Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Regn och blåst. Utsikter: Frisk, tilltagande vind. Idag allmänt regn, senare sannolikt kortvarigt uppehållsväder. I huvudsak oförändrad temperatur. För sjödistrikt förutses styv till hård sydvästlig kultje. Stormvarning har utfärdats för kuststräckan Varberg—Dalarö samt till Öland och Gotland för sydvästlig kultje.
Gotlands Allehanda Måndagen den 7 Oktober 1940 N:r 232
Strömavbrott och skador på telefonnätet. Gotland har tidigare förskonats från de svärmar av spärrballonger, som hemsökt det övriga Sverige och ställt till en hel del skador. I går kväll förirrade sig emellertid en av dem in över ön, och dess framfart kännetecknas av avslitna elektriska telefonledningar, medan andra skador dessbättre icke torde ha anställts. Ballongen kom strax efter klockan sex in över land vid Västergarn, passerade sedan längs kusten, öster om Visborgs slätt och Visby samt över Stora Hästnäs vidare norrut, varefter den vid Häftings klint lämnade gotländskt territorium. Kl. 6,20 slocknade ljuset här i Visby, och då hade alltså ballongen hunnit hit. Den hade på några minuter slitit av ledningarna kring staden på sex ställen, nämligen vid Skrubbs, Langenshage, Hästnäs skola, Furulund samt Hundlund samt stora Slitelinjen också vid Skrubbs. Om ballongens hastighet kan man få en föreställning, då den nämligen endast behövde tre minuter för att hinna från Langenshage till Skrubbs. Elverket skickade givetvis genast ut folk för att reparera, och efter endast 15 minuter var det ström i huvudlinjen, medan Söderhem fick vänta tre kvart på ljuset, ytterligare en del abonnenter till kl. 12,30 och slutligen ett mindre antal blevo utan ström hela natten. Man måste nämligen koncentrera sig på huvudlinjerna och sektionerna av de felaktiga ställena, som dessbättre befunno sig i nätets utkanter. Slitelinjen var reparerad av kraftverkets folk vid ettiden på natten. Tredubbla fingertjocka ledningar rev ballongen av som om de varit av sytråd, vilket ju vittnar om dess kraft. Som en lustighet kan nämnas, att ballongens wire vid Skrubbs först slet av visbyverkets ledning, sedan hoppade över telefonledningen och slutligen tog med sig Sliteledningen. Att märka är, att telefonledningen ligger högre än de båda andra. Både Visbyverket och kraftverket har bett oss framföra ett tack till allmänheten för att den snabbt rapporterade var ballongen gjort åverkan på ledningarna, ty därigenom sparades åtskilliga arbetstimmar. Vid Skrubbs hade sålunda en person omedelbart omtalat, att han sett ett eldfenomen inne i skogen, och därigenom slapp man ifrån ett kanske långvarigt letande efter brottstället. Beträffande telefonledningarna ha skadorna icke varit så stora. Abonnentledningar ha brutits på ett par ställen i Visby, i närheten av Martebo samt ute vid Häftings, där ett par stolpar också förstörts. Personer, som iakttagit ballongen i Hangvar berätta, att där wiren släpade mot taggtråd o. d. syntes kraftig gnistbildning, vilket ju tyder på, att ballongen varit elektriskt laddad — kanske som följd av kontakten med kraftledningarna.
