År 1942 skall komma med avgörandet.
Vid årsskiftet har rikskansler Hitler utsänt ett upprop, vari det bl. a. heter:
Jag behöver vid detta års slut icke uppräkna alla de händelser, som på så övermäktigt sätt gjort intryck på oss med sin enastående storhet. Då den 22 juni nästan hela Europa reste sig, så är detta ett bevis för insikten om en fara, större än någon som någonsin hotat vår kontinent. Men sedan nu denna koalition beslutat krig mot Tyskland, ansåg jag mig skyldig inför mitt samvete, med hänsyn till rikets säkerhet, vårt folks bestånd och för hela Europas framtid i vidaste mening, att icke längre förlora en timme för att under den oundvkiliga konflikten genom snabbast möjliga handlande åtminstone spara de offer, som kampen annars i mycket högre omfattning skulle ha krävt av oss. Det tyska folket skall tro mig då jag säger att jag hellre hade valt fred än krig. Ty freden omfattade för mig en mängd lyckliga uppgifter.
Just emedan det unga Europa sysslar med att lösa verkligt stora uppgifter kommer det icke att låta representanterna för en maktgrupp, som takt-fullt förklarar sig vara de besuttnas stater, ta bort även det sista som gör livet värt att leva för en människa, nämligen de egna folkens värde, deras frihet och deras sociala och allmänna mänskliga existens. Det är oss därför förståeligt, att äntligen också Japan gått till självförsvar. Sålunda står nu en väldig front av nationella stater, som räcker från Kanalen till Östasien, i kamp mot den judisk-kapitalistisk-bolsjevistiska världssammansvärjningen.
Det första året av denna kamp ligger bakom oss. Det är ett år av de största segrarna i mänsklighetens historia. Vad den tyska soldaten och soldaterna från de andra med oss förbundna folken härvid utfört är enastående och oförgängligt. årtusenden skola talå om dessa slag och segrar och beundra dem som de största handlingar, som framsprungit ur äremedvetna nationers självuppehällelsedrift. Hur stora offren, umbärandena och över allt annat dödsmodet härvidlag varit, kan dock endast den mäta som själv —i detta krig eller under det första världskriget — varit sitt folks soldat och kämpe. Aldrig kommer fosterlandet att kunna löna sina söner för vad de uträttat för det. Ty de där hemma se endast segrarnas följder, d. v. s. den trygghet, som trots alla luftanfall beredes hela nationen, dess liv i nuet och barnens framtid.
Hemorten kan emellertid icke göra sig någon föreställning om den förfärliga olycka, som skulle drabbat Tyskland och hela Europa om den judiska holsjevismen såsom bundsförvant till Churchill och Roosevelt hade vunnit seger. Ty Churchill och Roosevelt ha utlämnat Europa till Stalin. Jag talar nu i tron på en högre rättvisa, när jag förklarar att Storbritannien och Förenta staterna ej kunna tillintetgöra Europa genom bolsjevismen, utan deras egna folk komma förr eller senare att bli ett offer för denna farsoot. Ännu stiga och falla stridens vågor vid fronterna i östra Europa för att så småningom avstanna, men i östasien har striden nu börjat.
Det kommande året kommer att ställa väldiga krav på oss, yttrar Hitler vidare i sitt upprop. Men front och hemort komma att visa sig vuxna dessa krav. Hemorten skall som nationalsocialistisk folkgemenskap, om så behöhöves, bringa varje offer, även det allra yttersta. Män och kvinnor skola arbeta för vårt folks försörjning och för stärkande av våra rustningar. För fronterna kommer den stund då de åter skola börja kampen för att fullborda vad som påbörjats. Vi kunna vid detta årsskifte endast bedja den Allsmäktige att han måtte giva det tyska folket och dess soldater kraft att idogt och med tappert hjärta utstå, vad som behöves för att skydda vår frihet och vår framtid. Om vi alla gemensamt göra vår plikt i trohet, skall ödet gå i fullbordan, så som försynen bestämt det. Den som kämpar för sitt folks liv, för dess dagliga bröd och dess framtid, skall segra. Men den som i detta krig söker förinta folken med sitt judiska hat, den skall falla. åren 1942 skall därom vilja vi alla bedja Herren Gud, komma med avgörandet och rädda vårt folk och de med oss förbundna nationerna.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 Januari 1942
N:r 1