Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Uppgörelse är nu träffad i de stora jordbruksförhandlingarna. Parterna, Lantarbetsgivareföreningen och Lantarbetareförbundet, godkände i Stockholm på lördagseftermiddagen — med vissa smärre jämkningar — definitivt ett av opartiske ordföranden advokat Westling framlagt medlingsförslag rörande jordbrukets riksavtal och löneavtal. Uppgörelsen innebär — förutom ett stort antal smärre ändringar i hittills gällande avtal — vissa ökningar av nu utgående fasta kristilllägg. Det nya avtalet gäller till utgången av oktober i år och det berör direkt c :a 40,000 man samt indirekt minst lika många.
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
I proposition till riksdagen föreslås, att en vpl. sergeant, Karl Axel Wallqvist, befrias från skyldighet att ersätta kronan med 797 kr. för förstörd materiel på villkor, att han inbetalar 150 kr. Den 15 jan. i fjol inträffade under förläggning av ett förband ur Gotlands infanteriregemente i trakten av Träkumla en tältbrand, varvid såväl tältet som däri befintlig intendenturmateriel förstördes. Krigsrätt fann, att Wallqvist i egenskap av tältlagschef underlåtit att, sedan eld uppgjorts i ugnen i tältet, ha eldvakt utsatt i detsamma utan i stället i avsikt att påskynda anordnande av anbefalld bevakning låta hela tältlaget avmarschera till utspisning samt att tältet fattat eld, innan personalen återkommit. Wallqvist dömdes till två dagars arrest utan bevakning och att ersätta kronan värdet av den förstörda materielen med 797 kr. Wallqvist har sedermera sökt befrielse från betalningsskyldigheten, vilket statskontoret tillstyrkt allenast till halva beloppet. Försvarsministern finner emellertid med hänsyn till omständigheterna i fallet befrielse böra medges av riksdagen mot erläggande av allenast 150 kr. (P)
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
I en i andra kammaren väckt motion hemställer hr Söderdahl (s), att riksdagen skall bevilja f. städerskan vid Gotlands artillerikårs tyganstalt fru Dora Vetterstedt en årlig pension. Hon har tjänstgjort som städerska vid anstalten i nära 23 år.
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
Gotlands läns hushållningssällskap anhåller hos lantbruksstyrelsen om fiskarelån med 6,900 kr. på 6-8 års amortering att fördelas sålunda : Einar Gardell, Helor, Ronehamn, 1,200 kr., Axel Ferm, Valda, Eskelhem, 800, Bernt Pettersson, Gläves, Burs, 900, Elmer Andersson, Lickershamn, 1,000 och Gunnar Nilsson, Lickershamn, 3,000 kr. (P)
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
Rörande läget på bostadsmarknaden i Visby f. n. har socialstyrelsen inhämtat, att brist råder på alla slag av lägenheter och att någon förbättring i läget ej inträtt sedan okoberflyttningen. Den 1 jan. torde ej någon enda hyresledig lägenhet ha funnits i staden. Under 1942 har bostadstillskottet utgjort 69 lägenheter, därav 15 i egna hem, 14 i hyreshus, 24 genom bostadsrättsföreningar och 16 genom kommunal bostadsproduktion. Under byggnad äro nu ytterligare 87 lägenheter, av vilka 45 beräknas bli färdiga till 1 juli. Någon husvillhet synes ej förekomma. På fråga huruvida kommunala åtgärder vidtagits eller planeras för upphjälpande av bostadstillgången har svarats jakande; man planerar uppförandet av ett pensionärshem och ett boningshus av annat slag. (P)
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
Gott och näringsrikt livsmedel, som bör uppskattas. Det kanske är en och annan, som rynkar på näsan, när man talar om mesost. Men detta beror nog mest på att man inte lärt sig att äta mesost, som mest förekommer i vissa län på fastlandet. På Gotland har oss veterligt aldrig mesost tillverkats tidigare. Och detta gör väl sitt till att omsättningen på mesost är tämligen ringa på Gotland. Vilken handlare man än frågar, så får man den upplysningen att mesost är en ganska ringa artikel här på ön. Mesost är emellertid ett både hälsosamt och näringsrikt livsmedel, som det kan vara skäl att lägga på minnet, i all synnerhet som denna slags ost kan köpas utan kuponger. Hur litet vanlig ost man får på kupongerna är ju allom bekant. Det har tidigare genom \”Ostveckor\”\’ etc. propagerats väldeliga för ökad\’ ostkonsumtion, men eftersom livsmedelssituationen just nu inte tillåter någon ostkonsumtion att tala om, så få vi nu slå ett slag för den goda mesosten, som numera tillverkas även på Gotland nämligen hos Norra Gotlands Mejeri A/B i Tingstäde. Vi göra en avstickare till Tingstäde, sedan vi frågat disponent Nils Persson, om man får ta en titt på mesosttillverkningen. Hr Persson visar oss gärna anläggningen, som givetvis är av modernaste slag.