Gotlands Allehanda Måndagen den 7 Oktober 1940 N:r 232
Kapten Lindeborg anordnade lyckat skall. I söndags var det åter drevjakt på Fårö men denna gång hade man inte för avsikt att ta död på någon räv utan det gällde att få tag i en förvildad hund som gjort mycket ohägn där ute både på villebrådet och i fårahjordarna. Såsom vi nämnde i samband med rävskallet i pingstas hade man också då jakt på hunden, men den slapp igenom drevet och kom undan med livet. Nu har hunden under sommaren härjat synnerligen svårt bland hararna och även en del lamm ha försvunnit, varför man beslöt sig för att än en gång försöka med ett skall. Och denna gång lyckades man, ty man visste ungefär var hunden uppehöll sig, och passen mellan träsken, där han skulle drivas fram voro väl besatta med skyttar. Kapten Elof Lindeborg hade anordnat även detta drev, som emellertid gjordes mycket enklare än det i våras. Man visste att hunden uppehöll sig vid Lautersmyrarna och bakom dessa ställde man upp drevet, som sedan rörde sig framåt i ostlig riktning. I drevet deltog hela öns hemvärn samt, en, del civila, tillsammans ungefär 150 man. Chef för skyttarna var Gunnar Broström och han hade placerat ut sina säkraste karlar vid Broskogs, där man förmodade att hunden skulle stryka fram. Sedan drevet satts i gång vid 8-tiden dröjde det inte heller länge förrän man hade hunden där och den föll för hemvärnsmannen Edvard Broanders välriktade skott. Det märkliga med denna schäfer är att den under sin kamp för tillvaron ute i markerna utvecklat riktiga stövareanlag under sina jakter på hararna. Troligen har den under försommaren gjort slut på åtskilliga harungar, men senare har det inte varit så lätt för den att komma åt hararna, man har hört att den drivit och därav kunde man sluta sig till var hunden befann sig. Att det är åtskilligt villebråd som den förvildade schäfern dödat kan man förstå, då hunden var vid präktigt hull, när den sköts. Nu har emellertid viltbeståndet och fåren fått fred igen tack vare att drevet kom till stånd och fåröborna äro säkert nöjda med drevets resultat, hr Broander från Broa inte minst.
Gotlands Allehanda Måndagen den 7 Oktober 1940 N:r 232
258 hemvärnsmän under major Råbergs befäl samövades i går. Alla hemvärnsmän från hela södra försvarsområdet voro i går samlade i trakten av Mästermyr till en stor gemensam övnnig, den första i sitt slag som hållits här, och av de 310 hemvärnsmännen inom området voro 258 med på söndagen. De voro fördelade på sex plutoner, vilka under övningens första moment fick i uppgift att från respektive utgångspunkter ta sig ner till myren, där fienden landsatte fallskärmstrupper, och nedkämpa dessa samt sätta sig i besittning av var sin av de vägar, som leda ut på myren, och vidare hålla uppsikt ut över de vida fälten för att snabbt kunna uppdaga, var eventuellt ytterligare fallskärmsjägare dalade ned. Samma läge var givet för varje pluton och övningen var samtidig, så det var inte möjligt att följa stridens utveckling på mer än ett ställe. Men där var det roligt att se, hur man med list och knep kom den lede fienden inpå livet, vilket lyckades tämligen väl bl. a. därigenom, att man vid ett tillfälle kröp genom en trång brotrumma under vägen. Under andra övningsmomentet voro hemvärnsplutonerna grupperade till avvärjande försvar i närheten av de vägar, på. vilka vägspärrar skulle bevakas. Så plötsligt brummade det till uppe bland de lågtgående molnen och en stor maskin svepte fram över trädtopparna och bombade här och var runt myren för att därefter omedelbart sända ut ett antal fallskärmshoppare, här markerade med miniatyrfallskärmar, vilka gjorde övningen ganska illusorisk. De landsatta jägarna togo som väntat var till sin första uppgift att bemäktiga sig tillfartsvägarna till ställningar och gömt sig väl, varför de också på sina håll kunde släppa fienden ganska nära inpå livet för att sedan peppra på honom med desto större träffsäkerhet. De anfallande sågo sig också tvungna