Månad: juli 2021

Ett apropos till årets stora sommarfest.

Ett barns dag är icke alltid Barnens Dag, d. v. s. lek och fest, ett barns dag kan också vara ensamhet, hunger, tråkigheter av olika slag. Mamma kanske måste gå bort i arbete för att skaffa mat i huset, mamma kanske är sjuk och måste ha hjälp hemma, pappa kan inte klara hemmet ensam, då blir barnets dag icke alltid så rolig. Det är en sak som man kanske inte tänker så mycket på i vanliga fall, när man pysslar om sina småttingar i lyckligt lottade familjer, där allt går ut på barnens bästa. Det finnes dock många mödrar, som, vilja sina barns bästa, men som inte kunna värda dem så som de önska. Framför allt är det mödrarnas bekymmer med barnen medan de själva äro på ,arbete som just nu kan vara förtjänt av en smula uppmärksamhet. Visby barnkrubba har sedan många år tagit hand om dessa småttingar, som på krubban fått mat och god vård, underhållning, lämpad efter vars och ens förmåga, och läkaretillsyn — att krubban har sakkunnig personal är känt.
Det gives i dessa dagar många sätt att gagna det uppväxande släktet, både våra egna svenska barn och våra olyckliga grannländers, barn ha hjälpts och nens Dag som en årets stora folkfest, den alla skall besöka, kan det kanske icke betraktas som illojal konkurrens mot övriga hjälpvädjande institutioner, om Barnkrubban, som i år anordnar Barnens Dag den 30-31 juli-1 aug., alltså tre dagar, ber att få påminna om denna festlighet. Att vara välgörande genom att ha roligt bör ju inte vara så påkostande, då man enligt mångas åsikt för närvarande har alldeles för roligt i vårt land i betraktande av allvaret runt omkring oss. När vi vädja till läsekretsen att tänka på att hjälpa barnen, hemma och ute, vädja vi denna gång alldeles särskilt för att årets 1Barnens Dag skall bli ihågkommen. Inkomsten från densamma skall hjälpa Barnkrubban att fortsätta sin verksamhet de närmaste två åren – Barnkrubban har nämligen Barnens Dagsinkomsten endast vartannat år. Skriv upp dagarna:
Barnens Dag den-30-31 juli-1 aug.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 juli 1943
N:r 154

En skildring av gotlänningarna för snart 100 år sedan.
Vid midsommartid något av åren 1852-1854 besökte den franske författaren L. Leouzon Le Duc Visby och Gotland. Han har i sitt arbete \”La Baltique\” (Östersjön och Östersjöstaterna), som utkom år 1855, lämnat mycket intressanta skildringar från sina resor i Sverige, Finland, Danmark och de Baltiska staterna, vilka skildringar till huvudsaklig del avse Sverige.
Hans arbete finns icke översatt till svenska med undantag för vissa kapiteldelar, som översatts och finnas intagna i årsboken S:t Erik ävensom i några tidningsartiklar. De förra avse framför allt Stockholm, de senare innefatta allmänna uttalanden rörande svenskarna och svenska förhållanden. Hans iakttagelser äro träffande och många gånger roliga. Han talar exempelvis om svenskens lättsinne i ekonomiska ting, framför allt då det gäller att skriva på borgen, om svenskens förkärlek för socker och sockrade rätter och om hans nästan ängsliga iakttagande av övliga sällskapsformer.
Kapitlet om Gotland giver icke så mycket som man skulle önska. Det innehåller nämligen inga detaljerade skildringar. Besöket tycks hava varit kort och icke lämnat tillfälle till mera ingående studier vare sig av staden eller länet. Emellertid kan kanske vad han nedskrivit vara av intresse, varför här nedan det huvudsakliga därav återgives.
Förslag att Slite skulle bli frihamn.
Gotland erbjuder anblicken av en vidsträckt anhopning av höjder, vilka variera från 121 till 200 fot. Stränderna äro höga, i synnerhet i väster, och deras inbuktningar utgöra utmärkta hamnar för mindre fartyg. I öster äro dessa bukter mera vida och havet djupare. Hamnen i Slitö eller Slite, som är beläget i Othems socken, kan mottaga fartyg m, stort tonnage. Denna hamn är icke blott den största utan också den bästa på ön, och dessutom är den en av de förnämsta i hela Östersjön. Det har flera gånger varit fråga om att förlägga frihamn till Slite, men hittills ha motsatta åsikter gjort, att denna tanke ej förverkligats. Emellertid åtnjuter Slite sedan 1827 förmånen av att få mottaga och avsända ej import- eller exportförbjudna varor. Dessutom kunna nämnas hamnarna i Fårösund och Karppelshamn, vilka likaledes kunna angöras av stora fartyg.
Bönderna täckte fälten med grenar och löv.
Man påträffar icke på Gotland sjöar och floder utan blott smärre vattendrag och bäckar, vilka under sommarvärmen fullständigt uttorka. I landskapet förekomma ofta myrar, i vilka det finnes en utmärkt jord. Man skördar där en utmärkt fin råg. Axet är fritt från skadedjur, och sädeskornet är av en utomordentlig vithet, vilket gör, att det är eftertraktat i hela Norden. Under torra somrar kvarhåller marken värmen, därför att den är blandad med stora kvantiteter kalk, vilket medför, att växtligheten därav lider. För att förhindra detta bruka bönderna täcka fälten med grenar och lövverk. Gotlänningarna befatta sig icke med lin- och hampodling. De förlita sig på fastlandet, varifrån de därvidlag kunna få långt utöver vad de behöva. Däremot ägna de sig med framgång åt blomsterodling och odlingen av silkesmaskar samt boskapsskötsel. Gotlandsfåren äro utomordentliga, i synnerhet de som gå ute. Deras kött har en smak av vilt, men deras ull går icke att karda.
Utanför mitten av ön ligga Karlsöarna. På dessa öar låter man fåren gå ute året runt dock med undantag för tid, då kölden är alltför sträng och snön \’alltför djup. Dessa får äro mycket magra samt förkrympta. På några delar av Karlsöarna däremot äro de stora och deras ull utmärkt. Det förhåller sig på samma sätt med Fåröarna.