Men, säger disponenten, då han visar oss lokalen där mesostkokningen sker, utrymmet är ju inte riktigt tillfyllest ännu, därför att mejeribyggnaden skall utvidgas, så man kan säga att den här lokalen är tämligen provisorisk.
900 kilo mesost tillverkas pr vecka. Fastän lokalen ifråga kanske inte är så rymlig, som den sedermera skall bli, pågår dock mesosttillverkningen f fullt. Det tillverkas redan nu 900 kilo mesost och messmör pr vecka, men det är ju troligt att man så småningom utvecklar produktionen. Från starten av mesostkokeriet, vilken skedde i slutet av augusti förra året, till årets slut 1942 tillverkades sammanlagt cirka 15,000 kg. mesost och messmör. Produkterna ha vunnit en mycket god marknad och ampla vitsord ha inkommit i legio. Under sådana förhållanden är det också självfallet att efterfrågan på den goda varan är större än tillverkningen. Som kanske är bekant tillverkas mesost och messmör av vasslen, som uppstår vid ystningen. Men eftersom varslen inte har något vidare värde förrän den förädlats, har en ström av vassle runnit ut från mejerierna till ringa eller ingen nytta. I Tingstädemejeriet har man nu tvenne grytor för tillverkning av mesmassa. De fyrkantiga grytorna, som äro av rostfritt stål, rymma vardera sammanlagt mer än 1,200 liter vassle – en om 700 liter och en om 500 och uppvärmningen sker med ånga. Grytorna äro överbyggda och ångorna sugas ut genom trätrummor i taket ovanför grytorna. När man har god fyr under grytorna svämmar vassleskummet högt och ibland händer det till och med att skummet pressas över de höga trätrummorna på taket. Vasslen får koka i omkring fyra timmar, men när vattenångorna dunstat av i så stor grad att innehållet i grytorna börjar bli trögflytande, röres massan mycket omsorgsfullt hela tiden till dess man fått önskad konsistens. Om inte grytornas innehåll röres omkring ordentligt, kunde det brännas vid. Och det duger förstås inte. När mesostmassan är färdig, föres den över till primärblandaren – som ser ut ungefär som en stor cylindrisk metallgryta – vars roterande \”spadar\” sköter om blandningen, som fortgår ungefär en och en halv timme.
Äggvita och socker i koncentreradform. Massan måste blandas väl så att kristallerna, som uppstå vid kokningen, krossas. Massan blir därigenom smidig och kännes ganska fet, då man smakar på den. Sker inte blandningen tillräckligt omsorgsfullt, känns massan på något sätt grynig och smälter inte i munnen så lätt som den bör göra. Mesost och messmör innehålla samma ämnen – äggvita och mjölksocker – och skillnaden är endast, att mesostmaissan får koka längre, och blir därigenom något mörkare och får kraftigare smak. Messmöret är ljusare och smidigare och har litet mildare smak. Båda sorterna äro emellertid mycket delikata, det hade vi tillfälle konstatera. Och eftersom mjölksocker och äggviteämnen äro av allra största värde för vår diet, så får man hoppas att mesosten och messmöret får många flera vänner än hittills. Mjölksocker och äggvita äro nu synnerligen svåråtkomliga beståndsdelar, så när man kan få dem i så smaklig form som i här nämnda produkter, bör man förse sig därav. Näringsfysiologerna ha sedan länge varit överens om att mesost och messmör äro lättsmälta och hälsobringande produkter som passar både barn och vuxna. De hygieniska förhållandena vid tillverkningen äro fullt tillfredsställande. Mjölken och sedermera vasslen kommer inte i beröring med människohänder. Vasslen rinner från ysteriet ut till en behållare i mesostkoken. Och från sistnämnda behållare tappas vasslen i de väl övertäckta grytorna. När mesostmassan är färdigältad pressas den ned i den maskin som formar och skär av massan i önskade storlekar. I Tingstädemejeriet tillverk- bitar om 111, 112 eller 1/4 kg.-1 . Varje mesost slås först in i stanjolpapper, och förpackas sedan i en prydlig pappkartong försedd med Gotlands vapen och diverse upplysningar om innehållet. Stanjolpapperet bör sitta kvar på osten till sista biten, står det bl. a. på kartongen. Man behöver således inte kladda osten med händerna utan bara skaka fram den ur kartongen och skära av vad som går åt. På så sätt får. man ett aptitligt och gott smörgåspålägg.