ett gå tillbaka med oförrättat ärende. Ledningen uppehöll sig vid ett tillfälle i närheten av Hemseplutonen, då man från flygplanet upptäckte alla stjärnorna på marken och gjorde ett låganfall med åtföljande bombfällning. Precisionen var enorm — knappa fem meter från majoren slog sågduspåsen ned och på återvägen träffade en annan dylik på samma avstånd från bilen, som säkerligen i verkligheten inte tålt mera. Intressantast var emellertid det tredje övningsmomentet, som tog sin början vid middagstiden, då plutonerna grupperades ut på tre olika platser, två vid Fardhems kyrka, två vid Alva kyrka och två på Sprogevägen. Så kom det meddelande, att sedan de övriga fallskärmstrupperna nu nedgjorts, hade nya starka krafter landsatts på fälten öster om Hemse samhälle, vilket intagits och härjats. Fienden grupperade sig nu i ett lövskogsparti en km. väster om samhället, och övningsledaren dirigerade nu sina avdelningar så, att fienden blev fullständigt omfattad och slutligen alldeles tillintetgjord i ett våldsamt bajonettanfall. Det var en verklig upplevelse att från landsvägen se hur anfallet utvecklade sig. Helt oförmodat blev det liv i skogsbrynen överallt, och via dikesrenar och i skydd av den låga björkvegetationen tog man sig fram i omgångar växelvis under livlig eldgivning från båda hållen. Sidoplutonerna skyndade fram med berömvärd snabbhet, det var mest språng hela tiden, och då kommandoordet bajonettanfall ljöd, stormade man fram från alla oväntade håll och kanter under vilda segervissa hurrarop och gjorde slut på fienden, som visserligen värjde sig tappert men dock blev fullständigt tillintetgjord. Ja, så blåstes eld upphör, varefter det som först blev tid för hemvärnsmännen att ta fram näsduken och torka svetten ur pannan. Det var nog inte utan, att det var ansträngande för många med så lång språngmarsch och så häftig anfallstakt, men med var man och ingen gav tappt. Och att det var roligt, behövde man inte fråga om. Det syntes lång väg och kunde för övrigt utläsas av den entusiasm varmed var och en löste förelagda uppgifter. Så tågade man upp till samhället och gjorde en väldigt pampig förbimarsch för regementschefen, och I 18:s musikkår gick i spetsen och spelade hela vägen. Först i raden kommo de sex hemvärnplutonerna, sedan måltruppen, en pluton från Havdhem, samt ett batteri artillerister. På det stora fältet mellan biografen och järnvägen ställde man upp i fyrkant, och här tog sedan major Råberg och överste Linde emot trupperna. Överste Linde riktade därvid några ord till hemvärnsmännen och sade bl. a.: Hemvärnsorganisationen på Gotland är nu snart slutförd, och i egenskap av inskrivningsbefälhavare tackar jag alla dem, som under den gångna sommaren ägnat tid och intresse åt hemvärnet. Resultatet har blivit över förväntan gott, vilket framgått icke minst genom vad jag sett i dag. Av 310 hemvärnsmän har 258 varit samlade, och det vittnar om ett starkt och levande intresse för uppgiften. Till sist tackade överste Linde både dem som planlagt dagens övning och dem som deltagit i densamma. övningsledaren, major Råberg, höll härefter genomgång och kritik. Utöver en del detaljanmärkningar hade ledaren egentligen bara beröm kvar för hemvärnsmännen. Ni har fyllt era uppgifter väl,, sade han, och trots den krävande övningen med långa och ansträngade förflyttningar både pr cykel och till fots har farten hela tiden varit lika god som hos tränade linjetrupper. Major Råberg framförde också sitt tack till deltagarna i övningen och till lottorna samt till kapten Charpentier för hans pigga måltrupp samt slutligen till dem, som under sommaren varit instruktörer inom, hemvärnet. Efter kritiken följde en kort fältgudstjänst med psalmsång och tal av kyrkoherde Ernst Hejneman, varefter hemselottorna bjödo alla på kaffe och wienerbröd. Vädret hade hela tiden varit vackert, men nu under avslutningshögtidligheten kunde molnen inte hålla tätt längre, utan det strilade ett envist regn ned hela tiden.
