Dag: 16 juli 2021

Med anledning av ombordläggning, som den 22 december 1942 ägt rum mellan ångfartyget \”Drotten\” och finska ångfartyget \”Tervsund\”, kommer sjöförklaring att upptagas av rådhusrätten i Visby måndagen den 8 februari 1943 klockan 1500.
Till ärendet hörande handlingar finnas för genomläsning tillgängliga å rådhusrättens expedition samma dag från klockan 0900.
Rådhusrätten.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 februari 1943
N:r 29

Av fil. lic. Nils P. Tidmark.
II.

Vi skola nu åter anknyta till Carl Johan Bergman och följa honom till franciskaner- eller gråbrödrakyrkan S:ta Katarina:
\”Redan på 1540-talet omtalas klosterkyrkan såsom öde. Med Katholicismens fall i Norden har äfven detta katholska tempel, som var ett av de herrligaste i Sverige, förfallit. Ar 1554 klagade Borgmästare och Råd hos danske konungen Kristian den 3:e deröfver, att Befallningsmannen Herr Otto Rud förstört kyrkan Sankt Carin. I sin förklaring nämner Rud, att kyrkan stått öde sedan Wobisser\’s tid (Ladislaw W., dansk befallningsman på Gotland 1539 —44). Då hade det händt, att en söndag när presten stod framför altaret, hvalvet begynte rasa, och sedan dess har ingen gudstjenst der hållits, utan kyrkan har stått öppen för hundar och svin, så att der var en stank inne, så Gud sig förbarma! Af Rud hade intet blifvit nedbrutet. Men till honom \”paa huzit (på Visby\’ slott) hade kommit en saltpetersjudare och anmält, att det fanns god salpeterjord i kyrkan, om han blott finge bryta upp golvet, hvilket Rud tillåtit, enär Borgarne tagit \”stollene\” (bänkarne) ur kyrkan, måtte väl Rud få bryta upp golfvet. Af den upptagna jorden hade tillverkats ett centner saltpeter (till krut).\”
\”Är 1731 var fråga väckt om att S:t Carin skulle iståndsättas till en tysk kyrka.\” Men förslaget förföll.
\”Hur herrligt detta öde tempel är, hur sköna dess hvalfvbågar och pelare, hur praktfullt dess chor med sina gotiskt rena former, med sin grönskande krona av Mispel-buskar och sin gröna altarmatta — allt detta faller, utan fingervisning, vandraren genast i ögat, vid ett besök i helgedomen.
Ädelhet och frid ligga utbredda öfverdet hela – om man nemligen får nyttja detta sista ord om hvad som endast är sönderbrustna delar. Förgängelsens bild kan icke skådas mildare, ljufvare än här. Vinrankan och murgrönan breda kärleksfullt sin yppiga skrud öfver stenens sår och skråmor. Döden och lifvet, förstörelsen och den eviga föryngringen mötas så i rörande motsats.
Och väl kan man undra, om någonsin S:t Catharina i sitt välstånd, i sin ungdoms prakt, smyckad med altaren och helgonbilder, med chor- och biktstolar, med minnestaflor och grafvårdar, med sina fönsters färg- och bildståt och med sin vaxljusbelysning i de mystiskt dunkla hvalfven — kunnat vara skönare än nu, då himmelens rika ljus genom de öppna hvalfven strålar in öfver gräset, som gror på sexhundraåriga grafvar. Förunderliga konst, som på visst sätt segrande kämpar mot tidens välde, förunderliga fägring, som blir renare, rikare och större i sin olycka och förstöring.\”
Enligt Visby-franciskanernas till vår tid bevarade klosterdiarium, vilket nu förvaras i Kungl. Biblioteket i Stockholm, uppfördes sannolikt den nuvarande höggotiska S:ta Katarina 1397— 1412. Sistnämnda år invigdes själva det polygonala högkoret. Kyrkans arkitekt var enligt min mening antagligen den berömde magister Gierlac från Köln, vilken kort före 1412 påbörjade det storslagna, gotikkoret vid Linköpings domkyrka.
Ingenstädes i Visby och på Gotland ha vi bättre än i S:ta Karin tillfälle att studera det rent ingenjörsmässiga i den franska gotikens så beundransvärda byggnadskonst. Själva skelettet och energibanorna, bärande och burna delar, äro nämligen klart iakttagbara i ett organiskt sammanhang. Valvbågarna svinga sig här, likt spända stålfjädnar, i fröjd från pelare till pelare.