Norra Gotlands Mejeri A:-B. utvidgar. Tingstädemejeriet är ett av de största mejerierna på Gotland, varför vi under vårt besök även titta på mejerilokalerna. Maskinerna äro alla av modernaste slag, vilket numera fordras i alla mejerier. Det är givetvis mycket dyrbara maskiner, men det blir dyrare för mejeriet om det värdefulla smörfettet inte kan tillvaratagas helt och hållet. Den maskinella utrustningen är sålunda förstklassig, men själva mejeribyggnaden motsvarar inte nutidens krav och rymmer inte så stora lokaler, som numera fordras. Det är ganska länge sedan byggnaden uppfördes, varför man inte heller kan begära att den skall hålla måttet för en under årens lopp fortlöpande ökad produktion. Från 230 leverantörer i Tingstäde och kringliggande socknar kommer det stora kvantiteter mjölk. Under förra året invägdes sålunda 2,034,837 kilo mjölk. Osttillverkningen i Tingstäde mejeri är större än i något annat mejeri på ön, men ostlagringslokalerna äro allt annat än tillfredsställande, varför ostlagret och en del andra lokaler komma att nybyggas helt och hållet. Osttillverkningen i fjol var 70,439 kg. medan smörtillverkningen blev cirka 74,000 kg. Enligt ritningarna till den planerade byggnaden, skall elev- och personalrum, som nu är i samma våning som mejerilokalerna, inrymmas i övre våningen – eller nuvarande disponentbostaden. Och disponentbostaden uppföres i särskild fastighet några steg från mejeribyggnaden. Om allt går efter beräkning skall det nya mejeriet vara färdigt att tagas i bruk 1 oktober i år. Och då få vi säkert anledning åter göra en visit i Norra Gotlands Mejeriaktiebolags byggnader. Under tiden kalasa vi på den delikata och kupongfria mes osten och messmöret från Tingstäde. Geo.
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
Gotlands handbollslag slog Lidingö. Fenomenal andra halvlek gav seger med 8-6. – I 18 besegrades med 13-6. Förhoppningarna om en \”stor\” handbollsdag på 1 18 1 samband med Lidingökamraternas besök Infriades mer än väl, ty den talrika publik som under söndagen sökte sig ut till Slätten fick se en match som de Inte skådat maken till härnere och som avslutades med en meriterande Gotlandsseger. 8-6 blev slutresultatet och segern ordnades efter en andra halvlek som bjöd på ett ögonfägnande spel av målvakten Glyn Persson samt strålande kampvilja och fast beslutsamhet hos spelarna på planen. I lördagens match mellan 1 18 och Lidingö visade gästerna sin klass genom att besegra det starka I 18-laget med 13-6. AIK vann seriematchen mot A 7.1 Lidingö ledde i halvtid med 4-2.
AIK vann seriematchen mot A 7. Lördagens matcher inleddes med en seriedrabbning A 7 mot AIK och den gav just inte prov på någon handboll i den högre stilen, därtill var AIK för överlägset. Genom \”Abbe\” Claesson togs genast ledningen, och den behölls sedan matchen ut. 13-9 blev resultatet. Hedström, Uppsala, dömde säkert och gav aldrig spelarna tillfälle att som vanligt sätta igång med ruffandet. En betydlig skillnad blev det i fråga om spel i nästa match, då de brunklädda Lidingöpojkarna i utklassningsstil lekfullt samspelade sig igenom I 18:s försvar. 5-0 blev det fort, innan de överraskade infanteristerna kommo igång. Kåhre, Fredborg och Lund fick inte ut någonting av sitt vackra, men ineffektiva samspelande utan det var först när Sven Andersson bytte av som det blev bättre verkan. Kåhre inledde reduceringen och även Strandbeck bidrog med ett par kanonskott som resulterade. Halvtid 8-4. Andra halvlek ökade Lidingö farten och särskilt H. Larsson på backen dokumenterade sig som särskilt målfarlig med hela fem mål på sitt samvete. Slutrsultat 13-6 till Lidingö. Vad som man mest lade märke till var gästernas snabbhet och säkerhet i passningarna. Skjutskickligheten var högt uppdriven såväl i fråga om snabbhet och styrka i skotten-som precisionen. Försvaret var ranistarkt med 01lander som klippan och i kedjan sköt Nordström värst. I 1 18 hafsades det åtskilligt med passningarna och även med markeringen i försvaret slarvades det upprörande särskilt på högersidan. Persson i målet var klart bäst bland infanteristerna.