Gotlands Allehanda Måndagen den 7 Oktober 1940 N:r 232
I 4 slog I 18 med 1-0. Gotlänningarna föllo igenom i andra halvlek. Linköping. I armåmästerskapeas i fotboll första omgång spelades på lördagen en match i Linköping, varvid Livgrenadjärregementet segrade över Gotlands infanteriregemente med 7-0. halvtid 2-0. Det blev alltså ett kraftigt nederlag som I 18 fick på halsen och under den sista halvtimmen föll I 18 helt igenom. Första halvlek har relativt jämn, I 4 hade dock de bättre målsituationerna och hade flera skott mot mål än I 18, berättar A. Sandström, som följt laget under resan. I 18 fick inte ut något av sina anfall, ty kedjan var för vek. Under den sista halvtimmen var det som nämnts bara ett lag på planen och två av målen kommo till under de sista tre minuterna. Ett av felen i I 18:s lag var att backarna lämnades alltför ensamma mot det samspelta Livgrenadjärlaget. Planen var också mycket blöt och tung efter föregående regn, just under matchen rådde emellertid uppehållsväder.
Gotlandsserierna. AIK slog A 7 med 4-1. Den första matchen i Div. I:s höstomgång spelades i går förmiddag på Gutavallen mellan AIK och A 7. Resultatet blev en klar seger för AIK med 4-1, halvtid 2-0. AIK ställde upp med 3-4 reserver men spelade likväl bättre än förut under säsongen. Jimmen Claesson svarade för de två första målen, som blevo de enda före pausen, sedan kom hy Lingstedt, en av reserverna, och gjorde 3-0, varpå \”Kalle Plåtarn\” gjorde 4-0. A 7:s vänsterytter svarade för tröstmålet, som blev det sista för dagen. I en juniormatch mellan AIK och VIF vann AIK med 2-1.
Södra serien. Hemse—Klintehamns IK 6-0. Hablingbo—Burgsvik 2-3. Fardhem—Alva 2-7. Ljugarn—Vänge 9-2.
Norra serien. Martebo—Fårösund 1-3. Bro—Stenkyrka 1-4.
Gotlands Allehanda Måndagen den 7 Oktober 1940 N:r 232
Sven Jerring radiointervjuar docent Stenberger. Stockholm, 5 okt. (TT.) Det går inte ett enda år utan att man finner nya silverskatter i Gotlands jord, framhöll docent Mårten Stenberger i en intervju, som Sven Jerring hade med honom i fredagens radioeko. Intervjuen ägde rum på Gotlands fornsal apropos fyndet i Levede helt nyligen. Man kan uppskatta antalet i den gotländska jorden tillvaratagna silvermynt bara från vikingatiden till mellan 50,000 och 60,000 och det kanske ligger lika många kvar ännu. Fyndet vid Mällgårds i Levede gjordes av en lantbrukare, som aldrig hittat några mynt förut. Han hittade sammanlagt 180 mynt, av vilka 100 äro arabiska. De kommo under vikingatiden till Gotland, som under den tiden var ett viktigt transitoland beronde på öns gynnsamma läge. Av de övriga mynten voro 80 västerländska och 3 byzantinska. Skatten grävdes ned i början av 1100talet, då det förmodligen som ofta eljest rådde oroligheter på ön, och ägaren blev sedan aldrig i tillfälle att taga upp den igen. Silverfynden göras för det mesta av en tillfällighet och det lönar sig knappast att hålla på att gräva för att finna mynt. Vetenskapsmannen hittar aldrig några