Dag: 20 maj 2021

Snögrinda i Klinte.

I vårt riksbekanta Bunge museum och i våra trevligt arrangerade hembygdsgårdar ha gamla kulturminnen samlats i stiläkta miljö. Botarve och Kattlundsgårdarna m. fl. ge oss snart sagt allt vad vi vilja veta om gångna tiders lanthushållning, hemslöjd o. s. v. Men det finns på Gotland en och annan gammal gård, som alltjämt brukas och vars bostadshus och ekonomibyggnader utnyttjas för sitt ursprungliga ändamål. En sådan gård är t. ex. Snögrinda i Klinte socken. Det är självfallet att en gammal släktgård, som brukas enligt metoder av vår moderna tid, ej kan jämföras med ovannämnda centra för gammal kultur ur museal synpunkt, men tack vare att Snögrinda varit inom samma släkt i flera hundra år, så finns där ännu mycket kvar från forna dagar och som – egendomligt nog – väl kommer till användning även nu.
Till Snögrinda kommer man, om .inan nalkas från Klintehamn, via Klinte kvrka och Klinteberget. När nian. väl kommit upp för den branta backen tager man av till vänster ned mot dalsänkan. Och där får man snart i sikte den ståtliga gamla gården, som räknar anor från 1400talet.

När Gotland var danskt.
Hur länge Snögrinda varit inom samma släkt kan inte exakt angivas med stöd av tillgängliga handlingar. Enligt uppgift av ägarinnan till Snögrinda, fru Hilda Hauffman, var Snögrinda i den släkts ägo, som var på gården, redan på den tiden, då Gotland var i dansk besittning. Av handlingar på danska lär också framgå att spinnsidan av samma släkt blev befryndad med släkten Hauffman, som sedan intill våra dagar haft hand om Snögrinda.
Släkten Hauffman lär härstamma från Pommern, och korn från Stockholm till Gotland med J. M. Hauffman, som var född 1715 i Stockholm. Han var landstatsman och blev 1748 landskamrer. Han ägde bl. a. Nygårds i Västerhejde. Sonsonen Elias Cornelius Hauffman gifte sig med Eva Maria Larsdotter, Snögrinda i Klinte. Elias Hauffmans son Lars Petter H. blev kapten i Gotl. Nationalbeväring 1860. Efter honom övergick egendomen till sonen Per Gustaf Adolf Hauffman, nuvarande ägarinnas make. Fru Hilda Hauffman kom från Stora Wede i Follingbo. Herr Hauffman skötte egendomen till sin död 1836.

Manbyggnaden.
Den åldriga och vackra manbyggnaden är så omgärdad av stora träd och annan lummig grönska att det just nu är svårt att fånga en tilltalande bild av densamma. I varje fall måste man se sig omkring i den intressanta byggnaden för att få någon uppfattning om hur olika tidsåldrars kultur länkats samman på ett pietetsfullt sätt.
Exteriören: Av bilden, tagen från ena gaveln, ser man att bottenvåningens fönster äro väsentligt lägre än de övre våningarnas. Men icke ens dessa låga fönster äro den ursprungliga byggnadens första fönster. Visserligen sitta de på samma plats, men ha under en senare tidsålder gjorts större. De första små blyinfattade fönstren voro knappast mer än hälften så stora, som de vi se på bilden.