Lidingö ledde i halvtid med 4-2. Det var inte just några större förhoppningar man hyste på att landskapslaget skulle klara sig åtminstone att döma av dess match mot Gute i tisdags. Men det blev andra bullar av, när man väl komigång på söndagskvällen. Söndagen inleddes med en B-lagsmatch där AIK slog Gute med 11-9. Gutes damer besegrade sedan knappt Visbys med 6-5 efter att ha lett med icke mindre än 5-1. Så var det klar för den stora matchen. Över trehundra åskådare hade packats in, när Hedström blåste till spel. I Gotlandslaget hade den förändringen inträtt att Åbom ersatt Weidland, som skadat sig vid lördagsmatchen. Bägge lagen ställde upp mittemot varandra, och handbollkommitténs ordf. sergeant Erixon tackade Lidingö i ett anförande för att de kommit hit och vände sig sedan till Hedström med några ord för hans förtjänstfulla ledning av domarkursen. Blommor överräcktes, och så satte matchen igång. Hög fart sattes upp på bägge håll, men försvaren voro omutliga. Lidingö gjorde första målet genom Hoffstedt och hade bra grepp på spelet. i I avbytarkedjan sköt sedan Kurt Nilsson och Åbom några fruktansvärda kanoner men Ollander i Lidingömålet motsvarade fullt sitt rykte. Han t. o. m. klistrade en del av dem och var faktiskt omöjlig att överlista. \”Abbe\” blev till slut frispelad på linjen och gjorde så inget misstag. Kedjespelet gnisslade dock betänkligt och en del omplaceringar gjordes: \”Abbe\”, Kåhre och Åbom bildade en kedja, och Fredborg, Hasse Lund samt Kurt Nilsson den andra. Detta gick betydligt bättre, men Lidingö tog ledningen och ökade till 4-1, innan Kåhre genom ett smart skott lyckades reducera till 4-2, som också blev halvtidsresultat. Efter paus var det som det kom ett nytt Gotlandslag in på plan. Man trodde faktiskt inte sina ögon. Samspelet gick ypperligt, och man spelade med en strålande gnista. Kåhre inledde med reduceringen och Lindforss kvitterade. Glyn Persson kom så i form och presterade ett vidunderligt arbete i målet, det klart bästa som någonsin presterats av någon gotlandsmålvakt. Åbom sköt ledningsmålet, och Hasse Lund hade turen att via en backspelare få in ett långskott. Lidingö kom igen och reducerade till 7-5 och 7-6, innan Kåhre genom ett överraskande långskott fastställde resultatet till 8-6. Glyn Perssons spel under andra halvlek var något alldeles enastående och publiken höll på att tappa hakan mellan ovationerna. Också Åbom och Lindforss imponerade med sitt högklassiga inspirerade spel och hade en stor andel i den gotländska segern. Domaren och kursledaren Hedström var förtjust över gotlänningarnas märkliga match och framhöll att Gotlandslaget visat ett spel som står fullt i klass med vad landets bästa Div. II-lag kunna prestera. Efterskörd i morgon!
Ny VIF-seger i tyngdlyftningen. Fårösund hade segerchans i jämntävling. Det blev överlag goda resultat när tyngdlyftarna återigen drabbade samman efter en månads uppehåll och det blev överhuvudtaget en spännande tävling mellan VIF och Fårösund vid deras seriematch i Fårösund i går. \’ Hade hemmalaget fått med sin ordinarie man i lättvikt så torde VIF-arna ha gått miste om segern, såvida de inte spottat upp sig alldeles fenomenalt på slutet. Nu blev utgången den att Visby IF vann med 1,220 kg. medan Fårösund stannade på jämnt 1,200. Fårösund tog ledningen med 12 kg. genom sin fjäderviktare, men detta och mera till tog \”Sotarn\” Söderberg igen. Fårösunds ankare Gustav Dahlström tog åter ledningen med 10 kg. men till sist besegrade Ivar Pettersson sin man med 30 kg. och ordnade därmed VIF:s seger. Resultaten blevo som nämnts fina och stå fullt i klass med vad motsvarande klubbar på fastlandet prestera i sina lagtävlingar. Fårösunds Waterloo kom i lättvikt, där det visade sig att deras ordinarie man Mårtensson vägde 2,3 kg. över vikten och sålunda överskridit den tillåtna 2 kg: s-gränsen, varför han måste ersättas med en reserv.
Fjädervikt: 1) Gunnar Pettersson, Fårösund, press 62,5-ryck 62,5-stöt 82,5 samt avdrag 7,5 kg. för övervikt, 200 kg. 2) N. Molin, VIF, 55-62,5-77,5 jämte 7,5 kg. avdrag, 187,5 kg.
Lättvikt: G. Söderberg, VIF, 77,5-70 -90-237,5, 2) Wallin, Fårösund, 57,557,5-72,5-187,5 kg.
Mellanvikt: 1) N. Nordström, Fårösund, 75-80-105-260, 2) E. Dahlberg, VIF, 72,5-72,5-100-245.
Lätt tungvikt: 1) G. Dahlström, Fårösund, 90-100-120-310 kg., 2) L. Ödfjäll, VIF, 77,5-85-115-277,5.