skatter, och då han kommer till en plats, där man gjort ett fynd, är marken så genomletad att intet återstår att finna. Gotland är rikt på silverskatter och ändå måste man betänka, sade docent Stenberger, att stora fynd säkerligen gjorts redan under medeltiden och innan det blev anmälningsplikt på dylika. Nog har man hittills kännedom om c:a 600 silverskatter från Gotland och inget år går utan att man gör ett eller flera fynd. På red. Jerrings fråga om man brukade gå med slagruta eller hade särskilda detektivanlag eftersom man hittar så mycket här, förklarade docent Stenberger att det icke lönar sig att leta. De flesta fynden göras vid jordbruksarbete — han ville i det sammanhanget rikta en maning till lantbrukarna att vid fynd genast avbryta arbetet och anmäla fyndet, så att vetenskapsmännen i tid kunna få undersöka detsamma på platsen. Som ett exempel på hur en tillfällighet kan spela in berättade docent Stenberger om ett par fattiga pojkar i Buttle, som för fyra år sedan gjorde ett mycket stort fynd av arabiska silvermynt. Det var icke mindre än 3,000 st. och en av de största silverskatterna i vårt land. Pojkarna fingo syn på något blankt och runt i ett grustag, där de sutto, strax därefter regnade det ena myntet efter det andra ned över dem. De fingo sedan en bra slant för dem. Om den historien kan man verkligen säga att den låter som en saga, sade docent Stenberger. Ett annat exempel gavs också. För några år sedan dog på en gård i Anga en av gårdens bästa svin. Det var inget annat att göra än att gräva ned den förstörda julmaten och detta skedde bakom ladugården. Det bar sig inte bättre än att den som grävde icke förstod att han grävde i ett gammalt fornminne, en kämpgrav eller husgrund från 400- å 500-talet. Han hittade romerska silverslantar från 200 år eft. Kr., och det var en av de största skatter, som gjorts i den vägen. Blev kanske inte grisen fullt betald, så blev det alltid ett bra plåster på såret. Det saknas heller icke exempel att minnet av ett skattgömmande levat kvar i traditionen. En vetenskapsman från Stockholm var sysselsatt med att undersöka en gammal husgrund på norra Gotland. Denna var mycket förstörd och han hade icke mycket för sitt arbete. Men man berättade i trakten att någonstädes i det änge, där husgrunden låg, skulle en gång i tiden en skatt ha gömts. Traditionen visade sig vara sann. I samband med undersökningen av husgrunden gjorde vetenskapsmannen ett fynd av flera västeuropeiska och arabiska mynt från 1,000-talets början.
Gotlands Allehanda Lördagen den 5 Oktober 1940 N:r 231
Under strövtåg i Stånga en vacker septemberdag, utsträcka vi promenaden till Hägvide, beläget knappa två kilometer från järnvägsstationen. Hägvide är ju namnet på fler gårdar i socknen, men eftersom skolläraren adresserat oss till hemmansägare Olof Häglunds Hägvide, passera vi den första Hägvidegården – den första från stationen räknat – och nå målet: den gamla,. vackra gården, som i århundraden varit i samma släkt.