I den nuvarande byggnadskroppen ingå emellertid rester av ett äldre rakt avslutat gotikkor, enligt antikvarien Erik Lundberg uppfört av den s. k. Källungemästaren åren 1376-88 och invigt 1391. Likaledes äro delar av den äldsta lilla romanska klosterkyrkan bevarade, en enkel sannolikt enskeppig tornlös anläggning, ehuru kryssvälvd så gott som helt ett verk i S:t Franciskus \”Guds lille fattigmans\” ödmjuka anda. Den tillhör tiden kort efter 1233, vilket år franciskanerna eller barfotamunkarna, \”fratres minores\”, \”de ringare bröderna\”, kommo till Visby.
Den andra något yngre men förnämligare tiggarmunksorden, dominikanerna eller predikarebröderna, \”fratres majores\”, \”de större bröderna\”, anlände emellertid redan år 1227 till hansestaden. De fingo då först åt sig upplåten de liffländska köpmännens nu försvunna kyrka S:t Jakob, men flyttade troligen vid 1200-talets mitt därifrån och grundade Nikolaiklostret. Dominikanerna fingo därvid övertaga en antagligen under byggnad stående visserligen ganska ansenlig men dock för deras behov otillräcklig romansk treskeppig basilika, med korabsid och västtorn. Då deras ordensregel dessutom, liksom franciskanernas, förutom valv förbjöd tornbygge och i stället föreskrev en enkel takryttare, om och utbyggdes den äldre basilikan i flera etapper till den nuvarande S:t Nikolai storslagna hall-och predikarekyrka. Denna övergångstidens kyrkobyggnad, som synes besitta en ärevördig döende tidsålders kontemplativa ädla känsla och världsvishet, förefaller trots den mäktiga proportioneringen och den här som annorstädes i regel mot föreskrifterna utförda välvningen ha bibehållit mera av den ursprungliga klosterandans puritanism än den höggotiska vårligt sköna och klart intellektuella S:ta Katarina.
Särskilt kännetecknande för gotikens kyrkokonst är som bekant den med tiden alltmera stegrade höjdsträvan, troligen en symbol för människoandens längtan från jordelivets oro till hemmets ro därovan.
Jämfört med den äldre S:t. Nikolaus från övergången mellan romanik och gotik, vilken sannolikt färdigbyggts omkring 1270, är därför den yngre. S:ta Katarinas hallkyrkointeriör högre proportionerad. Redan de åttkantiga pelama äro i S:ta Karins treskeppiga långhus och kor något smäckrare än i S:t Nikolaus. I mittskeppet är det yttre avståndet mellan ett pelarepar, liksom i sistnämnda kyrka, detsamma som pelarhöjden, d. v. s. konstruktionen \”ad kvadratum\” har tillämpats. Medan i S:t Nikolaus inre bredden i mittskeppet upp till de \”ad triangulum\” byggda gördelbågarnas topp är lika med två på varandra staplade kvadrater, \”dubbel kvadratum\”, är däremot i S:ta Katarina motsvarande mått ett stycke över två kvadrater. Denna mittskeppets avsevärda förhöjning över sidoskeppen har ernåtts därigenom, att de egentligen lägre än \”ad triangulum\” konstruerade gördelbågarna här i motsats till sidoskeppens och pelarnas längsgående arkadbågar blivit uppstyltade till \”ad kvadratum\”. Antagligen skedde detta delvis efter mönster från Helgeands-oktogonens romanska bottenvåning, troligen 1230-talet, där dylika egenartade styltor förefinnas vid gördelbågarna i omgången. S:t Nikolai sidoskepp äro upp till kapitälhöjden lika med två kvadrater. I S:ta Karin är motsvarande mått två och en halv kvadrat, sålunda även här en betydande stegring av höjdproportionen. Sidoskeppens gördelbågar äro i bägge kyrkorna byggda \”ad triangulum.\”
Vid S:t Nikolaus synes t. ex. pelarnas höjd även ha konstruerats på långhusbredden enligt det berömda så kallade \”Gyllene snittet\”. I S:ta Katarina har detta möjligen tillämpats vid mittskeppets gördelbågar, från de koniska konsolerna räknat. I exempelvis S:ta Maria hall-kyrkointeriör torde höjden upp till valven ha beräknats enligt det \”gyllene snittets\” regel, liksom den yttre pseudobasilikala takarkitekturen (jfr nedan).