VIF:s träningstävling på skidor ägde rum ute i skogarna öster om staden. Ba i mätte c:a 7 km. med start och mål vid godtemplarlokalen på Österby. Snötillgången i skogen visade sig gott räcka till för en tävling ehuru dock spåret inte kunde bli förstklassigt. Flera skidlöpare än som visade sig i farten i gir borde verkligen passat på tillfället till träning, enär det var en härlig skidsöndag.
Inte alla vantrivas på ön med Sveriges minsta skola – tre elever.
Madame Söderlunds stuga.
\”Ett paradis på jorden är Gotska Sandön, östersjöns pärla, en av Sveriges skönaste klenoder\”. Orden är Albert Engströms, de inleder hans vackra bok om ön och jag citerade dem ofta under beredskapen i Visby till omåttlig förargelse för många av de gastar, som varit kommenderade vid flottans posteringar där ute. För de flesta sandögastarna var ön blott den allra mest isolerade förvisningsorten i kommislivets Öken. Likväl fanns det mången som föredrog en sandökommendering framför tjänstgöring ombord i pansarskepp. På mig har den ensliga ön i Östersjön utövat en sällsam lockelse ända sedan jag första gången såg den från en lastångare på väg till Ryssland för en del år sedan. Ön låg där tyst och trolsk och eggande oåtkomlig. Den sam som en hägring på den ödevidden med en rand av gyllengul sand mellan havets blå och den djupgröna barrskogen ovanför. Ännu mera hägring verkar ön från Holmuddens fyr på Fårö, varifrån man vid klart väder ser den genom kikare; den liksom svävar i luften långt, långt borta. Det är långt, gott och väl 40 km.
Mera avsides än Lapplands ödemarker … Jag hade således drömt om att få göra en tripp till Gotska Sandön Drömmen blev uppfylld, men det fordrades ett världskrig därtill. Ön är ingen vanlig turistort. Den är mera fjärran och oåtkomlig än Lapplands ödemarker, I fredstid anlöpes den en gång i månaden av den lilla motorkuttern \”Primus\” från Fårösund, vilken medför post och proviant. Under kriget har trafiken blivit livligare, då något av marinens mindre fartyg anlöper ön i regel var 14:de dag. Tack vare kapten A. Furustubbe i Visby, chef för marinens kustbevakning på Gotland, sattes jag i tillfälle att medfölja under en dylik resa till den efterlängtade ön. Båtens ankomst är alltid en stor händelse för öbefolkningen, ett livande moment i enformigheten där ute. Det finns nämligen en civilbefolkning på 17-20 personer på Gotska Sandön, fyrpersonal och en lärarinna för deras barn. Lärarinnan undervis i Sverges minsta skola. Elevantalet är f. n. tre, men öka i höst till fyra. Dessa elever kunde ju gå i skola på Gotland, men myndigheterna anser att fyrfolket som en kompensation för ensligheten bör få ha sina bara hos sig under skoltiden. Under kriget hår öbefolkningen ökat med månskåpet vid marinposteringarna – ön är väl bevakad. Beredskapsromantiken blommar även här ute: i våras förlovade sig lärarinnan med en av flottans furirer … Gotska Sandön är svårtillgänglig. Den hår ingen hamn och stränderna, långgrunda och farliga, ligger öppna för himlens alla väder. Fartygen få ankra ett gott stycke ut i sjön och ständigt vara på sin vakt. Blåser det upp gäller det att genast sticka ut till håvs. Ön är en skeppens kyrkogård som kanske ingen annan svensk kust. Förbindelserna mellan fartyg och strand upprätthålles med småbåtar. Hår man inte sjöstövlar på sig, får mån ta ett rejält språng, när man hoppår i land, för att inte bli våt om fötterna. Båtarna dras upp på sandstranden. När vi ankrade utanför Bredsands fyr på norra udden satte mån dessutom \”lanchan\” (av engelskåns \’Iauneh\”, förmodår jag), en pråmliknandt roddfarkost, i sjön för att under mycket ängsligt böl hämta i land en ko och en kalv, som vi haft med oss ut. Man håller sig med två mjölkkor på ön, fast fodertillgången är knapp ibland.