Allt tyder på att den för byggnaden isven hade en vindsvåning och att någon större, ombyggnad ej skett förrän på 1700-talet. De övre våningarna kommo då till under olika etapper. Flyglarna eller någon av dem lär ha uppförts samtidigt.
Över fönstret i tredje våningen är en liten glugg, där ännu talja och kätting finns kvar sedan den tiden då denna våning var avsedd för spannmål och andra varor. Det var ju på den tiden vanligt att den mycket värdefulla spannmålen och annat gods förvarades på vinden – spannmålen därför att den skulle förvaras torrt och andra varor helt enkelt därför att det ej fanns någon källare. Sedermera anlitades flyglarna till visthusbord, handkammare, brygghus etc. Framför gaveln ser man skymten av den gamla brunnsstock, som fordom anlitades för att hämta upp vatten från den djupa brunnen. Det är många, många år sedan den upphörde att tjänstgöra, men den får stå kvar som- ett gammalt minne från förr.
Interiören har naturligtvis under byggnadens långvariga existens genomgått en del restaureringar, utan att dock i högre grad den ursprungliga inredningen förvanskats. Bottenvåningen är – fastän den är äldst – ovanligt väl bevarad. De gamla väggfasta skåpen, d. v. s. de i de tjocka murverken inbyggda förvaringsrummen av olika slag, finnas kvar. Luckorna eller dörrarna framför dessa skåp ha förmodligen bytts ut mot nya någon gång, men de som nu fungera och skydda mat-, linne- och klädskåp äro av gammalt datum, och vittna om såväl säker smak som omsorgsfullt utförande.
Till hallen i bottenvåningen kommer man från framsidans entre. Och hallen är just en lämplig plats för att sitta och meditera över gammalt och nytt. Det gamla nyckelskåpet, som alltjämt är förvaringsplatsen för gårdens nycklar, den öppna spisen, ett par av nyssnämnda solida dörrar till ett väggskåp, stockarna i det låga taket och mycket annat gör, att man med en smula fantasi kan bilda sig någon föreställning om hur folket på, Snögrinda bodde och levde för århundraden tillbaka. Man får se sig noga omkring och en god stund, innan man upptäcker mycket moderna värmeelement, som smyga sig tätt intill rummens väggar, vattenledning i köket, nya detaljer i inredningen etc.
Gammalt och nytt ha här sammanförts, så att de på ett praktiskt sätt komplettera varandra. Intet gammalt skräp och inget nytt och onyttigt bjäfs. Det gamla på Snögrinda vårdas med öm hand av ägarinnan, som dock inte blundar för de stora fördelar praktiska nyheter medföra.

En örtagård.
Från nyssnämnda trevliga hall, som sträcker sig tvärs över bottenvåningens mittparti, komma vi direkt ut till trädgården – bakom byggnaden. Dejliga blomster, bärbuskar, fruktträd, köksträdgård och även en kryddgård finns i detta lilla paradis, där allting tycks frodas. Det är ju klart att det till en så gammal gård som Snögrinda skall finnas en verklig örtagård. D. v. s. en sådan där medicinalväxter vårdas. Fordom hade förstås denna örtagård större funktion än nu, när det finns apotek i varje större samhälle. Bland de växter, som nu växa i trädgården utan någon. särskild om-; vårdnad, kan inas körvel, krvdddoftande och tämligen högväxt. Ännu större än Körvel (Anthriscus cerefólium) är den manshöga libstickan (Ligusticum Levisticum). Libsticka sprider däremot ingen angenäm odör, och det påstås att \”libbestieka är ett bra medel mot luppar\” och fördenskull inviras i skinnfällar o. dyl., som plägar angripas av de små hoppande \”dyren \”. Libsticka lär även vara ett universalmedel mot hönsens ohyra, och i de hönshus där libsticka bindas fast vid vaglarna försvinner loppor och löss.

Lanthushållningen.
Planen till ekonomibyggnaderna är mot landsvägen avgränsad av en prydlig stenmur. Lika prydliga och välhållna te sig också ladugård och andra byggnader. Numera komma de emellertid föga till användning, eftersom fru Hauffman utarrenderat jorden. Åkerjorden, som merändels består av lätt eller lerblandad mylla, omfattar cirka 60 tnld. Skogsmarken är vida större – cirka 150 tnld – och är bevuxen med kraftig timmerskog.

• Det är skogen till Snögrinda som har det största värdet, säger fru Hauffman, som har full sysselsättning med att se över sitt hus, sin vackra trädgård och plocka många och stora ägg. – Eftersom det finns libsticka på gården, kunna hönsen helt ägna sig åt äggläggningsbestyren, då de inte hjälpa till att \”plantera om\” i trädgården.
  T-a.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1940
N:r 153