S:ta Maria i Visby interiör kan själva utvecklingsgången från romanik till gotik särdeles väl studeras. Gördelbågarna äro känsliga dateringsinstrument. Från det antagligen omkr. 1225 uppförda romanska högkoret med dess närmast halv-cirkelformiga korbåge går utvecklingen till det under övergångstiden, troligen omkr. 1250, alltså kort före S:t Nikolaus, från treskeppig basilika till hall ombyggda långhuset, med dess i regel lägre än \”ad triangulum\” konstruerade spetsiga gördel-bågar. I det höggotiska Swertingska kapellet från mitten av 1300-talet synas slutligen de profilerade gördelbågarna vara byggda \”ad triangulum\”.
En likartad utveckling kan exempelvis iakttagas vid de östliga rundbågiga tre-enighetsfönstren i S:ta Maria och S:t Klemens rakt avslutade kor. Det förra tillhör, såsom ovan omtalats, troligen tiden omkr. 1225. Det senare torde kunna dateras till omkr. 1240. Det högre mittfönstret är i S:ta Maria konstruerat \”adtriangulum\”, i S:t Klemens \”ad kvadratum\”: Trefönstrens långsmala proportionering synes även i sistnämnda fall antyda en gotisk höjdsträvan. Vid S:t Görans sannolikt till 1250-talet daterbara, likaledes rakt avslutade, kor är det högre mittfönstret i den anmärkningsvärt nog uti själva dageröppningen svagt gotiskt spetsiga i övrigt rundbågiga trefönster-gruppen byggt högre än kvadraten. Proportionerna äro sålunda klart gotiska, men helt har man ännu icke vågat bryta mot den gamla romanska formvärlden. Huru blygsamt och graciöst ger sig icke här gotiken tillkänna, inom fönsterarki-tekturen kanske för första gången i Visby och på Gotland.
I S:t Lars rysk-bysantinska korskupol-kyrka, troligen omkr. 1240, förefaller höjden upp till valvens hjässa vara konstruerad \”ad kvadratum\” på bredden av det stora kvadratiska innerrummet. Det \”gyllene snittet\” torde emellertid här ha begagnats vid beräkningen av de fyra mittpelarnas höjd. Jämföres kyrkans inre bredd i norr—söder, korsarmarna inräknade, med valvhöjden synes även det \”gyllene snittet\” kunna påvisas. Samma regel är å själva interiörgrundplanen sannolikt tillämpad vid exempelvis de till det kvadratiska innerrummet fogade korsarmarna, liksom troligen vid det västra antagligen ursprungliga pelareparet. Det rundbågiga fönstret över västportalen förefaller även till sin inre omfattning vara byggd enligt det \”gyllene snittet\”.
Ovan sagda torde i huvudsak förklara S: t Lars sällsynt harmoniska interiörverkan. Denna är särskilt anslående vid en blick från det äldre låga absidkoret mot korskyrkans västparti, vars grandiosa anordning enligt min mening icke fullföljts i öster enligt den ursprungliga planen. Jag måste här, som i så många andra avseenden, helt nyorientera och kan tyvärr icke instämma i de åsikter som framlagts av prof. Johnny Roosval m. fl.
S:t Lars har i norra och södra korsarmen parställda rundbågsfönster. Dessa synas ha konstruerats inom en kvadrat. I den yngre S:t Nikolai långhus, från 1200-talets mitt, äro motsvarande fönster byggda högre än kvadraten.