Höga Åsen och Schipkapasset. Vi hade inte tid att titta på vare sig lossningen eller den lilla byn av röda stugor i lä av en väldig skogbevuxen sanddyn i närheten av fyren. Bevakningschefen, som själv var med ut, beordrade en av mannarna vid posteringarna att visa oss, några officerare, ett par civilpersoner och undertecknad, så mycket av ön som vi hann med. Det gällde att gå på. Ön är stor. Det är 9 km. från Bredsand i norr till Tärnudden i söder och sex timmar tar det att gå runt ön när marken är frusen. På sommaren är pulsandet i den lösa sanden oerhört svettdrivande. Vi vandrade rätt in mot ön, förbi ruinerna av det lilla kapellet, som brann ned för några år sedan – det är mycket långt mellan de tillfällen Fåröprästen kan hålla några gudstjänster här ute – och in i en egendomlig, tyst trollskog. Vårt närmaste mål var Höga Åsen, en kolossal, skogbevuxen sanddyn, som löper snett över ön från väst till öst. Höga Åsen når ps sin högsta punkt 42 m. över havet. Medan våra skor fylldes av sand klängde vi uppför branterna genom urskogen. Här inne på Sandön växer skogen tät och vild, jättelika fyrtiometersfuror sträcker sina pelarstammar mot skyn och mellan dem står, hänger, ligger döda, multnade träd. Från Höga Åsen öppnar sig.- här och där en vid utsikt mot skogshorisonten, med blänk av blått hav längst bort. Mitt inne på ön genomskäres Åsen av en trång ravin, Schipkapasset, genom vilket vägen går till södra delen av ön. Med väg förstås inte här någon vanlig körväg, ehuru man lätt tar sig fram på den med den traktor man använder till att dra upp livbåten från sjön till båthuset. Sandön är ju livräddningsstation. Traktorn och en cykel är de enda hjuldonen på ön. Det går att cykla på de små skogsvägarna, men det är ett tungt göra i sanden.
Vrakplundring och gömda skatter … Vi kravlade oss ned i Schipkapasset och fortsatte vår mödosamma vandring söderut, mot Gamla Gården vid det kustområde i väster, som kallas Tersord. Vandringen blev lång, solen gassade, svetten rann och skogen ville aldrig ta slut. Befann vi oss verkligen på en liten sandö mitt ute i Östersjön. Ja, hör havsbruset, och se, här öppnar sig skogen mot en ???länta i lä av ett sandberg vid kusten. Där ligger resterna av strandrövaren och vrakplundraren Gothbergs hem. Gothberg var en kuslig figur, som levde och bedrev sin mörka hantering här under många år i slutet av 1700- och början av 1.800-talen. Otaliga lär de besättningar vara, som han tagit livet av sedan deras fartyg strandat eller genom Gothbergs knep lockats ur kursen och ränt upp på den farliga kusten. Enligt Engström spökar ännu något av hans offer på ön och rövade skatter lär han ha grävt ned litet varstans. Några spöken har jag inte hört att någon sett, men en gång i Visby visade mig en beredskapskamrat, f. d. sandögast, några amatörfoton från ön. Ett foto framställde några flottister flitigt hackande och grävande i jorden.
Vad ? Grävde ni diken där ute?
NU – litet generat – vi letade skatter. Efter Gothberg, du vet.
Något skulle man ju ta sig för i ensamheten. Skattsökningen har emellertid hittills inte givit något resultat. Annat än i fråga om fornfynd. Nu finns det heller inte mycket kvar av Gamla Gården. Huvudbyggnaden är borta. I dess ställe står där en lång obebodd barack för skogshuggare. Mycket skog har på sin tid avverkats på ön. Några gamla grå och fallfärdiga lador finns emellertid kvar av den ursprungliga bebyggelsen, likaså Madam Söderlunds lilla grå stuga, ett i sanning besynnerligt byggnadsverk gmed knuttimrade väggar och tydligen innehållande två rum, ett i jordvåningen och ett i övervåningen, dit Madamen måst klättra på en stege utanpå huset och sedan ta sig in via en sorts balkong eller rättare svalgångsliknande anordning. Direkt till ena gaveln är uppfört ett uthus med snedtak, allt mycket primitivt men tydligen hållbart eftersom det motstått tidens tand och alla stormar. Madam Söderlund dog 1906 och sedan har väl ingen bott i stugan. Hon var gift med en fyrvaktare Söderlund vid Tärnudden. När mannen dog vägrade gumman att flytta från ön. Hon bosatte sig i denna underliga kåk och levde här i många år. Säkert ett knapert liv. Nu är hon och alla Gamla Gårdens andra tebyggare borta och tystnaden ruvar över ruinerna. För 20 år sedan var Engström här och ritade av Madams stuga. Sedan dess har den förfallit ytterligare, men är sig ändå lik. Samma huggkubb står kvar utanför dörren och på den ligger ett vitnat hästkranium, hur det nu kommit hit. Det är kanske efter den enda häst, som fanns här på Engströms tid. Nu börjar de gamla byggnaderna allt mera luts. mot förgängelsen och snart är de väl borta, de liksom människorna som en gång levat här.
Sandöskutorna lastades före sjösättningen.
