste del, ett monument som kan tänkas ha stått som gavlar på ömse sidor om en grav. Att dessa stenar förskriva sig från 400-talet ville tal. bevisa genom att på duken presentera en avbildning av ett norskt kvinnosmycke från denna tid. Smycket ifråga bär flera av samma sorts utsmyckningar som förekomma på Brostenarna.
Efter att något ha omnämnt en bildsten från Hellvi, fäste föredragshållaren vidare uppmärksamheten på ett par stenar från Tingstäde kyrka, vilka bl. a. äro märkliga därigenom att de bära avbildningar av några fantasidjur, möjligen delfiner, antikens mest älskade djurmotiv. I anslutning till en bild av en vid Pavalds i Lärbro funnen

bildsten framhöll tal., att det troligaste är att det är på norra delen av ön som man börjat utföra dessa märkliga monument. En sten från Vallstenarum bär synnerligen vackra dekorationer. Ganska egendomligt är att de flesta av dessa monument hittats vid kyrkornä och inte på gravfälten, där liknande fynd dock gjorts. En i Martebo funnen bildsten är märklig såtillvida som den bär runskrift. En sten, härstammande från ett gravfält, är den vid Björkome i Västkinde funna. Även denna har bland sina figurer en båt.
Också från Havor i Hablidgbo emanera några stenar, utgörande ett enastående monument, ett verk av helt annan konstnär och med helt annat kynne. Mönstret skiljer sig i allt från de förra. Det har en besynnerlig samling motiv, lika besynnerligt hopsatta. Anledningen härtill är att vi här ha att göra med en mästare som representerar en nyare åskådning och stil. Mycket få stenar finnas av den sorten, som torde ha tillkommit på 400-500-talet. En del av samma ornamentik har dock påträffats på en å Stenkyrka kyrkogård hittad bildsten. Annars voro 400-talets talrika monument rätt enahanda till såväl form som motivval. Sedan kom en ny tid med en annan inställning, andra intressen. Tal. nämnde som exempel de s. k. dvärgstenarna, vilka dock i någon mån bevara traditionerna från äldre tider. Utom dessa mera konstlösa monument uppträdde andra former under de följande århundradena.
Tiden omkring år 700 blir det emellertid åter livligare fart i bildstensintresset och då komma också de verkliga stenkonstnärerna. En bildsten från Broa i Halla hör till de allra intressantaste från den tiden. Bland motivets karakteristika märkas här ryttaren, skeppet och kvinnan. Vid Nybjers i Stenkyrka har man funnit ett par liknande stenar.
Men det är inte bara motiven som få en delvis annan karaktär på 700-talet. Också dimensionerna bli andra och större, monumenten väldigare. Framför allt är det Lärbro socken som excellerar med dessa ståtliga monument. Men även i Buttle har en sådan sten anträffats. Vackra och ståtliga voro de med sina skepp, sina ryttare och sina kvinnor med vingar, med horn och med kittel. Kvinnor som måste vara valkyrior, mötande de döde vid Valhalls gräns med mat och dryck. Men där finns ännu en kvinna, en som bär en lagerkrans, segerbelöningen. Valkyrian här är Söderns Victoria, segergudinnan.
I raden av andra berömda bildstenar märkas vidare en från 800-talet som funnits i Alskog sant en liknande från Ardre kyrka.
Även 900-talet medför bildstenar, bl. a. sådana med runor. Och från 1000-talet hänför sig en annan sten från Ardre. Denna är dekorerad på ömse sidor och utgör trenne söners ståtliga monument över deras moder. Den är rik på figurer och ornament.
I slutet av sin framställning visade tal. några bilder av de vackraste monumenten från tiden omkring 700, däribland stenen från Hammars i Lärbro, nu i Bunge. Han ingick även på en skildring av de på stenen framställda scenerna, samt förklarade vidare scenerna på en bildsten från Tängelgårda, vilken kan tänkas en gång ha stått tillsammans med Hammarsstenen. Stridsscenerna på båda överensstämma med varandra.
Äro egentligen dessa stenar skulptur? frågade föredragshållaren retoriskt till sist. Inhuggningarna äro mestadels grunda och framträda endast som något ljusare partier mot stenens övriga mörkare yta. Huvudena på människogestalterna äro därtill oftast mycket vagt utformade. Är detta skulptur? Nej, vad vi här ha framför oss är målningar. Stenens hela yta har varit målad, människofigurerna ha burit praktfullt veckrika mantlar i prunkande färger. Monumenten ha varit som stora oljemålningar på sten. Och kanske skola vi ännu finna bildstenar med rester av färg i behåll. I så fall skulle dessa fynd bli ännu märkligare än de hittills gjorda.
Tal. avtackades med applåder av den ganska talrika publiken, varjämte Sällskapets ordförande för året, biskop Torsten Ysander, som även före föredraget hälsat tal., framförde auditoriets tack för den instruktiva föreläsningen.