Vad ytterarkitekturens uppbyggnad beträffar — torn och spiror skola här icke beröras — synes emellertid denna mera sällan konsekvent svara mot det inres. Så är likväl förhållandet vid t. ex. den närmast romanska, troligen under 1220-30-talen byggda S:t Drottens absidkyrka. Såväl höjden upp till valven i det treskeppiga kvadratiska långhuset som dettas gavelröste är uppförd lägre än triangeln. Samma är också fallet vid S:ta Maria, vars pseudobasilikala gotiska överbyggnad dock förmodligen tillkommit först under 1300-talets mitt. S:t Klemenskorets spetsgavel är däremot byggd \”ad triangulum\”, men trefönstergruppen \”kvadratum\”. Vid S:t Görans kor, troligen 1250-talet, är emellertid gavelkrönet konstruerat \”ad kvadratum\”, treenighetsfönstren uppöver kvadraten. En ombyggnad av hela kyrkans valv och yttertak anses dock av antikvarien Erik Lundberg ha ägt rum efter kriget mellan stad och land år 1288. S:t Görans långhus, vars gavelkrön även äro byggda \”ad kvadratum\”, torde med sina i regel låga rundbågiga fönster tillhöra 1220-talet eller tiden omkr. 1230. Av särskilt intresse är här det sydliga lilla romanska fönstret i östmuren. Den rundbågiga överliggarens yttre skråning synes nämligen uppvisa spår av blå bemålning. Inåt kyrkan är fönstersmygen vitputsad. Jag har ävenledes iakttagit denna blå färg t. ex. i interiören av Gothems kyrka, 1200-talet, där långhusets pelare sannolikt växlat i rött och blått. Av stor kronologisk betydelse äro de troliga blå färgres-tema i S:t Göran därigenom, att de icke gärna kunna vara yngre än 1200-talets mitt. Fönstret ifråga blev nämligen utåt helt förbyggt, då det nuvarande koret uppfördes i stället för ett smalare äldre. S:t Görans spetälskekyrka förefaller invändigt till såväl väggar, pelare som valv ha varit vitputsad. Treenighetsfönstren i korets östvägg växling av röd sten. Likartat är förhållandet i S:t Klemens. Det högre mittfönstret, troligen symbillen för Faderns majestät, har där invändigt i själva välvningen röda kilstenar i heligt sju-tal. Även i S:t Nikolai höggotiska polygonala korutssprång, antagligen omkr. 1375, förekommer dylik färgväxling vid de resliga jämnhöga tre-enighetsfönstren i altarväggen.
Även vid S:t Nikolaus och S:ta Katarina är takarkitekturen, i motsats till interiören, uppförd lägre än triangeln. S:t Nikolai stolta pseudobasilikala västfasad, med dess berömda tegelröda tolvbladiga karfunkelrosetter och om t. ex. \”konungagalleriet\” vid den gotiska Notre Dame de Paris erinrande nischer, har sannolikt varit vitputsad med undantag för huggna lisener och försteromfattningar. I nischen närmast över den assymmetriska trefönstergruppens mittfönster kan bl. a. en målad helgongloria iakttagas. Enligt en muntlig sägen, vilken här anföres såsom ett kuriosum, skall där ha stått en Madonnabild av silver. Den säges jämte de bägge karfunklarna ha bortförts år 1361 av Valdemar Atterdag. Carl Johan Bergman uppger, att i den södra karfunkelrosettens mittring spår förefinnas av \”målade zirater\”. Det torde enligt min mening vara fråga om en fyrbladig mittblomma. Måhända ha rosornas blad en gång varit utfyllda av förgyllda metallplattor el. dyl.
Vad det ovan omtalade höggotiska Swertingska kapellet beträffar, torde detta ursprungligen ha planerats lägre och med bl. a. tre tvärställda spetsgavlar i
söder. Det medeltida utseendet återges sannolikt på det hitintills icke i detta sammanhang observerade Visby konsistorii sigill av år 1740. Kapellet uppvisar där ett längsgående lågt sadeltak och sydfasaden har fyra strävpelare med höga fialer eller korsblommor. Swertingska kapellet är ren huggstensarkitektur. Sparsamma färgrester synas antyda en möjlighet, att fasaderna ursprungligen kunna ha haft rödgul bemålning. I interiören har troligen en grundfärg i högrött dominerat å pilastrar och profilerade valvbågar, mot antagligen vitputsade och förmodligen även dekorerade väggar och valv. Det dystra minnet av den år 1342 sannolikt oskyldigt avrättade Visby-borgmästaren Herman Swerting är också förbundet med detta sannskyldiga \”blodskapell\”, vilket helgats åt martyren S:ta Katarina av Alexandria. Det donerades av hans bägge söner, den ene borgmästare i Ebbeck den andre i Stralsund, jämte medel till själamässor i evärdelig tid. Byggnadstillståndet utfärdades av påven i Avignon den 17 maj 1349.