Men vi fortsätter söderut, förbi den lilla kyrkogården, där vi stannar ett ögonblick framför det enkla, murade miniatyr. mausoleum, där makarna Söderlund sover sin sista sömn, i döden som i livet om. \’givna blott av havets eviga brus och vindens ödsliga sång i sandöfurorna. Vi går ända ut till strandbranten, där enar och tallar av stormarna pressats inåt länga marken som gröna bolstrar. Översidan, vindsidan, är alldeles slät och jämn, undersidan är så full av stickande gröna grenar som välstoppade putor. Vi går ned till Hamnuddens fyr, som är automatisk. Här finns talrika spår av förgången livlig verksamhet, barkhögar, rostig räls och annat skrot. Här utskeppades på sin tid sandövirket, sågat vid vädersåg, och i mitten på 1800-talet byggdes här skutor av skogen. Skutorna såväl byggdes som riggades och lastades med virke uppe på land, varpå de sjösattes fullt färdiga för jungfruresan. Vårt ressällskap slog sig till ro vid Hamnudden, men vännen Grip — vår guide – och jag fortsatte ända ned till Tärnudden. En ansträngande promenad i lös sand eller i strandkantens vackert finslipade småstenar, som ständigt gled undan ens fötter. Grip satte mig in i sandögastarnas tillvaro – vad jag inte hört i Visby – medan vi vandrade förbi S:t Anna, där gamle fyrmästare Bourgströms lilla röda jaktstuga ligger, smyckad med snirklade namnbräden från strandade skutor, och nedanför det mäktiga Höga Land, öns högsta kust, som reser sig som en imponerande slät och fin sandvägg 20 m. över havet i 45-gradig vinkel med furor på krönet.
De \”deporterades\” fröjder och sorger. Grip, som kom in vid flottan som s. k. solskensbeväring (d. v. s. värnpliktig rekryt) hade nu legat inne 20 månader i sträck, varav 12 på Sandön i flera repriser, längsta tiden frivilligt. Han är ändå stockholmare. Det finns åtskilliga som legat frivilligt här ute, fast det kanske låter otroligt eftersom Gotska Slandön torde våra landets mest isolerade militära utpost. Oftast är det stort ståhej och mycket svärande bland de kommissgastar, som skickas ut till denna \”öken\”. Isoleringen kan vara påfrestande. En annan av mina beredskapskamrater, även han stockholmare, råkade hamna här ute senaste isvinter, då ingen avlösning kunde komma ut på sex månåder och flygbombare måste undsätta ön – som är långt ifrån självförsörjande – med proviant, som kastades ned på isen. Vid posteringarna skötte mån då tjänsten, åt och sov och teg, molteg i månader. Man kände kamraterna för väl, nötningen mot varandra blev irriterande och ett obetänksamt ord kunde lätt leda till kontroverser, Man hade förresten inget att säga varandra. Inte heller fyrfolket, som lever på ön i åratal, är särskilt talfört av sig. Att efter ett sådant tystnadens och enslighetens halvår plötsligt komma till Stockholm på permission var förvirrande. \”Man var nästan lite blyg i början.\” Alla tål kanske inte vid alltför långvariga sandövistelser. Men det finns och de, som efter att mycket motvilligt ha böjt sig för -\”förvisningen\” dit, så sak upptäcker att de trivs med ön, att de fängslats av den högtidliga tystnaden, bruten blott av sjöfågelskrin, av vindarnas och havets symfoni och av det torra rasslet i strandgräset. När tiden för avlösningen närmar sig kan det hända att bevakningschefen, som är en klockarfar, som allt skall bestyra, får en anhållan från vederbörande om att få ligga kvar där ute tills vidare. Anhållan beviljas vanligen. Efter min lilla halvdagsvandring på ön förstår jag dem som kommer med en dylik begäran. Mina egna kvalifikationer låg på sådana områden att en sandökommendering för mig tyvärr aldrig kunde komma i fråga, annars hade jag helst stannat på ön någon tid.
Sanden dödar träden.
Den tysta striden. Tärnudden var vandringens ändpunkt. Här låg på sin tid den fyr där Söderlund var fyrvaktare. Fyren revs 1913 och nu ligger stranden öde, skådeplats blott för den stumma, sega striden på liv och död mellan tallskogen och vandrande väldiga sanddyner. Sanden segrar. Ur dynernas gula kammar och sidor spretar de nakna och svarta skelettel av en gång friska och ståtliga furor. En vanlig syn runt Sandöns kuster. Människan måste med jämna mellanrum gripa in och med plantering av bindväxter hålla sanden i schack. När jag följde den alltid vrak- och drivgodsströdda stranden under Höga Land tillbaka norrut mot Hamnudden, där kronans båt skulle ta oss ombord, tyckte jag att beredskapen kunde ha sina mycket ljusa sidor. Få människor, utom fyrfolk, skeppsbrutna sjömän, en del militärer och några vetenskapsmän och konstnärer, ha någonsin varit på Gotska Sandön, detta sällsamt fängslande hörn av vårt land. Jag hör nu till dem som varit där. Även om jag- bara hann se Höga Åsen och västkusten … I Jag hoppas nu att det inte skall behöva bli ytterligare ett världskrig för att jag skall få komma tillbaka och titta på den märkliga öns östra sida. Axel Andersson.