Manbyggnaden och ladugårdsbyggnaderna. Boningshuset är en solid kalkstensbyggnad, som uppfördes någon gång i slutet av 1700-talet, berättar ägaren. – Men, säger han vidare, det är troligt att den högra delen byggdes tidigare. Murarna och inredningen tyder på att det ursprungliga bostadshuset tillbyggts. Det är just inte så ovanligt med de stora manbyggnaderna på gotländska egendomar, att de vid olika tidpunkter byggts till. Och Hägvide är inget undantag. Under årens lopp har det ståtliga huset resturerats och naturligtvis även modeniserats, så att Hägvide manbyggad av idag är icke blott stor och pampig utan även synnerligen trivsamt inredd. Byggnadens exterior är snarlika den, som man finner på flera andra större egendomar på Gotland men icke desto mindre ståtlig, där den ligger inramad av stora lummiga träd. Ladugårdslängan är även den tämligen ligen gammal och solitt byggd, men i naturligtvis numera försedd med moderna anordningar, som äro ägna; de att underlätta arbetet med djurens skötsel, och fyller således väl behovet. Vi ge också hr Häglund J:r rätt, när han framhåller: – Man kan ju inte gärna ge sig till att riva ned en gammal ladugård bara för det att den är gammal, när den för övrigt är fullt användbar. Vid vårt besök i ladugården voro häst- och kostallar tomma, därför att dragarna voro i arbete och kossorna på betesvallarna. Gräset, som på sistone vuxit till ganska bra efter sensommarregnet, måste naturligtvis tagas väl vara på, ty här som annorstädes på Gotland blev det ont om stråfoder. Svin och höns finns det gott om på Hägvide och moderna byggnader, som äro uppförda för detta ändamål. I annat sammanhang nämnde vi om att hönsaveln synes stå högt i Stånga. Och vi bli verkligen styrkta i vårt antagande, då vi fick se det stora och flotta hönshuset på Hägvide. Detta är nämligen tjugufem meter långt inomhus, och är således en imponerande anläggning, där det finns plats för icke mindre än 450 pullor, vilka samtliga voro av vit leghornras. Redena, hönsens vaglar – sittplatserna – och inredningen i övrigt är icke bara av modernaste slag, utan även rena och snygga, så att inte ohyran skall få fotfäste.\’ Så snart en höna inte verkar riktigt pigg, skattas den åt förgängelsen genast, ty om en hönssjukdom smyger sig in i hönshuset, kan den lätt gripa omkring sig och ställa till stor förödelse. Tyvärr har man måst inskränka på antalet höns i höst. Det är ju ransoneringstider och den smula majs eller spannmål, som kan avdelas för hönsfoder, blir icke så mycket att det förslår för fulla antalet höns. Strax intill hönshuset ligger svinhuset, som även det är inrett med tanke på djurens trivsel. Grisar finns det också tämligen gott om och fler blir det väl så småningom. I de långa rastgårdarna varav vi se en skymt på en av bilderna, traska makliga, stora modersuggor, som bara synes njuta av tillvaron.
Åker, myr och skog. Åkerjorden är belägen strax intill gården, och består merändels av god lermylla. Men vad hjälper det om jorden är aldrig så bra när det inte regnar. Det blir ingen skörd utan nederbörd. Därför har skörden på Hägvide varit urusel, framhåller man. Inte ens potatisen ger bra skörd. Däremot synas de andra rotfrukterna bli kraftiga och vackra. På myren – ett par kilometer från gården – har det varit bra beten, men i övrigt ingen skörd att likna vid skörderesultat under normala somrar. Åkerjorden omfattar cirka 65 tnld, och är i mycket god kultur. Skogen ligger vid myrområdet. Den har en areal om cirka 70 tnld sammanlagt, och är bevuxen med vacker skog gott och väl för gårdens behov.
Ett fruktparadis. Kring manbyggnaden finns en vacker park och även en hel del fruktträd. Men den egentliga fruktträdgården, är belägen en bit nedanför åbyggnaderna. Och det är en fruktträdgård, som heter duga. Vi räkna till sjuttio fruktträd, vars grenar digna av tunga äpplen och pä-ron. Vi smaka på saftiga oranier, sävstaholm och andra färggranna frukter. De flesta träden bära stenkyrke och grawenstein, melon och allt vad de heta de förnämliga och hållbarare fruktsorterna. Stora saftiga vinbär fanns det ännu kvar och läckra plommon i mängder att läska sig med. Men för att få vara sams med sin mage, måste man ju moderera smakandet. Tiden går fort en ljuvlig brittsommardag, i allsynnerhet när man strövar omkring i dejliga omgivningar, varför vi vid detta Stångabesök få nöja oss med vad vi sett på Hägvide, som i åtta led varit inom släkten. Den vackra parkens många trädslag ger åt den gamla gården en värdig inramning. T-a.
Gotlands Allehanda Lördagen den 5 Oktober 1940 N:r 231