Carl Johan Bergman ifrågasätter såsom tidigare anförts, huruvida icke S:ta Katarina såsom ödekyrka är vackrare än den fordom var i sin fulla prakt. Det må vara, att klosterkyrkan som ruin kanske är mera romantisk och fantasieggande. Men något tvivel torde knappast behöva råda därom, att S:ta Karin liksom i regel Visby övriga tempelruiner under stadens medeltida stormaktstid varit än skönare. Jag hoppas framdeles kunna få ge belägg härför vid framläggandet av mina forskningsresultat i ett planschverk: Konstklenoder från Visby och Gotlands storhetstid, vars första bägge i samarbete med konstnären Curt Viberg redan färdigställda blad just åskådliggöra S:t Nikolai \’och S:ta Katarina ursprungliga färginteriörer. Till belägenheten konstaterade altaren och triumfkrucifix, munkkor och läktare m. ni. ha därvid även intecknats.
I det höggotiska S:ta Karin, där såväl långhuset som koret uppvisar rester av vit väggputs, ha antagligen de åttkantiga pelarna ursprungligen haft omväxlande röda och gröna trummor. Detta i enlighet med förhållandet vid det märkliga något äldre Källungekoret, där. kyrkans vidare utbyggnad torde ha avstannat efter Valdemarståget år 1361. Pelarbaserna voro i sannolikt till huvuddelen gråsvarta, jordens färg, vilket är fallet vid t. ex. de likaledes i olika färger målade fyrkant-pelarna i den år 1225 invigda S:ta Maria
i Visby. I S:ta Katarina kunna ännu på vissa pelare de röda trummorna svagt urskiljas. Å exempelvis kyrkans sydöstra pelare synes t. o. rn. rester av röd slamfärg ha bevarats. Gördel- och arkadbågarna torde även ha haft likartad färgväxling. En röd kilsten sitter t. ex. ännu i en gördelbåge i mittskeppet. Färgerna ha sannolikt, liksom i Källunge, växlat enligt ett synnerligen märkligt så att säga färg-musikaliskt system. Ingen pelare synes sålunda ha varit fullt lika, detta i övergjer ????? med gotikens så sköna till synes fria Och regellösa lagbundenhet. Var exempelvis i ett pelarpar det ena kapitälets underdel röd och överdelen grön, var troligen det andra grönt och rött. Det vill säga färgerna voro omkastade. Diagonalpelarna hade emellertid antagligen i regel samma färgväxling, varför med andra ord varannan pelare i samma rad var likartad.
Den skulpterade s. k. Rosenportalen i högkoret har exempelvis ävenledes invändigt haft färgväxling. Det synes mig här vara fråga om en solros, symboliserande S:t Franciskus, vilken på dödslägret sjöng sin sköna Solsång. Ett stort i svart målat invigningskors eller solhjul i S:ta Karins ursprungliga romanska men i gotisk tid ombyggda västportal torde vara av intresse i detta sammanhang.
En med vinrankor och en ordinär ros skulpterad väggkonsol i det höggotiska koret har antagligen ävenledes varit bemålad, liksom ett par äldre här befintliga konsoler.
S:ta Katarinas gotiska kryssvalv voro av tegel, säkerligen för att minska tyngden. De äro de enda kända från Visby och Gotlands kyrkliga medeltid. De profilerade valvstrålarna uppvisa i vissa fall rester av högröd och gulvit slamfärg, varför tydligen även valven varit putsade och målade.
Det höggotiska S:ta Karins forna ljuvliga färginteriör var enligt min mening förmodligen även en skapelse av magister Gierlac från Köln, i varje fall troligen själva färgkompositionen.
Vi skola nu till slut ännu en gång citera Carl Johan Bergman:
\”Om det kan sägas, att S:t Nikolaus och S:ta Maria äro vördnadsbjudande genom manlig värdighet och allvarlig storhet; om S:t Lars och Helge-ands-kyrkan genom egendomlig anordning i hög grad väcka fornforskarens beundran; så gör däremot den åt ett kvinnligt helgon invigda, af yppig murgrön och vinrankor på sydsidan nu smyckade S:ta Katarina ett oförgätligt intryck. Många af fäderneslandets bästa ungdomliga lyror hafva företrädesvis firat hennes ära, och om henne sjunger Angelica\’s skald (Bernhard Elis Malmström, 1816-65):

\”Farväl, Sankt Karin! Ack, kanske ej mera
I konstens fallna verld jag ser din like! Likväl — hvad är det som mitt öga ser I detta minnets underbara rike?
En krans av sköna syskon kring dig står, Omslingrade som du af rankor sköna. —Men nej — dig helgar jag mitt minnes
tår;
Du var den skönaste ibland de sköna!\”

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 februari 1943
N:r 29