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
Västkusttrålaren Juno nu i Herrvik. Dåligt resultat av första försöken. Gotlands Allehanda återgav i lördagsnumret efter Sv. D. en längre artikel rörande planerna på ett rationaliserande av fisket i Östersjön, planer, som utarbetats av en gotlänning, ingenjör Karl-Hugo Larsson, som väl känner fiskeförhållandena här och som fått allmänt stöd av sakkunskapen för ordnande av de provfiskningar, som nu skola äga rum här kring Gotland. Det framgick också av artikeln att fiskeförsöken skulle företagas med en västkustbåt, motortrålaren Juno av Hönö av dess ägare, skeppare Albin Sörensson. Trålaren uppgavs vara på väg till Gotland, där försöken skola pågå cirka 8 veckor. En medarbetare i Gotlands Allehanda kom igår afton i förbindelse med en av besättningen på Juno, som då låg i Herrviks fiskehamn. Juno, som är en tämligen nybyggd motorbåt, den är bara 1/2 år gammal, mäter 67 fot över stäv och är försedd med en 150 hkr. 2 cylindrig June-Munktellmotor. Den äges av skeppare Albin Sörensson och hans tre söner, av vilka två nu äro med honom till Gotland. Dessutom medfölja ytterligare tre västkustfiskare ombord. Det var en av sönerna Sörensson vi kommo till tals med igår afton.
Sten och dåligt resultat på Midsjöbanken. Hr Sörensson berättar, att man lämnade Trelleborg den 18 jan., alltså förra måndagen, och satte kurs norr ut. De första fiskeförsöken skulle företagas på Norra Midsjöbanken. Man övernattade i Simrishamn och gick ut tidigt på morgonen den 19 samt försökte sedan ett par dagar trålfiska på banken men resultatet blev ganska klent. Man fick, först cirka 100 kg. strömming och 20 kg. torsk och nästa försök gav ungefär samma resultat. Så försökte man på djupare vatten norr om banken, men där befanns bottnen vara stenig och man rev sönder trålen. Samma var förhållandet öster om banken. Man försökte också med fisketrål med rulle under men fick ändå sten i trålen, som gick sönder. Om det blev något fisk i den vet man sålunda icke, då den i varje fall åter gått ur trålen. När det inte blev vidare resultat och bottnen tydligen mest var stenig här, fortsatte man mot Gotland men fick Hoburgen i sikten på kvällen den 21 så sent att man inte ville söka på under natten utan ankrade upp för natten nordväst om och i sikte av fyren. På morgonen nästa dag fortsatte man runt sydspetsen av Gotland och kom till Ronehamn på eftermiddagen kl. 3. Det var 3-4 tums is i farvattnet, men detta hindrade icke Juno, som är plåt-förhydd och har stark motor. Man låg så i Ronehamn över natten och sökte följande dag, lördagen, i farvattnen c:a 15 distansminuter österut från land på cirka 80-90 meters djup med. silltrålen — västkustbor och skåningar tala som bekant om sill när vi här uppe mena strömming. Man fick omkring 55 kg. torsk och 15 kg. flundra, men även nu träffade man på stenig botten. Då dessutom vinden friskade och man ville i hamn medan det var dager, sattes kursen på Herrviks fiskehamn, där man alltså låg över söndagen. Det närmaste programmet upptager nu trålning österut från Herrvik och man tänker försöka närmare land ett par dagar. Meningen är ju också att gotlandsfiskare skola bli i tillfälle att få se hur trålfisket går till. Efterhand kommer man att draga sig norrut mot Slite och Fårösund och man kommer troligen även hit till Visby så småningom. Hur man går beror givetvis också till en del på isförhållandena. För närvarande är det isfritt i Herrvik och troligen blir man väl där ett par veckor. Möjligt är emellertid att Junos ägare tar en tripp till Visby någon söndag för att titta på en av sina f. d. båtar, som nu ligger i Visby för annat ändamål än fiske. Från fiskarehåll är det självfallet med stort intresse man emotser gången av de pågående försöken, och det är ju också synnerligen glädjande att dessa kommit till stånd. Återstår att hoppas att försöken i fortsättningen skola ge bättre resultat och sålunda förhoppningarna om ett rikare utbyte av Gotlandsfisket i en snar framtid bli verklighet.
Gotlands Allehanda Måndagen den 25 januari 1943 N:r 19
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/02/19380311-07-01-idrott.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430125-02-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430125-02-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/07/19430125-02-03.jpg\")