39 kalkugnar på Gotland.
En av de förnämsta tillverkningarna på Gotland är framställningen av kalk. Man räknar inte mindre än 39 kalkugnar, vid vilka ett stort antal arbetare äro sysselsatta. Det finns på Gotland en sorts mjuk och grå sandsten, som kallas för Gotlandssten. Av denna framställa gotlänningarna — i synnerhet de som äro bosatta i Öja socken —kvarnstenar och slipstenar, vilka i stort antal utskeppas till Stockholm o. Tyskland.
Förutom dessa rörelsegrenar ägna sig gotlänningarna åt fiske samt jakt på säl och sjöfågel. De idka dessutom kustfart på södra Sverige och underhålla för detta ändamål 13 båtar, som tillsammans mäta 123 läster.

Gotlänningarna härdiga mot köld och oväder.
Gotlänningarna — huvudsakligen de som bo i kusttrakterna — utmärkas av god kroppsstyrka och verksamhetslust. De äro också arbetsamma och härdiga gentemot köld och oväder. För en oförrätt äro de till ytterlighet känsliga men taga hellre en process än ett slagsmål. Fastän de tycka om att leva gott och bekvämt, hindrar detta dock icke, att de, om så erfordras, med uthållighet fördraga umbäranden och vedermödor. De äro gästfria och givmilda, älska ordning och renhet och äro trogna sina gamla seder och bruk. De äro icke på något sätt vidskepliga och kunna i allmänhet kallas ganska bildade.
Gotlänningarna tala en svenska, som är uppblandad med tyska, engelska och danska ord och uttryck, vilket beror på de livliga utlandsförbindelserna under Hansatiden.
Visby av idag är inget annat än en stad i ruiner. Den har 4,000 invånare. Den skulle kunna giva anledning till en intressant arkeologisk studie, ty den utgör i själva verket Nordens äldsta stad, fylld av ruiner och minnen. Det var därför med största intresse, som vi to-go i betraktande stadens gamla kyrkor och kloster. Framför allt är Doinkyrkan anmärkningsvärd. Den är i ren gotisk stil och har restaurerats 1817 utan att därvid något i dess utseende och stil ändrats.
Utöver dessa minnesmärken i sten o. granit är det intressantaste minnesmärket i Visby, vari hela det förgångnas härlighet återspeglas med makt och myndighet, Visby sjölag, som tillkom i början av 1100-talet och som fastställdes av Kejsar Lothar år 1135. Monsieur Pardessus har översatt och kommenterat den i sitt stora och lärda arbete över sjölagarna.

Midsommarfirandet på landet.
En rik godsägare i Visby omgivning hade inbjudit oss att tillbringa midsommaraftonen i sin familj, varför vi icke läto något av denna högtids. firan, de gå oss förlorat. De två engelsmännen i vårt sällskap, deltogo, mindre på grund av spontant intresse utan fastmera av artighet, i de enkla och okonstlade upptåg, som ägde rum. De voro tydligen till sin läggning alltför brite tiska. Tysken däremot, som också var i vårt sällskap, kom i sitt rätta element. En naturfest som detta, var inte det en pånyttfödelse av själva urinstinkten?! Det var blott en sak, som gjorde denne naturdyrkare bedrövad, nämligen att se gotlänningarna draga ner den vackra festen genom en alltför riklig spritförtäring. Vår värd hade flera döttrar, alla anmärkningsvärt vackra, vilka förhöjde festen genom sitt glada sätt och genom sina lekar. De plockade bl. a. midsommarbuketter, vilka var och en innehöllo nio sorters blommor, bland vilka naturligtvis johannesörten intog främsta platsen. I Dalarna måste dessa nio blommor plockas på nio olika fält. Under hela den tid flickorna plockade sina buketter, måste de iakttaga den strängaste tystnad. När buketten är färdig, lägger flickan den under sin kudde, när hon går till sängs. Hon får då de vackraste drömmar, och allt vad hon drömmer, slår ovillkorligen in. Denna barnsliga förtröstan på blommornas kraft är ett tydligt uttryck för svenskarnas sinnelag. Blommorna äro nämligen så sällsynta och flyktiga i deras hårda klimat, att de tyckas svenskarna som uppenbarelser, vilka giva dem en förkänsla av himmelens härlighet. Och var hava för övrigt blommorna satts mera i ära än i Norden? Det är ju också från Norden, som Linne är utgången — världens störste botaniker.
Visby i juli 1943.
Harald Lindell.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 juli 1943
N:r 154