Traditionell samling i Åhsbergska hagen.
Därefter anträddes färden med bussar och cyklar ut till Åhsbergska hagen, där några timmars friluftsliv idkades under de traditionella formerna, varvid i synnerhet varpkastningen var mycket flitigt utövad. Till tävlingen om pokalerna ställde fyra lag upp, men dessutom utkämpades åtskilliga andra duster på olika håll. Flaggstänger med de blågula dukarna i topp voro uppsatta i hagen och förfriskningar voro framdukade.
Här ute hälsades de närvarande av sällskapets ceremonimästare, riksbankskassör Gösta Löfgren, vilken särskilt harangerade de inbjudna gästerna, vilka voro utom föredragshållaren, professor Sune Lindqvist, docenterna Gyllenswärd och Stenberger, artisten H. Faith-Ell och direktör Sven Larsson.
En stund senare blev det åter ett avbrott i idrottslekarna, då sällskapets ordförande, biskop Y sander, beträdde den i de blågula färgerna draperade talarstolen och höll dagens högtidstal. Det anknöt sig till ämnet \”Arv och eget\”.
Biskopen erinrade därvid om traditionernas makt, vilken i en stad som Visby är betydligt starkare än den kan bli vid Brunkebergstorg eller å Östermalm. Många av Visby stads invånare ha gemensamma minnen från barndomen, som hålla dem samman. Denna småstadens tradition kan visserligen bli ett tryck, som skulle kunna hindra personlighetens fria växt, därest den unge får gå i fars spår och icke får tillfälle att se något annat. Mången ung är också besvärad av hem och hembygd och föräldrar, som äro ohjälpligt efter sin tid, något som brukar vara ofrånkomligt vid en viss ålder. Man brukar säga, att stark ström går med egna vågor genom havet, men det gör den icke — den är bunden av gemenskapen. Och blod är tjockare än vatten.
Vårt arv innefattar icke blott hem och hembygd, utan också mycket av skick och seder. I våra dagar utplånas avstånden och majoriteten av människor är lösryckt från det enda riktiga livet, lantbons. Men å andra sidan ha så många människor nu för tiden körkort, att vi kunna uppleva en hembygdsrörelsens renässans. Den, som stannar på sin post, behöver känna, att hans tillvaro är mera kallelsetrohetens än enformighetens. Vi kunna ej strida mot utvecklingen. Och det kan också vara en betydelsefull uppgift, att ge ungdomen en vidare horisont. Det är av värde, att man sökt skapa ökat utrymme för ungdomen i hemmen, liksom det är till ungdomens fromma och trivsel, att den får någon ersättning, då den arbetar i hemmet.
Men även det kulturella arvet i idrott, musik och dikt är av större betydelse, än vi kanske tro. Vi kunna ej nöja oss med andliga museiföremål, men om vi å andra sidan hugga av traditionen, bli våra själar endast andlig konfektion.
Det gäller för oss att förmäla arvet med den skapande personligheten, så att därav blir något, som är vårt eget. Det är en särskild uppgift att kunna ge personlighetens liv åt vardagens värld. Småstaden kan ge personligheten ökad rymd för sin växt. Vi äro kanske där ringa och ringaktade, men låt oss slå vakt om den ringes rikedom: den personlighetsstärkande ensamheten och vännernas trofasthet.
Talaren slutade med ett leve för sällskapet D. B. V., varefter sjöngs DBV-sången.

Supé i Paviljongen.
Vid halv 9-tiden var man åter å Paviljongen, där ett 80-tal ledamöter bänkade sig till en utmärkt supa. Här talade biskop Ysander för dagens föredragshållare och på detta svarade professor Lindqvist med att uttala sin glädje över att få ha varit med på denna högtidsdag. För ordföranden talade sällskapets vice ordförande, tullförvaltare Karl Berggren,- varefter landshövding Jeppsson förrättade utdelningen av pris till de främsta varpkastarna. Det sammanlottade lag, som vann första pris, bestod av- rådman Thor Ödin, kamrer H. Wahlberg och direktör K. G. Klintborg, och på andra plats placerade sig ett lag bestående av bankdirektör H. Ihre, länsjägmästare Ragnar Melin och disponent Kjell Wiman.
Utanför på Paviljongsplanen spelade infanterimusiken under ett par timmars tid dansmusik och ganska mycket ungdom hade infunnit sig och begagnade tillfället att taga sig en svängom i gröngräset.
Därmed var den ur arrangörsynpunkt mycket lyckade DBV-dagen 1940 slut. Det efterlängtade regnet hade icke kommit.